Bibelbok nr 66 — Uppenbarelseboken

Skribent: Aposteln Johannes

Platsen där den skrevs: Patmos

Boken fullbordad: omkr. 96 v.t.

1. a) Hur påverkas Guds tjänare av de symboliska framställningarna i Uppenbarelseboken? b) Varför är Uppenbarelseboken med rätta placerad sist i Bibeln?

VAR DE symboliska framställningarna i Uppenbarelseboken avsedda att verka skrämmande? Inte alls! Profetians uppfyllelse kommer kanske att injaga skräck i de ogudaktiga, men Guds trogna tjänare instämmer i den inspirerade inledningen och i ängelns slutord: ”Lycklig är den som högläser och lyckliga de som hör denna profetias ord.” ”Lycklig är var och en som håller orden i denna skriftrulles profetia.” (Upp. 1:3; 22:7) Fastän Uppenbarelseboken skrevs före de fyra andra böcker som Johannes skrev under inspiration, är den med rätta placerad sist i den samling av 66 inspirerade böcker som utgör vår bibel, eftersom den låter sina läsare blicka långt in i framtiden. Den förmedlar en alltomfattande syn av vad som är Guds uppsåt med människosläktet, och den för Bibelns storslagna tema — helgandet av Jehovas namn och hävdandet och rättfärdigandet av hans suveränitet genom hans kungarike under Kristus, den utlovade Säden — till en strålande höjdpunkt.

2. På vilket sätt kom uppenbarelsen till Johannes, och varför är bokens titel mycket lämplig?

² Enligt den inledande versen, som anger titeln, är detta ”en uppenbarelse genom Jesus Kristus, som Gud gav honom. ... Och han sände ut sin ängel och framställde det i tecken genom honom för sin slav Johannes.” Johannes var således bara skribenten, inte upphovsmannen till uppenbarelsen. Det är inte Johannes som uppenbarar något, och boken är inte en Johannes’ uppenbarelse. (1:1) Eftersom Gud i Uppenbarelseboken avslöjar för sin slav vad han har för avsikt att göra i framtiden, är bokens grekiska  titel, A·po·kạ·ly·psis (Apokalypsen), som betyder ”avtäckande” eller ”avslöjande”, mycket passande.

3. Hur visar Uppenbarelseboken vem skribenten som bär namnet Johannes är, och hur bekräftas detta av historieskrivare under den första kristna tiden?

³ Vem var den Johannes som i första kapitlet omtalas som den som har skrivit Uppenbarelseboken? Vi får veta att han var en Jesu Kristi slav, att han var en broder som delade vedermödan med sina trosfränder och att han var förvisad till ön Patmos. Han var tydligen välkänd av sina första läsare, eftersom det inte behövdes någon närmare presentation. Det måste vara aposteln Johannes. Denna slutsats finner stöd hos de flesta kyrkliga författarna under den första kristna tiden. Papias, som skrev under första hälften av 100-talet v.t., lär ha ansett att boken var av apostoliskt ursprung. Justinus Martyren, som levde på 100-talet, förklarar i sitt verk ”Dialog med juden Tryphon” (LXXXI): ”En man bland oss, vars namn var Johannes, en av Kristi apostlar, profeterade i en uppenbarelse som han mottog.” * Irenaeus säger uttryckligen att aposteln Johannes var skribenten, och det gör också Klemens av Alexandria och Tertullianus, vilka levde i slutet av 100-talet och i början av 200-talet. Origenes, en framstående bibelkännare under 200-talet, sade: ”Vad skall jag säga om den som legat vid Jesu bröst ... , Johannes, som efterlämnade blott ett evangelium ... ! Han skrev även Uppenbarelsen.” *

4. a) Vad förklarar skiljaktigheten i stil mellan Uppenbarelseboken och Johannes’ övriga skrifter? b) Vad visar att Uppenbarelseboken är en autentisk del av de inspirerade Skrifterna?

⁴ Den omständigheten att det i Johannes’ andra skrifter läggs så stor vikt vid kärleken betyder inte att Johannes inte skulle ha kunnat skriva den mycket kraftfulla och dynamiska Uppenbarelseboken. Det var han och hans bror Jakob som var så uppfyllda av harm mot samarierna i en viss stad att de ville kalla ner eld från himlen. Det var orsaken till att de fick tillnamnet ”Boanerges”, som betyder ”Åskans söner”. (Mark. 3:17; Luk. 9:54) Denna skiljaktighet i stil bör inte vålla några svårigheter, när vi tänker på att det är ett helt annat ämne som behandlas i Uppenbarelseboken. Vad Johannes såg i dessa syner var inte likt någonting som han någonsin förut hade sett. Att boken på ett påfallande sätt överensstämmer med de övriga profetiska skrifterna bevisar otvivelaktigt att den är en autentisk del av Guds inspirerade ord.

