Den ”nya skapelsen” går till verket!
Kapitel 7
Den ”nya skapelsen” går till verket!
1, 2. a) Vilken skapelse, som blev till för mindre än två tusen år sedan, var underbarare än skapelsen av det första människoparet? b) Vad var syftet med att den ”nya skapelsen” blev smord, enligt Jesu ord som återges i Lukas 24:46—48 och Apostlagärningarna 1:8?
SKAPELSEN av det första människoparet för omkring sex tusen år sedan var underbar. (1 Moseboken 1:26—28) Att en ”ny skapelse” föddes för mindre än två tusen år sedan var ännu underbarare, ännu viktigare för hela mänskligheten. Den födelsen skedde på pingstdagen år 33 v.t. i och med födelsen av församlingen av Kristi lärjungar, alla smorda med Guds heliga ande till att förkunna Guds messianska rike.
2 Mindre än två veckor före denna historiska pingstdag sade den uppväckte Jesus Kristus till sina lärjungar:
”Så är det skrivet, att den Smorde skulle lida och uppstå från de döda på tredje dagen och att det på grundval av hans namn skulle predikas sinnesändring till synders förlåtelse bland alla nationerna — med början från Jerusalem; om dessa ting skall ni vara vittnen.” (Lukas 24:46—48) ”Ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vara vittnen om mig både i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och till jordens mest avlägsna del.” — Apostlagärningarna 1:8.
3. Hur stort var detta tilldelade distrikt, och när började lärjungarna sitt vittnande där, och varifrån utgick det?
3 Kunde väl något förordnande av distrikt för vittnande omfatta mera än detta gjorde? Det gällde hela världen. Hur skulle man nå ut på hela detta distrikt med vittnandet om Messias? Det skulle kräva tid, ja, ihärdighet, tapper strävan. Men — den utlovade heliga anden hade knappt kommit över dem på pingstdagen, förrän de gick till verket som vittnen för andra i Jerusalem, till att börja med.
4. Vad började ske då på pingstdagen, såsom det var förutsagt i Joel 2:28, 29?
4 Allt skedde som det var förutsagt i Joel 2:28, 29: de av anden uppfyllda lärjungarna började profetera, också på främmande språk, på övernaturligt sätt! Tusentals judar som befann sig i Jerusalem för att fira pingsthögtiden samlades för att bevittna skådespelet. De hörde den lilla församlingen av Kristi lärjungar ”tala”, som de sade, ”på våra tungomål om Guds storslagna gärningar”. — Apostlagärningarna 2:11.
5. Hur använde Petrus denna pingstdag den första av ”himmelrikets [två] nyckar”?
5 För att förklara situationen använde aposteln Petrus den första av ”himmelrikets [två] nycklar” genom att ta ledningen i att tala till det oförstående folket. (Matteus 16:19) Han vittnade om att Jesus var Messias, förkastad och dödad av de judiska ledarna, men uppväckt på tredje dagen och nu förhärligad på Guds högra sida. Slagna av sitt samvete frågade nu judarna: ”Män, bröder, vad skall vi göra?” Petrus svarade: ”Ändra ert sinne, och må var och en av er bli döpt i Jesu Kristi namn till era synders förlåtelse, och ni skall få den heliga andens fria gåva. Ty löftet [enligt Joel 2:28, 29] gäller er och era barn och alla dem som är långt borta, just så många som Jehova, vår Gud, må kalla till sig.” — Apostlagärningarna 2:14—39.
6. Vad hände med de ångerfulla judar som blev döpta, och vad räddades de undan?
6 De som tog emot Jesus såsom den Smorde, Messias eller Kristus, lät sig lydigt döpas i vatten. Så fogades då på den dagen omkring tre tusen själar till de troendes skara. Den förhärligade Jesus Kristus döpte dem med helig ande, och de blev pånyttfödda som Guds andliga söner. De blev överförda från att stå under det mosaiska lagförbundet till att stå under det nya förbundet med Jesus Kristus som medlare. Således följde de Petrus’ angelägna råd: ”Rädda er undan denna förvridna generation.” Genom att handla så undgick de att bli döpta med eld vid tiden för Jerusalems förstöring år 70, då romarna under härföraren Titus intog den staden. — Apostlagärningarna 2:40; Lukas 3:16, 17.
7. På vilket sätt skulle de smorda efterlikna Jesus Kristus, och vägen till vad för något blev öppnad för de troende tack vare det arbete som han förutsagt?
