Bibelbok nr 7 — Domarna

Skribent: Samuel

Platsen där den skrevs: Israel

Boken fullbordad: omkr. 1100 f.v.t.

Omfattar tiden: omkr. 1450—omkr. 1120 f.v.t.

1. I vilka avseenden var domartiden anmärkningsvärd?

VI KOMMER nu till ett mycket händelserikt kapitel i Israels historia, i vilket det omväxlande berättas om hur Israel låter sig förledas till att utöva fördärvbringande demonreligion och om hur Jehova i sin barmhärtighet ingriper för att befria sitt ångerfulla folk genom domare som förordnats av honom. De mäktiga gärningar som utfördes av Otniel, Ehud, Samgar och de andra domarna som följde efter dem är trosstärkande. Som den som har skrivit Hebréerbrevet sade: ”Tiden skulle ju inte räcka till för mig, om jag fortsätter med att berätta om Gideon, Barak, Simson, Jefta, ... som genom tro nedkämpade kungariken, övade rättfärdighet, ... gjordes starka från att ha varit svaga, blev tappra i krig, jagade härar av främlingar på flykten.” (Hebr. 11:32—34) För att få med alla de 12 trogna domarna under denna period måste vi också nämna Tola, Jair, Ibsan, Elon och Abdon. (Samuel räknas vanligen inte med bland domarna.) Jehova utkämpade striderna åt dessa domare, och hans ande omslöt dem, när de utförde sina tappra bedrifter. De gav alltid Gud äran.

2. Varför är Domarbokens hebreiska namn passande?

² I Septuaginta kallas boken Kri·tại och i den hebreiska bibeln Sho·fetịm. Båda orden kan översättas med ”domare” (pluralis). Sho·fetịm är avlett av verbet sha·fạt, som betyder ”döma, hävda, straffa, regera”, och det ger en god beskrivning av det ämbete som innehades av dessa män, som på teokratiskt sätt var förordnade av ”Gud, allas domare”. (Hebr. 12:23) De var män som Jehova uppreste vid speciella tillfällen för att befria sitt folk från utländskt förtryck.

3. När skrevs Domarboken?

³ När skrevs Domarboken? Två uttalanden i boken hjälper oss att finna svaret. Det första lyder: ”Jebuséerna bor kvar ... i Jerusalem än i denna dag.” (Dom. 1:21) Eftersom kung David erövrade ”fästet Sion” från jebuséerna i det åttonde året av sin regering, år 1070 f.v.t., måste Domarboken ha skrivits före den tiden. (2 Sam. 5:4—7) Det andra uttalandet förekommer fyra gånger: ”I de dagarna fanns det ingen kung i Israel.” (Dom. 17:6; 18:1; 19:1; 21:25) Följaktligen skrevs berättelsen vid en tid då det fanns en ”kung i Israel”, det vill säga efter det att Saul år 1117 f.v.t. blev Israels förste kung. Boken måste därför hänföras till tiden mellan år 1117 och år 1070 f.v.t.

4. Vem har skrivit Domarboken?

⁴ Vem var skribenten? Han var utan tvivel en hängiven tjänare åt Jehova. Det är Samuel som framstår som den främste förkämpen för tillbedjan  av Jehova under denna övergångsperiod från domartiden till den tid då Israel styrdes av kungar, och han är också den förste i raden av trogna profeter. Det är därför logiskt att anta att det är Samuel som har upptecknat domarnas historia.

5. Hur kan man räkna ut vilken tidsperiod Domarboken omfattar?

⁵ Hur lång tid omfattar Domarboken? Detta kan man räkna ut med hjälp av 1 Kungaboken 6:1, som visar att Salomo började bygga Jehovas hus i det fjärde året av sin regering, det år som också var ”det fyra hundra åttionde året efter det att Israels söner hade dragit ut ur Egyptens land”. (Eftersom ”fyra hundra åttionde” är ett ordningstal, rör det sig om 479 hela år.) De tidsperioder som vi vet ingår i de 479 åren är de 40 åren då israeliterna vandrade i vildmarken under Moses ledarskap (5 Mos. 8:2), de 40 åren under Sauls regering (Apg. 13:21), de 40 åren under Davids regering (2 Sam. 5:4, 5) och de tre första hela åren under Salomos regering. Detta blir sammanlagt 123 år, och om man drar denna summa från de 479 åren som omtalas i 1 Kungaboken 6:1, återstår det 356 år för tiden mellan Israels intåg i Kanaan och början av Sauls regering. * De händelser som det berättas om i Domarboken och som i stort sett sträcker sig från Josuas död fram till Samuels tid omfattar omkring 330 år av denna period på 356 år.