5. När skrev Johannes Uppenbarelseboken, och under vilka omständigheter?

⁵ Enligt det tidigaste vittnesbördet skrev Johannes Uppenbarelseboken omkring år 96 v.t., cirka 26 år efter Jerusalems ödeläggelse. Detta måste således ha varit mot slutet av kejsar Domitianus’ regering. Det bekräftas av vad Irenaeus säger i sitt verk Adversus haereses (Mot heresierna [kätterierna], V, xxx) om Apokalypsen eller Uppenbarelsen: ”Den blev sedd för inte alls länge sedan, utan nästan i vår egen tid, vid slutet av Domitianus’ regering.” * Både Eusebios och Hieronymus instämmer i detta vittnesbörd. Domitianus var bror till Titus, som förde befälet över de romerska härar som ödelade Jerusalem. Han blev kejsare vid Titus’ död 15 år innan Uppenbarelseboken skrevs. Han krävde att bli tillbedd som gud och antog titeln Dọminus et Dẹus nọster (som betyder: ”Vår herre och gud”). * De som tillbad falska gudar hyste inga samvetsbetänkligheter mot kejsardyrkan, men de första kristna kunde inte inlåta sig på något sådant. De vägrade att kompromissa. Mot slutet av Domitianus’ regering (81—96 v.t.) utbröt en våldsam förföljelse av de kristna. Man tror att Johannes blev förvisad till Patmos av Domitianus. När Domitianus lönnmördades år 96 v.t., efterträddes han av den mer tolerante kejsar Nerva, som uppenbarligen frigav Johannes. Det var under fångenskapen på Patmos som Johannes mottog de syner han skrev ner.

6. Hur bör vi betrakta Uppenbarelseboken, och hur kan den indelas?

⁶ Vi måste förstå att det som Johannes såg och fick i uppdrag att skriva till församlingarna inte var en serie osammanhängande syner som skrevs ner på måfå. Nej, hela Uppenbarelseboken ger oss från början till slut en sammanhängande bild av kommande händelser. Framställningen går från den ena synen till den andra, tills Guds uppsåt i förbindelse med hans kungarike har blivit fullständigt uppenbarat vid slutet av boken. Vi bör därför betrakta Uppenbarelseboken som en helhet, en bok som består av sammanhängande och inbördes överensstämmande delar som låter oss blicka långt in i framtiden från Johannes’ tid räknat. Efter inledningen (Upp. 1:1—9) kan boken indelas i 16 syner: 1) 1:10—3:22; 2) 4:1—5:14; 3) 6:1—17; 4) 7:1—17; 5) 8:1—9:21; 6) 10:1—11:19; 7) 12:1—17; 8) 13:1—18; 9) 14:1—20; 10) 15:1—16:21; 11) 17:1—18; 12) 18:1—19:10; 13) 19:11—21; 14) 20:1—10; 15) 20:11—21:8; 16) 21:9—22:5. Efter dessa syner följer en sporrande avslutning, i vilken Jehova, Jesus, ängeln och Johannes talar och därmed ger sina sista bidrag som de viktigaste leden i den kanal genom vilken uppenbarelsen förmedlades. — 22:6—21.

BOKENS INNEHÅLL

7. Vad säger Johannes om uppenbarelsens ursprung, och i vad är han, enligt vad han säger, delaktig med de sju församlingarna?

⁷ Inledningen (1:1—9). Johannes förklarar från vilken gudomlig källa han har fått uppenbarelsen och genom vilken kanal den har förmedlats, nämligen  genom en ängel. Därefter riktar han sig till medlemmarna i de sju församlingarna i provinsen Asia. Jesus Kristus har gjort dem ”till ett kungarike, präster åt sin Gud och Fader”, Jehova Gud, den Allsmäktige. Johannes påminner dem om att han är delaktig med dem ”i vedermödan och kungariket och uthålligheten i sällskap med Jesus”, eftersom han har blivit förvisad till Patmos. — 1:6, 9.

8. a) Vad får Johannes befallning om att göra? b) Vem ser han mitt ibland lampställen, och vad förklarar denne?

⁸ Budskapen till de sju församlingarna (1:10—3:22). När den första synen börjar, befinner sig Johannes genom inspiration på Herrens dag. En stark, trumpetlik röst uppmanar honom att skriva ner vad han ser i en skriftrulle och sända den till de sju församlingarna i Efesos, Smyrna, Pergamon, Thyatira, Sardes, Filadelfia och Laodikeia. När Johannes vänder sig mot rösten, får han se en som är ”lik en människoson” mitt ibland sju lampställ, och denne har sju stjärnor i sin högra hand. Han omtalar sig själv som ”den Förste och den Siste”, den som blev död men som nu lever i evigheters evighet och som har nycklarna till döden och till Hades. Han är därför den uppståndne Jesus Kristus. Han förklarar: ”De sju stjärnorna betyder de sju församlingarnas änglar, och de sju lampställen betyder sju församlingar.” — 1:13, 17, 20.