7 Från och med denna pingstdag blev allt flera av dem som trodde på Jesus såsom Messias smorda med helig ande. Vad hade de nu att göra? Eftersom de var smorda, var de pliktiga att efterlikna Jesu Kristi exempel. Vad gjorde han sedan han blivit smord vid Jordan? Han vandrade omkring i hela landet och predikade Guds rike. (Matteus 4:12—17) Predikandet om Guds rike skulle inte avstanna vid hans död. Några dagar före sin död som martyr i Jerusalem förutsade han ödeläggelsen av denna stad genom romarna men sade att, redan innan den katastrofen kom för nationen, skulle ”dessa goda nyheter om riket ... bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna”. (Matteus 24:14—22) Så kom då pingsten, och med den följde att de blev smorda med helig ande, och därpå lät de smorda ingen tid gå förlorad utan gick till verket! Predikandet av det messianska riket öppnade vägen för de troende att bli medarvingar med Jesus Kristus i hans himmelska rike.
8. Vad var det som ledde till att predikandet av det messianska riket nådde samariterna, och med vilket resultat?
8 Våldsam förföljelse bröt ut. Lärjungarna blev skingrade och lämnade Jerusalem. Men att församlingens medlemmar skingrades tjänade bara till att utbreda förkunnandet om det messianska riket. Som det förutsagts trängde arbetet med att vittna in i provinsen Samarien. Lärjungen Filippus, som tvingats lämna Jerusalem, vände sin uppmärksamhet till samariterna. ”När de trodde Filippus, som förkunnade de goda nyheterna om Guds rike och om Jesu Kristi namn, lät de döpa sig, både män och kvinnor.” När Petrus och Johannes senare besökte Samarien, fick de döpta samariterna helig ande genom dessa apostlar. — Apostlagärningarna 8:1—17.
9. a) Vilken oväntad omvändelse inträffade nu bland judarna? b) Hur gjorde Petrus bruk av den andra av ”himmelrikets [två] nyckar”?
9 Och så, plötsligt, under över alla under! Den främste av förföljarna blir kristen. Saulus från Tarsus blir omvänd till kristendomen. Han blir den främste förkunnaren av Guds rike i Jesu, den Smordes, händer. (Apostlagärningarna 9:1—30) Han lägger bort sitt tidigare namn, Saulus, och blir känd som aposteln Paulus. Efter denna märkliga omvändelse inträffade en viktig omvändelse av helt annat slag. Det var den förste oomskurne hedningens eller icke-judens omvändelse. Detta skedde då den heliga anden vägledde aposteln Petrus till att göra bruk av den andra av ”himmelrikets [två] nycklar”. (Matteus 16:19) Petrus gjorde detta genom att predika i den italienske centurionen Kornelius’ hem i Caesarea. I Apostlagärningarna 10:44—48 läser vi:
”Medan Petrus ännu talade om dessa ting, föll den heliga anden på alla som hörde ordet. Och de trogna som hade kommit tillsammans med Petrus, vilka var av de omskurna, blev förundrade, därför att den heliga andens fria gåva nu blev utgjuten också över folk av nationerna. De hörde dem nämligen tala med tungor och förkunna Guds storhet. Därpå kände sig Petrus manad att säga: ’Kan väl någon förbjuda vatten så att dessa, som har fått den heliga anden alldeles som vi, inte skulle bli döpta?’ Därmed befallde han att de skulle döpas i Jesu Kristi namn.”
10, 11. a) Hur långt nådde predikandet från Kornelius’ hem, och till nytta för vilka? b) Även om Petrus banade väg in i hednavärlden, hur och varför överträffade Paulus honom?
10 Från den hedniske centurionen Kornelius’ hem spred sig predikandet av de goda nyheterna ”till jordens mest avlägsna del”. Detta var till nytta för hedningar såväl som för köttsliga judar.
11 Petrus var visserligen den som banade väg in i hednavärlden, men aposteln Paulus överträffade på sin tid alla andra i att predika Guds ord för de oomskurna hedningarna. Han skämdes inte för att kalla sig ”en apostel till [hedna]nationerna”. Han underskattade inte detta. Han förhärligade denna sin tjänst, och därför arbetade han strängt i den. — Romarna 11:13.
12. Till vilket avlägset land ville Paulus fara för att predika, men hur långt kom han i den riktningen, och vad gjorde han där?