6. Vad är det som visar att Domarboken är äkta?

⁶ Att Domarboken är äkta är höjt över allt tvivel. Judarna har alltid erkänt den som en del av Bibelns kanon. Både de som skrev de hebreiska skrifterna och de som skrev de kristna grekiska skrifterna har åberopat dess redogörelse. Se till exempel Psalm 83:9—18; Jesaja 9:4; 10:26 och Hebréerna 11:32—34. Den berättar öppet om Israels tillkortakommanden och avfall, och den visar också hur oändligt stor Jehovas lojala kärlek är. Det är Jehova och inte någon jordisk domare som äras som Israels befriare.

7. a) Hur stöder arkeologin redogörelsen i Domarboken? b) Varför påbjöd Jehova med rätta att Baalsdyrkarna skulle utrotas?

⁷ Arkeologiska fynd bekräftar också att Domarboken är autentisk. Mest uppseendeväckande är de arkeologiska fynd som kastar ljus över kanaanéernas Baalsdyrkan. Frånsett det som omtalas i Bibeln kände man inte till mycket om Baalsdyrkan, förrän man år 1929 började gräva ut den forntida kanaaneiska staden Ugarit (det nutida Ras Shamra, som ligger på Syriens kust mitt emot Cyperns nordöstra spets). Det framkom då att Baalsreligionen kännetecknades av materialism, ytterligtgående nationalism och könsdyrkan. Varje kanaaneisk stad hade tydligen sitt Baalstempel och sina helgedomar, de så kallade offerhöjderna. I helgedomarna kan det ha funnits Baalsbilder, och vid sidan av altarna utanför fann man stenpelare — kanske fallossymboler för Baal. Avskyvärda människooffer fyllde dessa helgedomar med blod. När israeliterna blev besmittade av Baalsdyrkan, frambar också de sina söner och döttrar som offer. (Jer. 32:35) En helig påle representerade Baals mor, Ashera. Fruktbarhetsgudinnan Ashtoret (Astarte), Baals hustru, tillbads genom liderliga sexuella riter, och både män och kvinnor hölls som ”invigda” tempelprostituerade. Det är inte att undra på att Jehova hade påbjudit att Baalsdyrkan och dess djuriska anhängare skulle utrotas. ”Ditt öga skall inte bedrövas över dem; och du skall inte tjäna deras gudar.” — 5 Mos. 7:16. *

BOKENS INNEHÅLL

8. I vilka avsnitt kan Domarboken indelas?

⁸ Boken indelas logiskt i tre avsnitt. De båda första kapitlen beskriver förhållandena i Israel på den tiden. Kapitlen 3—16 beskriver de 12 domarnas befrielseaktioner. Kapitlen 17—21 berättar om några inre stridigheter i Israel.

9. Vilken bakgrund ger oss de båda inledande kapitlen i Domarboken?

⁹ Förhållandena i Israel under domartiden (1:1—2:23). Israels stammar beskrivs allteftersom de sprider ut sig för att bosätta sig i sina tilldelade områden. Men i stället för att fullständigt driva ut kanaanéerna sätter israeliterna många av dem till att utföra tvångsarbete och låter dem bo kvar i sin mitt. Därför tillkännager Jehovas ängel: ”De skall bli snaror för er, och deras gudar kommer att tjäna som lockbete för er.” (2:3) När en ny generation uppstår, som inte känner Jehova eller hans gärningar, överger folket honom snart och tjänar Baalerna och andra gudar. Jehovas hand är emot dem ”till olycka”, och de råkar ”i mycket svårt trångmål”. Eftersom de är motspänstiga och inte ens vill lyssna till domarna, fördriver Jehova inte en enda av de nationer som han har lämnat kvar för att pröva Israel. Mot denna bakgrund är det lättare att förstå de efterföljande händelserna. — 2:15.

10. Genom vilken kraft dömer Otniel, och vad blir resultatet?

¹⁰ Domaren Otniel (3:1—11). Israels söner är i nöd på grund av att de är i slaveri under  kanaanéerna, och de börjar anropa Jehova om hjälp. Han reser först upp Otniel som domare. Är det genom mänsklig kraft och vishet som Otniel verkar som domare? Nej, för vi läser: ”Jehovas ande kom nu över honom”, så att han kunde underkuva Israels fiender. ”Därefter hade landet ro i fyrtio år.” — 3:10, 11.