9. Vilka lovord och vilka råd ges åt församlingarna i Efesos, Smyrna, Pergamon och Thyatira?

⁹ Johannes får befallning att skriva till ängeln för Efesosförsamlingen, som trots sin möda, sin uthållighet och sin vägran att ha fördrag med onda människor har övergett sin första kärlek och därför måste ändra sinne och göra samma gärningar som förr. Församlingen i Smyrna får höra att den trots vedermöda och fattigdom i verkligheten är rik och inte bör vara rädd: ”Bevisa dig trogen ända till döden, så skall jag ge dig livets krona.” Församlingen i Pergamon, som bor ”där Satans tron är”, fortsätter att hålla fast vid Kristi namn men har avfällingar i sin mitt. Dessa måste ändra sinne, annars skall Kristus föra krig mot dem med sin muns långa svärd. Församlingen i Thyatira har ”kärlek och tro och tjänst och uthållighet”, men den ”tolererar den där kvinnan Isebel”. De som är trogna och håller fast vid vad de har skall emellertid få ”myndighet över nationerna”. — 2:10, 13, 19, 20, 26.

10. Vilka budskap sänds till församlingarna i Sardes, Filadelfia och Laodikeia?

¹⁰ Om församlingen i Sardes heter det att den lever, men den är död, för dess gärningar håller inte måttet inför Gud. De som segrar kommer emellertid inte att få sina namn utplånade ur livets bok. Församlingen i Filadelfia har bevarat Kristi ord; därför lovar han att bevara församlingen ”från den prövningens stund, som skall komma över hela den bebodda jorden”. Kristus skall göra den som segrar till en pelare i sin Guds tempel. Han säger: ”Jag skall skriva på honom min Guds namn och namnet på min Guds stad, det nya Jerusalem, ... och mitt eget nya namn.” Kristus omtalar sig själv som ”Guds skaparverks början” och säger till församlingen i Laodikeia att den varken är varm eller kall och att han därför skall spy ut den ur sin mun. Församlingens medlemmar skryter med sin rikedom, men de är i själva verket fattiga och blinda och nakna. De behöver vita ytterkläder, och de är också i behov av ögonsalva, så att de kan se. Kristus skall gå in och hålla måltid med var och en som öppnar dörren för honom. Den som segrar, honom skall Kristus förunna att sitta med sig på sin tron, liksom han har satt sig med sin Fader på hans tron. — 3:10, 12, 14.

11. Vilken storslagen syn ser Johannes nu?

¹¹ Synen av Jehovas helighet och härlighet (4:1—5:14). Den andra synen för oss fram inför Jehovas himmelska härlighets tron. Scenen är bländande i sin skönhet, med en glans som av dyrbara ädelstenar. Runt omkring tronen sitter 24 äldste med kronor på sina huvuden. Fyra levande skapelser tillskriver Jehova helighet, och Jehova blir tillbedd som den som är värdig att ”få härligheten och äran och makten”, därför att han är alltings Skapare. — 4:11.

12. Vem ensam är värdig att öppna skriftrullen med de sju sigillen?

¹² Han som sitter på tronen håller i sin hand en skriftrulle med sju sigill. Men vem är värdig att öppna skriftrullen? Den ende som är värdig är ”Lejonet som är av Judas stam, Davids rot”. Denne, vilken också är ”Lammet som har blivit slaktat”, tar skriftrullen ur Jehovas hand. — 5:1, 5, 12.

13. Vilken sammansatt syn ser Johannes i förbindelse med brytandet av de sex första sigillen?

¹³ Lammet bryter skriftrullens sex första sigill (6:1—7:17). Nu börjar den tredje synen. Lammet sätter i gång med att bryta sigillen. Först kommer en ryttare på en vit häst fram, och ”han ... [rider] ut segrande och för att göra sin seger fullständig”. Sedan tar en ryttare på en eldfärgad häst bort freden från jorden, och en ryttare på en svart häst ransonerar ut spannmål. En blek häst rids av Döden, och Hades följer tätt efter. Det femte sigillet bryts, och de ”som hade blivit slaktade för Guds ords skull” ropar på hämnd för sitt blod. (6:2, 9) När det sjätte sigillet bryts, blir det en stor jordbävning, solen och månen förmörkas, och de mäktiga på jorden ropar till bergen att falla över dem och gömma dem för Jehova och för Lammets vrede.

14. Vad ser Johannes sedan med avseende på Guds slavar och en oräknelig stor skara?

¹⁴ Därefter börjar den fjärde synen. Fyra änglar ses hålla tillbaka jordens fyra vindar, till dess Guds slavar har blivit försedda med sigill på sina pannor. Deras antal är 144.000. Sedan ser Johannes en oräknelig stor skara ur alla nationer stå inför Gud och Lammet, vilka de tillskriver räddningen; de utför helig tjänst dag och natt i Guds tempel. Det är Lammet som ”skall vara herde för dem och skall vägleda dem till källor med livets vatten”. — 7:17.

15. Vad sker sedan det sjunde sigillet har brutits?

 ¹⁵ Det sjunde sigillet bryts (8:1—12:17). Det blir tystnad i himlen. Sju trumpeter ges till de sju änglarna. De sex första trumpetstötarna utgör den femte synen.