12 Paulus önskade föra de goda nyheterna ända till Spanien, men det sista vi hör av honom är sådant som han skrev under den tid han satt fängslad i Rom. Med avseende på den första gången Paulus var berövad sin frihet och bevakades i sitt eget förhyrda hus i Rom läser vi följande om honom: ”Han blev så kvar hela två år i egen hyrd bostad, och han tog välvilligt emot alla som kom in till honom, predikade Guds rike för dem och undervisade om de ting som gällde Herren Jesus Kristus, med mycket fritt och öppet tal, utan hinder.” — Apostlagärningarna 28:30, 31; Romarna 15:24, 28.
VITTNANDE FÖR HELA SKAPELSEN FÖRE ÅR 70
13. Vad kunde Paulus skriva till kristna i Kolosse, redan någon gång år 60 eller 61, därför att de handlade enligt sin smörjelse?
13 Det var många kristna som efterliknade aposteln Paulus och de andra apostlarna i att predika de goda nyheterna om det messianska riket. Den av anden pånyttfödda församlingen var som en ”ny skapelse” smord att utföra detta predikande. (Jesaja 61:1—3; 2 Korintierna 1:21, 22) Dess medlemmar var fulla av nit och var ständigt i farten för att sprida de bästa av alla nyheter på jorden till så många andra som möjligt. Inte underligt då att aposteln Paulus, någon gång år 60 eller 61, dvs. några år innan romarna ödelade Jerusalem och dess härliga tempel år 70, kunde skriva från det hus där han hölls fängslad i Rom till de kristna i Kolosse i Mindre Asien och redan vid den tiden säga: Dessa ”goda nyheter ... har predikats i hela skapelsen under himmelen. Åt dessa goda nyheter har jag, Paulus, blivit en tjänare.” — Kolosserna 1:23.
14. För vilka i dag tjänar det som församlingen i första århundradet uträttade såsom ett exempel, särskilt med tanke på vilken plikt som nu vilar på dessa?
14 Detta förkunnande av Guds messianska rike för hela skapelsen, som utfördes av församlingen av Kristi smorda lärjungar under första århundradet, tjänar som ett värdigt exempel för den smorda församlingen nu på 1900-talet. Denna av anden pånyttfödda församling måste, som en ”ny skapelse” av Gud, fullborda det världsomfattande vittnandet till förmån för Guds upprättade rike, innan den ”stora vedermödan” kommer över hela världen och den skrymtaktiga kristenheten blir döpt med eld vid dess förintelse tillsammans med allt det övriga i denna onda tingens ordning. — Matteus 24:14—22; Markus 13:10.
ANDENS VITTNESBÖRD OM SONSKAP
15. Vad skrev Paulus till församlingen i Rom om andens vittnesbörd, och vilken fråga uppstår nu om dem i denna tid som förväntar att få komma till himmelen?
15 I det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen tvivlade de kristna bibelskribenterna och deras medlärjungar inte alls på sin släktskap med Gud och sitt ansvar inför honom. De var verkligen övertygade om att de var Guds andliga söner, och de såg fram emot ett himmelskt arv. Innan aposteln Paulus någonsin hade kommit så långt som till Rom, kunde han därför, utan att vara det minsta oviss, skriva till församlingen där och säga dem dessa tillitsfulla ord: ”Ni har fått en ande på grund av adoption som söner, genom vilken ande vi ropar: ’Abba, Fader!’ Anden själv vittnar med vår ande om att vi är Guds barn. Om vi alltså är barn, är vi också arvingar: Guds arvingar visserligen, men Kristi medarvingar, förutsatt att vi lider tillsammans med honom för att också bli förhärligade tillsammans med honom.” (Romarna 8:15—17) För vem i denna tid, som säger att han förväntar att få komma till himmelen, vittnar Guds ande på detta sätt med hans egen ande?
16. Vilket slags växelverkan existerade mellan Guds ande och första århundradets kristna församlings ande?
16 Naturligtvis vittnar Guds ande inte på detta sätt för den som bara är en till bekännelsen kristen och inte verkligen är Guds arvinge och medarvinge med Jesus Kristus. På varje verkan eller aktion följer en återverkan, en reaktion. Reaktionen vittnar i regel om antingen mottaglighet eller oemottaglighet, motstånd. I Romarna 8:15—17 talar aposteln Paulus om en reaktion som vittnar om mottaglighet. Han beskriver en harmonisk växelverkan mellan Guds ande och Guds verkliga andliga barns ande. Men hur vittnade då Guds ande med deras ande som var medlemmar av det första århundradets kristna församling, den ”nya skapelsen”?