11. Hur använder Jehova Ehud till att befria Israel?

¹¹ Domaren Ehud (3:12—30). När Israels söner har varit underställda Moabs kung, Eglon, i 18 år, hör Jehova återigen deras rop om hjälp, och han reser upp domaren Ehud. Den vänsterhänte Ehud får hemlig audiens hos kungen. Han griper sitt hemmagjorda svärd, som han har gömt under manteln, och dödar den fete Eglon genom att stöta svärdet djupt in i hans buk. Israel ställer sig snabbt på Ehuds sida i kampen mot Moab, och landet njuter återigen gudagiven vila, som varar i 80 år.

12. Vad är det som visar att Samgar vinner seger genom Jehovas kraft?

¹² Domaren Samgar (3:31). Samgar räddar Israel genom att slå ihjäl 600 filistéer. Att segern beror på Jehovas kraft framgår av att det vapen han använder är en pikstav för kreatur.

13. Vilka dramatiska händelser ger anledning till Baraks och Deboras segersång?

¹³ Domaren Barak (4:1—5:31). Israel blir därefter kuvat under den kanaaneiske kungen Jabin och hans härförare, Sisera, som ståtar med 900 stridsvagnar med järnliar. När Israel återigen börjar ropa till Jehova, reser han upp domaren Barak, som får ett gott stöd av profetissan Debora. För att Barak och hans här inte skall ha någon orsak att skryta kungör Debora att striden skall ledas av Jehova, och hon profeterar: ”I en kvinnas hand kommer Jehova att sälja Sisera.” (4:9) Barak kallar samman män från Naftali och Sebulon på berget Tabor. Hans här på 10.000 man drar därefter ner för att strida. Deras starka tro ger dem segern. Jehova börjar ”störta Sisera och alla hans stridsvagnar och hela lägret i förvirring” genom att låta dem drabbas av en plötslig översvämning i Kisons strömdal. ”Inte så mycket som en enda var kvar.” (4:15, 16) Jael, keniten Hebers hustru, till vars tält Sisera flyr, gör segern fullständig genom att nagla fast Siseras huvud vid marken med en tältplugg. ”Således kuvade Gud ... Jabin.” (4:23) Debora och Barak stämmer upp en segersång, i vilken de upphöjer Jehova, den oövervinnlige Guden, som till och med fick stjärnorna att strida från sina banor mot Sisera. Det är sannerligen en tid att välsigna Jehova! (5:2) Fyrtio års fred följer.

14, 15. Vilket tecken får Gideon på att Jehova stöder honom, och hur betonas detta ytterligare av midjaniternas slutliga nederlag?

¹⁴ Domaren Gideon (6:1—9:57). Israels söner gör återigen det som är ont, och landet blir förött av angripande midjaniter. Genom sin ängel utnämner Jehova Gideon till domare, och Jehova själv bekräftar ängelns försäkran med orden: ”Jag kommer ... att visa mig vara med dig.” (6:16) Gideons första modiga handling består i att han bryter ner Baalsaltaret i sin hemstad. De förenade fiendestyrkorna går nu över floden till Jisreel, och Jehovas ande insveper Gideon, då han församlar Israel till striden. (6:34) Genom ett prov som består i att lägga ut en nyavklippt ullfäll på tröskplatsen och låta den utsättas för daggen får Gideon två gånger ett tecken på att Gud är med honom.

¹⁵ Jehova underrättar Gideon om att hans här på 32.000 man är för stor och att detta skulle kunna ge människor anledning att skryta över segern. De som är rädda sänds först hem, varefter det återstår bara 10.000. (Dom. 7:3; 5 Mos. 20:8) Genom vattendrickningsprovet utmönstras sedan alla utom 300 vakna och vaksamma stridsmän. Gideon utspejar det midjanitiska lägret om natten och blir lugnad då han hör en man uttyda en dröm på följande sätt: ”Detta är ingenting annat än Gideons svärd. ... Den sanne Guden har gett Midjan och hela lägret i hans hand.” (Dom. 7:14) Gideon tillber Gud och ställer sedan ut sina män i tre grupper kring det midjanitiska lägret. Nattens stillhet bryts plötsligt av att Gideons 300 män blåser i hornen, krossar de stora vattenkrukorna och ropar medan facklorna flammar: ”Jehovas svärd och Gideons!” (7:20) Det uppstår tumult i fiendelägret. Männen strider mot varandra och tar till flykten. Israel sätter efter dem, slår dem och dödar deras furstar. Israels folk begär nu att Gideon skall härska över dem, men han avvisar det med orden: ”Det är Jehova som kommer att härska över er.” (8:23) Av krigsbytet gör han emellertid en efod, som senare blir otillbörligt vördad och således blir en snara för Gideon och hans hushåll. Landet har ro i 40 år medan Gideon är domare.