16. a) Vad händer när de fem första trumpeterna ljuder, en efter en, och vari består det första av de tre ve? b) Vad kungörs när den sjätte trumpeten ljuder?

¹⁶ När det i tur och ordning blåses i de tre första trumpeterna, regnar olyckor ner över jorden, havet, floderna och vattenkällorna. När den fjärde trumpeten ljuder, förmörkas en tredjedel av solen, månen och stjärnorna. Vid ljudet av den femte trumpeten släpper en stjärna från himlen lös en gräshoppsplåga, och gräshopporna angriper dem ”som inte har Guds sigill på sina pannor”. Detta är ”det ena ve”, och det kommer två till. När den sjätte trumpeten ljuder, kungörs det att fyra änglar skall lösas och att de skall dra i väg för att döda. ”Två gånger myriaders myriader” ryttare bringar ytterligare olycka och död, men ändå ändrar människorna inte sinne i fråga om sina onda gärningar. — 9:4, 12, 16.

17. Vilka händelser kulminerar i tillkännagivandet att det andra ve är förbi?

¹⁷ När den sjätte synen börjar, kommer en annan stark ängel ner från himlen och kungör att ”i dagarna för den sjunde ängelns röst” har ”Guds heliga hemlighet” enligt hans ”goda nyheter” fullbordats. Johannes får en liten skriftrulle att äta upp. Den är ”söt som honung” i hans mun, men den gör hans mage bitter. (10:7, 9) Två vittnen profeterar i 1.260 dagar, klädda i säckväv; därefter blir de dödade av ”vilddjuret som stiger upp ur avgrunden”, och deras döda kroppar blir liggande i tre och en halv dag ”på den breda vägen i den stora stad som i andlig bemärkelse kallas Sodom och Egypten”. De som bor på jorden gläder sig över dem, men deras glädje förbyts i fruktan, när Gud uppreser dem till liv. I den stunden blir det en stor jordbävning. ”Det andra ve är förbi.” — 11:7, 8, 14.

18. Vilket viktigt tillkännagivande görs när den sjunde trumpeten ljuder, och för vad är nu den fastställda tiden inne?

¹⁸ Nu blåser den sjunde ängeln i sin trumpet. Himmelska röster ger till känna: ”Världens kungarike har nu blivit kungariket som tillhör vår Herre och hans Kristus.” De ”tjugofyra äldste” tillber Gud och tackar honom, men nationerna blir vreda. Guds fastställda tid är inne, då han skall döma de döda och löna sina heliga och ”störta dem i fördärvet som fördärvar jorden”. Hans tempelhelgedom öppnas, och i den blir hans förbunds ark synlig. — 11:15, 16, 18.

19. Vilket tecken och vilken krigföring ses i himlen, och vad blir utgången?

¹⁹ Omedelbart efter tillkännagivandet att det himmelska kungariket har upprättats följer den sjunde synen, som visar ”ett stort tecken” i himlen. Det är en kvinna som föder ”en son, en gosse, som är bestämd att vara herde över alla nationerna med järnstav”. ”En stor eldfärgad drake” står redo att äta upp barnet, men barnet rycks bort till Guds tron. Mikael för krig mot draken, och han slungar denne, ”den ursprunglige ormen, han som kallas Djävul och Satan”, ner till jorden. Det betyder ”ve” för jorden! Draken förföljer kvinnan och går bort för att föra krig mot de kvarvarande av hennes säd. — 12:1, 3, 5, 9, 12; 8:13.

20. Vilka två vilddjur visar sig i den åttonde synen, och hur påverkar de människorna på jorden?

²⁰ Vilddjuret som stiger upp ur havet (13:1—18). Den åttonde synen visar nu ett vilddjur med sju huvuden och tio horn som stiger upp ur havet. Det får sin makt från draken. Ett av dess huvuden var såsom hugget till döds, men dess sår efter dödshugget läktes, och hela jorden greps av beundran för vilddjuret. Det uttalar hädelser mot Gud och för krig mot de heliga. Men se! Johannes ser ett annat vilddjur, och detta stiger upp ur jorden. Det har två horn likt ett lamm, men det börjar tala som en drake. Det vilseleder jordens inbyggare och uppmanar dem att göra en bild åt det första vilddjuret. Alla tvingas att tillbe denna bild; de som inte vill tillbe den blir dödade. Utan vilddjurets märke eller tal kan ingen köpa eller sälja. Dess tal är 666.