17. a) Motstod eller bestred församlingen i första århundradet Guds andes vittnesbörd som riktades till den genom hans inspirerade tjänare? b) Hur betraktade således församlingen i Tessalonika det budskap som Paulus hade förmedlat muntligt?
17 Ifall Guds ande vittnar för oss om vår kristna identitet och vår anknytning till Gud och hans föranstaltningar för oss, då bör vi vara ense med denna ande och inte motstå eller bestrida den. När de kristna i första århundradet fick höra ett brev från en inspirerad apostel eller lärjunge till Kristus läsas upp för församlingen som de var döpta medlemmar av, då tog de villigt emot de ord som riktades till dem och det som brevet sade om deras ställning, deras förpliktelser, deras förhoppningar med avseende på framtiden i Guds anordning. De erkände att Guds ande var verksam i sådana auktoritativa apostlar och lärjungar och att den handlade och skrev med hjälp av dessa mänskliga redskap. Aposteln Paulus’ brev till det första århundradets kristna församling i Tessalonika i Macedonien bekräftar att det var så. Dessa kristna visste att Paulus sade sanningen, då han skrev: ”När ni mottog Guds ord, som ni hörde av oss”, tog ni ”inte ... emot det såsom människors ord, utan — efter vad det i sanning är — såsom Guds ord, som också är verksamt i er som tror”. — 1 Tessalonikerna 2:13.
18. Hur skulle dessa kristna i Tessalonika följdriktigt ta emot Paulus’ skrivna ord, och varför hade Gud utvalt dem, enligt vad Paulus sade?
18 Därför var det bara följdriktigt att dessa troende likaså tog emot Paulus’ skrivna ord också det såsom ”Guds ord”. I det här brevet skrev Paulus till de troende i Tessalonika om att Gud ”utvalt” dem. Varför hade de utvalts? ”Därför att de goda nyheter vi predikar inte kom till er bara med tal utan också med kraft och med helig ande och fast övertygelse, alldeles som ni vet vad slags människor vi blev för er, för er skull; och ni blev efterliknare av oss och av Herren, i det ni tog emot ordet under stor vedermöda med helig andes glädje.” — 1 Tessalonikerna 1:4—6.
19. I vilket förhållande till Gud stod mottagarna av andens gåvor?
19 De visste att Gud, med hjälp av helig ande, hade talat till sitt utvalda folk i förkristen tid. På liknande sätt kunde Gud, under första århundradet, deras eget århundrade, tala med hjälp av samma verksamma kraft genom Jesu Kristi inspirerade apostlar. Dessutom använde Gud just dessa apostlar till att till de döpta troende förmedla den heliga andens mångfaldiga gåvor. Mottagandet av dessa gåvor antydde helt visst för mottagarna att de hade gjorts till Guds andliga barn. — Apostlagärningarna 8:15—18; 19:2—6.
20. Hur vittnade helig ande, genom de kristna bibelskribenternas brev, för församlingen i första århundradet om att det förhållande som dessa kristna stod i till Gud var av ett särskilt slag?
20 Framlade dessa apostlar och andra kristna bibelskribenter för de döpta troende ett jordiskt hopp, förhoppningen att bli Jesu Kristi, den Evige faderns, barn och att få leva på en paradisisk jord för alltid? Nej! De lade fram för dessa kristna, som de predikade för och skrev till, det dåtida hoppet för dem som blev pånyttfödda såsom Guds barn, Jehovas söner. (Jesaja 9:6, 7) I de inspirerade kristna skrifterna försäkrades lärjungarna på den tiden om att deras kallelse gällde ett rike som var himmelskt och att deras hopp var att bli medarvingar med Jesus Kristus där ovan. (Kolosserna 1:13; 1 Korintierna 1:26—31; 2 Petrus 1:10, 11) Det var bara en sak som förelades dem; de behövde inte sväva i någon som helst ovisshet. På detta sätt vittnade helig ande för dessa lärjungar under första århundradet om att de var Guds barn, Guds arvingar. Detta innebar samtidigt att de var medarvingar med den förhärligade Jesus Kristus.
21. Hur reagerade dessa kristnas ande, då i första århundradet, för det som Guds ande vittnade om, och hur påverkade detta dem?