16. Vilket öde drabbar inkräktaren Abimelek?

¹⁶ Abimelek, en av Gideons söner med en bihustru, tillvällar sig makten efter Gideons död och mördar sina 70 halvbröder. Jotam, Gideons yngste son, är den ende som undkommer, och med hjälp av liknelsen om träden förkunnar han domen över Abimelek från toppen av berget Gerissim. I denna liknelse framställer han Abimeleks ”kungavälde” som en oansenlig tornig buske. Abimelek blir snart invecklad i inre stridigheter i Sikem och blir förödmjukad vid sin död genom att bli dräpt av en kvinna, som kastar ner en kvarnsten från tornet i Tebes och träffar honom så att hans huvudskål krossas. — Dom. 9:53; 2 Sam. 11:21.

17. Vad får vi veta om domarna Tola och Jair?

¹⁷ Domarna Tola och Jair (10:1—5). Detta är de två nästföljande domarna som genom Jehovas kraft befriar Israel, och de verkar som domare i 23 respektive 22 år.

18. a) Vilken befrielse åstadkommer Jefta? b) Vilket löfte till Jehova infriar Jefta troget? Hur?

 ¹⁸ Domaren Jefta (10:6—12:7). Eftersom Israel framhärdar i att utöva avgudadyrkan, flammar Jehovas vrede än en gång upp mot nationen. Folket förtrycks nu av ammoniterna och filistéerna. Jefta kallas tillbaka från sin landsflykt för att leda Israel i kampen. Men vem är den verklige domaren i denna tvist? Jeftas egna ord ger oss svaret: ”Må Jehova, Domaren, i dag döma mellan Israels söner och Ammons söner.” (11:27) Då Jehovas ande nu kommer över honom, lovar han att om han kommer tillbaka från Ammon i frid, skall han överlämna åt Jehova den som först kommer ut ur hans hus för att möta honom. Jefta tillfogar Ammon ett förkrossande nederlag. När han återvänder till sitt hem i Mispa, är det hans egen dotter som först skyndar emot honom i glädje över Jehovas seger. Jefta uppfyller sitt löfte — nej, inte genom att frambära ett hedniskt människooffer i enlighet med Baalsdyrkans riter, utan genom att viga sin enda dotter åt odelad tjänst i Jehovas hus till hans lov.

19. Vilka händelser leder fram till ”shibbolet”-provet?

¹⁹ Efraims män protesterar nu för att de inte blev kallade att kämpa mot Ammon, och de hotar Jefta, som tvingas driva dem tillbaka. Sammanlagt dödas 42.000 efraimiter, många av dem vid Jordans vadställen, där de röjer sig därför att de inte kan uttala lösenordet ”shibbolet” rätt. Jefta verkar som domare i Israel i sex år. — 12:6.

20. Vilka tre domare omtalas därnäst?

²⁰ Domarna Ibsan, Elon och Abdon (12:8—15). Det sägs inte mycket om dem, men de verkar som domare i sju, tio respektive åtta år.

21, 22. a) Vilka stora bedrifter utför Simson, och genom vilken kraft? b) Hur blir Simson övermannad av filistéerna? c) Vilka händelser föregår Simsons största bedrift, och vem är det som i den stunden kommer ihåg honom?