21. Vad ser Johannes på Sions berg, vad kungör änglarna, och vad händer med jordens vinstock?

²¹ De eviga goda nyheterna och därmed förbundna budskap (14:1—20). Som en glädjande kontrast till detta får Johannes i den nionde synen se Lammet på Sions berg och med det 144.000, som har Lammets och dess Faders namn på sina pannor. ”De sjunger liksom en ny sång inför tronen”, och de ”köptes från människorna såsom en förstling åt Gud och åt Lammet”. En annan ängel visar sig i midhimlen, och han har ”eviga goda nyheter att förkunna såsom ett glatt budskap” för varje nation, och han ropar: ”Frukta Gud och ge honom ära.” Och ännu en annan ängel kungör: ”Det stora Babylon har fallit!” Ännu en ängel, en tredje, tillkännager att de som tillber vilddjuret och dess bild skall få dricka av Guds vrede. En som är ”lik en människoson” svingar sin skära, och en annan ängel svingar också sin skära och bärgar jordens vinstock och slungar den i ”Guds förbittrings stora vinpress”. Vinpressen trampas utanför staden, och blodet, som kommer ut ur vinpressen, står ända upp till hästarnas betsel ”på en sträcka av ett tusen sex hundra stadier” (omkring 296 kilometer). — 14:3, 4, 6—8, 14, 19, 20.

22. a) Vilka ses därnäst lovprisa Jehova, och varför? b) Var gjuts de sju skålarna med Guds förbittring ut, och vilka världsomskakande händelser följer?

²² Änglarna med de sju sista plågorna (15:1—16:21). Den tionde synen börjar med ytterligare en glimt av det himmelska hovet. De som har vunnit  seger över vilddjuret ärar Jehova, ”evighetens Kung”, för hans stora och underbara gärningar. Sju änglar kommer ut ur helgedomen i himlen, och åt dem ges sju gyllene skålar, fulla av Guds förbittring. De sex första gjuts ut över jorden, havet, floderna och vattenkällorna, solen, vilddjurets tron och floden Eufrat, vars vatten torkar ut för att väg skall beredas för ”kungarna från solens uppgång”. Demoniska uttalanden församlar ”kungarna på hela den bebodda jorden ... till kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” vid Har-Magedon (Harmageddon). Den sjunde skålen gjuts ut över luften, och under förskräckande naturfenomen rämnar den stora staden i tre delar, nationernas städer störtar samman, och Babylon får ta emot bägaren med Guds vredes förbittrings vin. — 15:3; 16:12, 14, 19.

23. a) Hur verkställs Guds dom över det stora Babylon? b) Vilka tillkännagivanden och vilken veklagan åtföljer Babylons fall, och vilken lovprisning genljuder nu himlen av?

²³ Guds dom över Babylon; Lammets bröllop (17:1—19:10). Den elfte synen börjar. Se! Det är Guds dom över ”det stora Babylon, modern till skökorna”; ”med henne har jordens kungar begått otukt”. Berusad av de heligas blod rider hon på ett scharlakansrött vilddjur med sju huvuden och tio horn. Detta vilddjur ”var, men det är inte, och ändå skall det till att stiga upp ur avgrunden”. Dess tio horn drabbar samman med Lammet, men eftersom Lammet är ”herrars Herre och kungars Kung” besegrar det dem. De tio hornen vänder sig då mot skökan och förtär henne, och när den tolfte synen börjar ropar en annan ängel vars härlighet upplyser jorden: ”Hon har fallit! Det stora Babylon har fallit!” Guds folk får befallning att gå ut från henne för att de inte skall få del av hennes hemsökelser. Kungarna och andra av jordens stormän gråter över henne och säger: ”Ve, ve, du stora stad, Babylon, du starka stad, därför att på en enda timme har din dom kommit!” Hennes stora rikedom har blivit ödelagd. Liksom en stor kvarnsten slungas i havet, så har den stora staden Babylon med ett snabbt kast slungats ner och skall aldrig mer bli funnen. Äntligen har Guds heligas blod blivit hämnat! Fyra gånger genljuder himlen av ropet: ”Lovprisa Jah!” Lovprisa Jah, för han har verkställt domen över den stora skökan! Lovprisa Jah, därför att Jehova har börjat härska som kung! Gläds, ja, var jublande glada, därför att ”Lammets bröllop har kommit, och hans hustru har gjort sig redo”! — 17:2, 5, 8, 14; 18:2, 10; 19:1, 3, 4, 6, 7.

24. a) Hur avgörande är det krig som utkämpas av Lammet? b) Vad händer under de tusen åren, och vad händer när de är till ända?

²⁴ Lammet för krig i rättfärdighet (19:11—20:10). I den trettonde synen rider ”kungars Kung och herrars Herre” i spetsen för himmelska härar och leder dem i ett rättfärdigt krig. Kungar och starka män blir mat åt himlens fåglar, och vilddjuret och den falske profeten slungas levande i eldsjön som brinner med svavel. (19:16) När den fjortonde synen börjar, ses en ängel ”komma ner från himlen med avgrundens nyckel och en stor kedja i sin hand”. ”Draken, den ursprunglige ormen, som är Djävulen och Satan”, blir gripen och bunden för tusen år. De som har del i den första uppståndelsen blir ”Guds och Kristi präster och skall härska som kungar tillsammans med honom de tusen åren”. Därefter skall Satan släppas lös, och han skall gå ut för att vilseleda jordens nationer, men han skall till slut slungas i eldsjön tillsammans med dem som följer honom. — 20:1, 2, 6.