21 Deras egen inre längtan, deras egen ande, reagerade harmoniskt för det som Guds heliga ande vittnade om. Den himmelske Faderns ande uppmuntrade och styrkte dem såsom andliga barn och arvingar till Gud. Han nedlade inte hos dem en känsla av sonskap i förhållande till deras jordiske far, utan en känsla av sonskap i förhållande till deras himmelske Fader, ett andligt sonskap.
22. a) Under vilket förbund, i vilket tillstånd, hade de kristnade judarna inte längre någon känsla av att de befann sig? b) Hur fick de kristnas ande, som gensvar till Guds ande, dessa kristna att reagera för att öppet visa att de var Guds andliga söner?
22 De kristnade judarna eller israeliterna hade inte längre någon känsla av att de var slavar under det gamla mosaiska lagförbundet och alltjämt väntade på Messias. De kände, de visste att de var andliga söner till den Gud som de tillbad enligt det nya förbundet. Deras egen ande, drivkraften som utgick från deras hjärta, fick dem att reagera på Guds andes verkan. Spontant, såsom söner, ropade de till Gud: ”Abba, Fader!” På sig själva tillämpade de sin Faders bud för sina andliga söner. Det verk han hade tilldelat sina söner åtog de sig kärleksfullt. De himmelska löften som han ger sina andliga söner tog de emot, och de vinnlade sig om att bevisa sig värdiga att få dem uppfyllda på sig. De gladdes åt det himmelska hopp han erbjöd sina söner, och de strävade efter att leva enligt detta hopp. Villigt utstod de misshandel från denna världens sida.
23. För vilket hopps skull var de villiga att lida med Kristus och att dö i hans döds likhet?
23 De visste att de skulle komma att bli Guds förhärligade söner tillsammans med Jesus Kristus, ”förutsatt att vi lider tillsammans med honom”. (Romarna 8:17) De var således villiga att lida därför att de levde i överensstämmelse med sitt himmelska hopp. De fann sig i att de måste dö i Guds Sons, Jesu Kristi, likhet för att få dela hans uppståndelses likhet. — Romarna 6:5—8.
24. a) Vilket förhållande gav deras ande och Guds ande ett samfällt vittnesbörd om? b) Vilket hopp stämde deras böner och liv överens med, och ända till vad måste de föra ett sådant liv?
24 På så sätt förenade sig deras ande, som var Guds andliga söner då i det första århundradet, med Guds heliga ande i ett samfällt vittnesbörd om att de var Guds barn, genom en andra födelse och med ett arv, förvarat åt dem uppe i himmelen. Följaktligen fungerade deras egen ande som en drivkraft i deras liv för att utforma deras böner till deras himmelske Fader i fullkomlig överensstämmelse med vad hans ande vittnade för dem och inte i strid med den. De vävde in de skriftställen som hade med deras himmelska arv att göra i sina böner till Gud. Sådana böner livade deras hopp om att få tillträda det himmelska arvet. Således levde de, tänkte, talade och handlade de i överensstämmelse med sina böner och sitt hopp. Deras böner styrkte dem till att hålla ut under provsättning och förföljelse, så att de skulle uppnå en beprövad ställning hos Gud; och de visste att denna beprövade ställning hos honom bygger upp ett hopp som aldrig medför besvikelse. De visste att de, för att deras himmelska hopp skulle kunna förverkligas, var och en måste bevisa sig ”trogen ända till döden”. — Romarna 5:3—5; Uppenbarelseboken 2:10.
25. Varför bör det som här har sagts tjäna till vägledning för en överlämnad, döpt kristen då han skall avgöra vilket förhållande han står i till Gud, i synnerhet sedan våren 1935?
25 Allt som här har sagts bör tjäna till vägledning i vår tid för överlämnade, döpta kristna, för att de skall kunna avgöra om Guds ande vittnar med deras egen ande om att de är hans andliga barn och hans arvingar, såväl som medarvingar med Jesus Kristus i hans himmelska rike. Detta gäller särskilt sedan våren år 1935. Varför sedan dess? Därför att den ”stora skaran” som beskrivs i Uppenbarelseboken 7:9—17 då förklarades vara en jordisk klass som inte ”föds på nytt”. I stället hålls den utsikten fram för medlemmarna av den ”stora skaran” att få överleva världens ”stora vedermöda” som nu stundar och komma ut ur den, in i Guds rättfärdiga nya ordning, där de skall få leva i ett jordiskt paradis under himmelriket med Jesus Kristus och hans 144.000 medarvingar vid styret. (Lukas 23:43) Genom att vara detta rike lydiga och bevisa sin hängivenhet för Jehova Guds universella suveränitet under det slutliga provet skall de aldrig behöva dö i köttet, upphöra att leva på jordens yta. De tillhör de ”andra får” som den ”rätte herden”, Jesus Kristus, talade om i Johannes 10:16.