²¹ Domaren Simson (13:1—16:31). Israel råkar återigen i slaveri under filistéerna. Jehova reser denna gång upp Simson som domare. Hans föräldrar viger honom till nasir alltifrån födelsen, vilket innebär att ingen rakkniv någonsin får komma på hans huvud. Jehova välsignar honom under hans uppväxt, och med tiden börjar ”Jehovas ande driva på honom”. (13:25) Hemligheten med hans styrka ligger inte i hans muskler, utan i den kraft som han får från Jehova. Det är när ”Jehovas ande ... [blir] verksam på honom” som han får kraft till att döda ett lejon med bara händerna och till att senare vedergälla filistéerna för deras förräderi genom att slå ihjäl 30 av dem. (14:6, 19) Eftersom filistéerna också handlar förrädiskt i förbindelse med Simsons trolovning med en filisteisk flicka, tar Simson 300 rävar, binder samman svansarna två och två, sätter facklor mellan dem och sänder i väg rävarna för att sätta eld på filistéernas sädesfält, vingårdar och olivlundar. Sedan åstadkommer han ett stort slaktande bland filistéerna och staplar ”ben på lårben”. (15:8) Filistéerna övertalar Simsons landsmän, israeliter av Judas stam, att binda honom och överlämna honom åt dem, men återigen blir ”Jehovas ande ... verksam på honom”, och hans bojor liksom smälter bort från hans händer. Simson slår ner 1.000 filistéer — ”en hop, två hopar!” (15:14—16) Vad använder han för vapen? Ett fuktigt käkben av en åsna. Jehova styrker sin utmattade tjänare, då han genom ett underverk låter en vattenkälla bryta fram på slagfältet.

²² Simson övernattar därefter i en prostituerad kvinnas hus i Gaza, där filistéerna i tysthet omringar honom. Men återigen visar det sig att Jehovas ande är med honom. Han stiger upp vid midnatt, rycker loss stadsportens dörrar och sidoposterna och bär dem ända upp till toppen av ett berg mitt emot Hebron. Därefter förälskar han sig i den förrädiska Delila. Som ett villigt redskap åt filistéerna ansätter hon honom ända till dess han uppenbarar att den verkliga källan till hans styrka är att han är vigd åt Jehova som nasir, något som hans långa hår är en symbol av. Medan han sover låter hon skära av hans hår. När han vaknar den här gången, är det förgäves som han går ut för att strida, för ”Jehova ... hade vikit ifrån honom”. (16:20) Filistéerna griper honom, sticker ut ögonen på honom och sätter honom till att mala som en slav i fängelsehuset. När filistéerna skall hålla en stor fest till ära för sin gud Dagon, hämtar de Simson för att han skall roa dem. De fäster inte något avseende vid att hans hår åter har börjat växa kraftigt, utan de låter honom stå mellan de båda väldiga pelarna i det hus där Dagon tillbeds. Simson ropar till Jehova: ”Herre Jehova, kom ihåg mig, det ber jag dig, och styrk mig, det ber jag dig, bara denna enda gång.” Och Jehova kommer verkligen ihåg honom. Simson fattar tag i pelarna och böjer sig ”med kraft” — den kraft Jehova ger — och huset börjar falla över allt folket som är i det, ”så att de döda som han ... [dödar] vid sin egen död ... [är] fler än de som han ... dödat under sin livstid”. — 16:28—30.

23. Vilka händelser berättas det om i kapitlen 17—21, och när ägde de rum?

²³ Vi kommer nu till kapitlen 17—21, som beskriver en del av de inre strider som hemsöker Israel under denna tid. Att dessa händelser äger rum ganska tidigt under domartiden framgår av att Jonatan och Pinehas, Moses och Arons sonsöner, ännu lever.

24. Hur upprättar några daniter en självständig religiös ordning?

²⁴ Mika och daniterna (17:1—18:31). Mika, en man från Efraim, upprättar sin egen självständiga religiösa ordning genom att bygga ett ”gudahus” för avgudadyrkan, fullt utrustat med en skulpterad bild och en levitpräst. (17:5) Några män ur  Dans stam kommer förbi i sitt sökande efter en arvedel i norr. De plundrar Mika på hans religiösa utrustning, tar hans präst med sig och drar långt norrut, där de slår de intet ont anande invånarna i Lajis med svärdsegg och bränner upp staden i eld. På samma plats bygger de upp sin egen stad, Dan, och ställer upp Mikas skulpterade bild. De utövar sin egen självvalda religion under alla de dagar Jehovas hus för sann tillbedjan är kvar i Silo.