25. Vilken hänförande syn följer sedan, och vilka skall ärva de ting som Johannes ser?

²⁵ Domens dag och Nya Jerusalems härlighet (20:11—22:5). Sedan följer den hänförande femtonde synen. De döda, stora och små, blir dömda inför Guds stora vita tron. Döden och Hades slungas i eldsjön, som ”betyder den andra döden”, och var och en som inte finns skriven i livets bok slungas i eldsjön tillsammans med dem. Det nya Jerusalem kommer ner från himlen, och Gud bor i sitt tält hos människorna och torkar bort varje tår från deras ögon. Döden skall inte vara mer och inte heller sorg eller skrik eller smärta! Ja, Gud ”gör allting nytt”, och han bestyrker sitt löfte genom att säga: ”Skriv, därför att dessa ord är trovärdiga och sanna.” De som segrar skall ärva dessa ting, men inte de fega eller de som är utan tro eller de som är omoraliska eller de som utövar spiritism eller avgudadyrkan. — 20:14; 21:1, 5.

26. a) Hur beskrivs Nya Jerusalem? b) Vilka livsuppehållande ting ses i staden, och varifrån kommer dess ljus?

²⁶ I den sextonde och sista synen får Johannes nu se ”Lammets hustru”, Nya Jerusalem, med dess 12 portar och 12 grundstenar, som bär namnen på de 12 apostlarna. Staden utgör en fyrkant, och dess prakt är majestätisk, för den består av jaspis, guld och pärlor. Jehova och Lammet är stadens tempel, och de är också dess ljus. Bara de som är skrivna i den livets skriftrulle som tillhör Lammet får komma in i den. (21:9) En ren flod med livets vatten går ut från Guds och Lammets tron och väller fram i mitten av den breda vägen i staden, och på båda sidor står livets träd, som frambringar nya fruktskördar varje månad och har löv som tjänar till läkedom. Guds och Lammets tron skall vara i staden, och Guds slavar skall se hans ansikte. ”Jehova Gud skall lysa på dem, och de skall härska som kungar i evigheters evighet.” — 22:5.

27. a) Vilken försäkran får Johannes angående profetian? b) Vilken enträgen inbjudan och varning slutar Uppenbarelseboken med?

²⁷ Avslutningen (22:6—21). Följande försäkran ges: ”Dessa ord är trovärdiga och sanna.” Ja,  lyckliga är alla de som håller eller tar vara på orden i profetian! Sedan Johannes har hört och sett dessa ting, faller han ner för att tillbe ängeln, som emellertid påminner honom om att det är endast Gud han skall tillbe. Profetians ord skall inte förseglas, ”ty den fastställda tiden är nära”. Lyckliga är de som får tillträde till staden, för utanför är de orena och ”var och en som tycker om lögn och som utövar lögn”. Jesus säger att han själv har sänt detta vittnesbörd till församlingarna genom sin ängel och att han själv är ”Davids rot och ättling och den glänsande morgonstjärnan”. ”Och anden och bruden säger beständigt: ’Kom!’ Och vemhelst som hör, han må säga: ’Kom!’ Och vemhelst som törstar, han må komma; var och en som vill, han må fritt ta av livets vatten.” Och må ingen lägga något till eller ta bort något från denna profetias ord, för om någon gör det, kommer Gud att ta bort ”hans del från livets träd och ur den heliga staden”. — 22:6, 10, 15—17, 19.

VARFÖR DEN ÄR NYTTIG

28. Vilka exempel visar att Uppenbarelseboken avslutar den skildring som började i Bibelns första bok?

²⁸ Uppenbarelseboken utgör en storslagen avslutning på Bibelns inspirerade samling av 66 böcker. Ingenting har blivit utelämnat. Inga oklarheter återstår. Nu ser vi tydligt såväl början som det storslagna slutet. Bibelns sista bok avslutar den skildring som påbörjades i dess första bok. Liksom 1 Moseboken 1:1 beskriver hur Gud skapade de materiella himlarna och jorden, så beskriver Uppenbarelseboken 21:1—4 hur det skapas en ny himmel och en ny jord och hur mänskligheten kommer att få del av oändligt stora välsignelser, så som det också har profeterats i Jesaja 65:17, 18; 66:22 och 2 Petrus 3:13. Till den första människan sade Gud att om hon inte visade lydnad skulle hon oundvikligen dö, men åt lydiga människor ger Gud det säkra löftet att ”döden ... inte [skall] vara mer”. (1 Mos. 2:17; Upp. 21:4) När ormen i början trädde fram som människosläktets bedragare, förutsade Gud att hans huvud skulle krossas, och Uppenbarelseboken visar hur den ursprunglige ormen, som är Djävulen och Satan, slutligen slungas ner i tillintetgörelse. (1 Mos. 3:1—5, 15; Upp. 20:10) Den olydiga människan blev bortdriven från livets träd i Eden, men i sin syn ser Johannes att det finns symboliska livets träd, som skall tjäna ”till botande av nationerna”, det vill säga av alla lydiga människor. (1 Mos. 3:22—24; Upp. 22:2) En flod gick ut från Eden och vattnade trädgården, och i Uppenbarelseboken visas det hur en symbolisk flod med livgivande och livsuppehållande vatten går ut från Guds tron. Denna syn är en parallell till Hesekiels syn, och den påminner oss också om Jesu ord om ”en källa med vatten som bubblar upp för att förmedla evigt liv”. (1 Mos. 2:10; Upp. 22:1, 2; Hes. 47:1—12; Joh. 4:13, 14) I motsats till det första människoparet, som drevs bort från Guds närvaro, kommer de trogna segervinnarna att få se hans ansikte. (1 Mos. 3:24; Upp. 22:4) Det är verkligen till stor nytta att begrunda Uppenbarelsebokens hänförande syner!