25. Hur når de inre stridigheterna i Israel sin höjdpunkt vid Gibea?

²⁵ Benjamins synd i Gibea (19:1—21:25). Den händelse som därefter skildras ligger till grund för de ord som Hosea längre fram uttalade: ”Från Gibeas dagar har du syndat, o Israel.” (Hos. 10:9) En levit från Efraim som är på väg hem med sin bihustru övernattar hos en gammal man i Gibea i Benjamin. Oduglingar i staden omringar huset och kräver att få ha könsumgänge med leviten. De går emellertid med på att få hans bihustru i stället, och de våldför sig på henne hela natten. På morgonen finner man henne ligga död på tröskeln. Leviten tar med sig hennes döda kropp hem, styckar den i 12 delar och sänder dessa till hela Israel. De 12 stammarna sätts således på prov. Kommer de att straffa Gibea och därmed avlägsna denna omoraliskhet från Israel? Benjamin ser genom fingrarna med detta avskyvärda brott. De andra stammarna församlar sig till Jehova i Mispa, där de genom lottkastning beslutar sig för att dra upp mot Benjamin i Gibea. Efter två blodiga nederlag får de andra stammarna framgång genom att lägga män i bakhåll och utplånar praktiskt taget Benjamins stam. Bara 600 män lyckas fly undan till Rimmons branta klippa. Senare sörjer Israel över att en stam har blivit avhuggen. Man finner en möjlighet att skaffa hustrur åt de överlevande benjaminiterna bland Jabesh-Gileads och Silos döttrar. Därmed avslutas en berättelse om stridigheter och intriger i Israel. Som det upprepas i de avslutande orden i Domarboken: ”I de dagarna fanns det ingen kung i Israel. Var och en var van att göra det som var rätt i hans egna ögon.” — Dom. 21:25.

VARFÖR DEN ÄR NYTTIG

26. Vilka kraftfulla varningar i Domarboken är tillämpliga också i vår tid?

²⁶ Domarboken är helt visst inte bara en berättelse om strider och blodsutgjutelse, utan den upphöjer Jehova som den store Befriaren av sitt folk. Den visar hur enastående barmhärtig och långmodig han är mot det folk som bär hans namn, när det ångerfullt vänder sig till honom. Domarboken är mycket nyttig genom att den rättframt försvarar tillbedjan av Jehova och ger kraftiga varningar för det dåraktiga i demonreligion, samgående mellan trosriktningar och omoraliska förbindelser. Jehovas kraftiga fördömande av Baalsdyrkan bör förmå oss att hålla oss borta från de nutida motsvarigheterna — materialism, nationalism och sexuell omoraliskhet. — 2:11—18.

27. Hur kan vi i våra dagar ha nytta av det goda föredöme domarna utgör?

²⁷ En undersökning av de modiga domarnas oförfärade tro bör uppväcka en likadan tro i vårt hjärta. Det är inte att undra på att domarna får ett oförbehållsamt erkännande i Hebréerna 11:32—34! De kämpade för helgandet av Jehovas namn, men inte i egen kraft. De kände källan till sin kraft, Jehovas ande, och de erkände den ödmjukt. Vi kan likaså i våra dagar fatta ”andens svärd”, Guds ord, i förvissningen att Gud kommer att ge oss kraft, liksom han gav Barak, Gideon, Jefta, Simson och de andra domarna kraft. Ja, med Jehovas andes hjälp kan vi övervinna väldiga hinder och i andligt avseende vara lika starka som Simson var i fysiskt avseende, om vi bara ber till Jehova och förlitar oss på honom. — Ef. 6:17, 18; Dom. 16:28.

28. Hur pekar Domarboken framåt mot helgandet av Jehovas namn genom Rikets Säd?

²⁸ Profeten Jesaja hänvisar till Domarboken på två ställen för att påvisa att Jehova ofelbart skall bryta sönder det ok som hans fiender lägger på hans folk, alldeles som han gjorde på Midjans dag. (Jes. 9:4; 10:26) Detta påminner oss också om Deboras och Baraks sång, som avslutas med den innerliga bönen: ”På så sätt må alla dina fiender förgås, o Jehova, och må de som älskar dig vara som när solen går fram i sin väldighet.” (Dom. 5:31) Och vilka är det som älskar honom? Genom att använda ett liknande uttryck i Matteus 13:43 visar Jesus Kristus att det är det himmelska kungarikets arvingar: ”På den tiden skall de rättfärdiga lysa lika klart som solen i sin Faders kungarike.” Domarboken pekar således framåt mot den tid då den rättfärdige Domaren och Rikets Säd, Jesus, kommer att utöva makten. Genom honom kommer Jehova att skänka ära åt sitt namn och helga det, i överensstämmelse med psalmistens bön beträffande Guds fiender: ”Gör med dem som med Midjan, som med Sisera, som med Jabin vid Kisons strömdal ... , för att man må inse att du, vars namn är Jehova, du ensam är den Högste över hela jorden.” — Ps. 83:9, 18; Dom. 5:20, 21.

[Fotnoter]

[Frågor]