29. a) Hur knyter Uppenbarelseboken samman profetiorna om Babylon? b) Vilka likheter kan man finna mellan Daniels och Johannes’ syner av det himmelska kungariket och av djuren?

²⁹ Lägg också märke till hur Uppenbarelseboken knyter samman profetiorna om det ondskefulla Babylon. Jesaja hade förutsett det bokstavliga Babylons fall långt innan det inträffade, och han hade tillkännagett: ”Hon har fallit! Babylon har fallit!” (Jes. 21:9) Jeremia profeterade också mot Babylon. (Jer. 51:6—12) Men Uppenbarelseboken talar i symboliska ordalag om ”det stora Babylon, modern till skökorna och till vämjeligheterna på jorden”. Hon skall också omstörtas, och Johannes ser det i en syn och tillkännager: ”Hon har fallit! Det stora Babylon har fallit!” (Upp. 17:5; 18:2) Minns du Daniels syn av ett kungarike, som har upprättats av Gud och som skall krossa alla andra kungariken och självt bestå ”till obestämda tider”, för evigt? Lägg märke till hur detta stämmer överens med den himmelska kungörelsen i Uppenbarelseboken: ”Världens kungarike har nu blivit kungariket som tillhör vår Herre och hans Kristus, och han skall härska som kung i evigheters evighet.” (Dan. 2:44; Upp. 11:15) Och alldeles som Daniels syn beskrev en som var lik en människoson och som kom med himlens moln för att ta emot ett bestående herravälde och värdighet och kungamakt, så beskriver Uppenbarelseboken Jesus Kristus som ”Härskaren över jordens kungar” och visar att han ”kommer med molnen” och att ”varje öga skall se honom”. (Dan. 7:13, 14; Upp. 1:5, 7) Det finns också vissa paralleller mellan djuren i Daniels syner och djuren i Uppenbarelseboken. (Dan. 7:1—8; Upp. 13:1—3; 17:12) Uppenbarelseboken innehåller verkligen rikligt med stoff som det är trosstärkande att studera.

30. a) Vilken fullständig bild ger Uppenbarelseboken av helgandet av Jehovas namn genom hans kungarike? b) Vad betonas med avseende på helighet, och vilka berörs av detta?

³⁰ Uppenbarelseboken ger oss en underbar och rikt detaljerad bild av Guds kungarike. Den riktar vår blick mot allt vad de forntida profeterna och Jesus och hans lärjungar sade om detta himmelska kungarike. Den ger oss en fullständig bild av hur Jehovas namn helgas genom detta rike: ”Helig, helig, helig är Jehova Gud, den Allsmäktige.” Han är värdig ”att få härligheten och äran och makten”. Ja, det är han som tar sin stora makt och börjar ”härska som kung” genom Kristus. Vi ser hur nitisk denne kunglige Son, ”kungars Kung och herrars Herre”, är när han slår nationerna och trampar ”Guds, den Allsmäktiges, vredes förbittrings vinpress”. Allteftersom Bibelns storslagna tema — Jehovas  hävdande och rättfärdigande — utvecklas och byggs upp till en strålande höjdpunkt, betonas det att allt och alla som har med hans kungarike att göra måste kännetecknas av helighet. Lammet, Jesus Kristus, som har ”Davids nyckel”, omtalas som helig, och himlens änglar kallas också heliga. Var och en som har del i den första uppståndelsen sägs vara ”lycklig och helig”, och det framhålls särskilt att ”inget oheligt och ingen som utövar något vämjeligt” skall på något villkor komma in i ”den heliga staden Jerusalem”. De som har blivit köpta med Lammets blod ”till att vara ett kungarike och präster åt vår Gud” får alltså en kraftig uppmuntran till att bevara sin helighet inför Jehova. Också de som tillhör den ”stora skaran” måste tvätta sina långa dräkter och göra dem vita i Lammets blod, så att de kan utföra helig tjänst. — Upp. 4:8, 11; 11:17; 19:15, 16; 3:7; 14:10; 20:6; 21:2, 10, 27; 22:19; 5:9, 10; 7:9, 14, 15.

31. Vilka drag i förbindelse med det himmelska kungariket är det bara Uppenbarelseboken som riktar vår uppmärksamhet på?

³¹ Synen av Guds storslagna och heliga kungarike framträder allt tydligare i vårt sinne efter hand som vi lägger märke till vissa drag som endast Uppenbarelseboken riktar vår uppmärksamhet på. Här får vi en fullständig bild av det himmelska kungarikets arvingar, som tillsammans med Lammet står på Sions berg, och de sjunger en ny sång, som endast de kan lära sig behärska. Det är endast Uppenbarelseboken som upplyser oss om antalet av dem som har blivit köpta från jorden för att träda in i det himmelska kungariket — 144.000 — och att detta antal personer försedda med sigill utgör det andliga Israels 12 symboliska stammar. Det är bara Uppenbarelseboken som visar att dessa präster och kungar, som har del med Kristus i den första uppståndelsen, också skall regera tillsammans med honom ”de tusen åren”. Det är bara Uppenbarelseboken som ger oss en fullständig bild av ”den heliga staden, Nya Jerusalem”, och visar dess strålande härlighet med Jehova och Lammet som dess tempel, med dess 12 portar och grundstenar och med kungarna som regerar i den för evigt genom det eviga ljus som Jehova sprider över dem. — 14:1, 3; 7:4—8; 20:6; 21:2, 10—14, 22; 22:5.

32. a) Hur sammanfattar synen av ”en ny himmel” och av ”den heliga staden, Nya Jerusalem”, allt som har förutsagts om Guds kungarikes Säd? b) Vilka välsignelser kommer Guds kungarike att tillförsäkra människorna på jorden?

³² Det kan i sanning sägas att denna syn av ”en ny himmel” och av ”den heliga staden, Nya Jerusalem”, sammanfattar allt som Bibeln har förutsagt från forna tider om Guds kungarikes Säd. Abraham såg fram emot en säd eller avkomma, genom vilken alla jordens familjer skulle välsigna sig, och mot ”staden som har de verkliga grundvalarna, staden vars uppbyggare och upphovsman är Gud”. I denna uppenbarelse visas det klart och tydligt att denna välsignelsens stad är den nya himlen — en ny regering, Guds kungarike, som består av det nya Jerusalem (Kristi brud) och hennes brudgum. Tillsammans kommer de att utöva ett rättfärdigt styre över hela jorden. Jehova lovar de trogna människorna att de kan bli ”hans folk” och få uppleva ett lyckligt tillstånd utan synd och död, ett sådant tillstånd som människan åtnjöt före upproret i Eden. Och för att ge eftertryck åt en viktig sanning nämner Uppenbarelseboken två gånger att Gud ”skall torka bort varje tår från deras ögon”. — 1 Mos. 12:3; 22:15—18; Hebr. 11:10; Upp. 7:17; 21:1—4.

33. a) Vilken storslagen och fullständig bild ger Uppenbarelseboken av Guds fullbordade uppsåt? b) Hur har ”hela Skriften” visat sig vara ”inspirerad av Gud och nyttig”, och varför är det nu tid att studera och lyda Guds ord?

³³ Ja, vilken storslagen avslutning på de inspirerade Skrifterna! Hur underbara är inte dessa ”ting som inom kort måste ske”! (Upp. 1:1) Jehovas namn, hans som är ”profeternas inspirerade uttalandens Gud”, har blivit helgat. (22:6) I Uppenbarelseboken ser vi 1.600 års profetiska skrifter gå i uppfyllelse och många tusen års trosgärningar få sin belöning! ”Den ursprunglige ormen” är död, hans horder är tillintetgjorda, och det onda finns inte mer. (12:9) Guds kungarike härskar som ”en ny himmel” till Guds lov och pris. I all evighet kommer människosläktet att få åtnjuta välsignelserna på en återställd jord, som i överensstämmelse med det uppsåt Jehova tillkännagav i Bibelns första kapitel har blivit uppfylld av människor som har lagt den under sig och tagit vård om den. (1 Mos. 1:28) Hela Skriften har i sanning visat sig vara ”inspirerad av Gud och nyttig till undervisning, till tillrättavisning, till korrigering, till tuktan i rättfärdighet”. Jehova har använt den till att leda människor med tro fram till denna förunderliga dag och göra dem fullt dugliga och fullständigt rustade för allt gott verk. Nu är det alltså tid att studera dessa inspirerade skrifter för att stärka vår tro. Låt oss lyda de befallningar som ges genom dem, så att vi kan få Guds välsignelse. Låt oss följa dem på den väg som leder till evigt liv. Om vi gör det, kan också vi, med samma fasta tillförsikt som präglar slutorden i Bibelns sista bok, säga: ”Amen! Kom, Herre Jesus.” — 2 Tim. 3:16; Upp. 22:20.

34. Hur kan vi nu få uppleva en obeskrivlig glädje, och varför?

³⁴ Vi kan uppnå en obeskrivlig glädje nu, om vi hyllar ”kungariket som tillhör vår Herre och hans Kristus”, den utlovade Säden — det kungarike som för evigt kommer att helga Jehova Guds, den Allsmäktiges, oförlikneliga namn! — Upp. 11:15, 17.

[Fotnoter]

[Frågor]