HELIG ANDE SOM EN FÖRESPRÅKARE
26. Vilken annan funktion till gagn för ”heliga” skall den heliga anden fylla, enligt Romarna 8:23—27?
26 Förutom genom att vittna för Guds andliga barn skall denna heliga verksamma kraft fylla en annan funktion. Aposteln Paulus riktar uppmärksamheten på denna funktion i sitt brev riktat till församlingen i Rom som, enligt vad Paulus säger, bestod av kristna som var ”kallade att vara heliga” och som även var ”Guds arvingar visserligen, men Kristi medarvingar”. (Romarna 1:7; 8:16, 17) Paulus skriver:
”Inte bara det, utan också vi själva som har förstlingen, nämligen anden, ja, vi själva suckar tungt inom oss, medan vi ivrigt avvaktar vår adoption som söner, frigörelsen från våra kroppar genom lösen. Vi blev nämligen frälsta i detta hopp; men ett hopp som ses är inte ett hopp, för när man ser en sak, hoppas man då på den? Men om vi hoppas på det som vi inte ser, fortsätter vi att avvakta det med uthållighet.
På samma sätt kommer också anden vår svaghet till hjälp; ty det problem som gäller vad vi skall bedja om såsom vi bör känner vi inte, men anden själv lägger sig ut för oss med outtalade suckanden. Likväl vet han som utforskar hjärtana vad andens mening är, eftersom den i överensstämmelse med Gud lägger sig ut för heliga.” — Romarna 8:23—27.
27. Under vilka omständigheter behöver de kristna helig ande såsom en försvarare att lägga sig ut för dem?
27 Här passar orden i Ordspråksboken 13:12 mycket väl in: ”Förlängd väntan tär på hjärtat.” Mitt i denna tungt suckande människoskapelse hoppas de kristna som är Guds andliga barn på sin frigörelse från den ofullkomliga människokroppen och sitt tillträde till sitt himmelska arv. Ibland är det ett problem för dem att uttrycka sig klart och tydligt i bön till Gud, då de inte exakt vet vad de skall bedja om under prövosamma omständigheter. Det är då de behöver en förespråkare, nämligen Guds heliga ande, såsom en försvarare att lägga sig ut för dem.
28, 29. a) Varför var det, i de skribenters fall som skrev ner de hebreiska skrifterna, som om helig ande talade och skrev? b) Vad finner man, om man jämför dessa hebreiska bibelskribenter med medlemmar av den kristna församlingen, i fråga om deras känslor och svagheter?
28 Aposteln Paulus säger att ”vi själva”, dvs. Paulus och hans kristna bröder, som är pånyttfödda av Guds ande, ”har förstlingen, nämligen anden”. (Romarna 8:23) Paulus menar här att de har Guds osynliga, heliga verksamma kraft. Denna verksamma kraft har inspirerat människor till att tala och även till att skriva ner vad de talat. Det var som om anden själv talade och skrev. I överensstämmelse med detta läser vi: ”Ingen profetia i Skriften blir till av någon privat utläggning. Ty aldrig har en profetia framförts av en människas vilja, utan människor talade ord från Gud, under det att de drevs av helig ande.” (2 Petrus 1:20, 21) De inspirerade hebreiska skrifterna, som citerades av Paulus till stöd för kristendomen, hade skrivits av dem som bara var människoskapelsen. De hade samma lättrörda känslor och kroppsliga svagheter som medlemmar av den kristna församlingen har. Vi kan alltså känna oss besläktade med dem i dessa avseenden.
29 ”Vi är också människor med samma skröpligheter som ni.” Så sade aposteln Paulus och hans missionärskamrat Barnabas till avgudadyrkande hedningar som tog dem för att vara övermänniskor, gudar som framträdde för människor i köttslig gestalt. — Apostlagärningarna 14:15.
30. a) Vilken kraft är bibelns olika skrifter i själva verket uttryck för, och till vilken nytta är de därför? b) Vilka områden, där mer än mänsklig hjälp kan behövas, spände de bibliska gestalternas situationer och förhållanden över?
30 Den inspirerade bibelns olika skrifter var i själva verket uttryck för Guds heliga ande. Därför är dessa inspirerade skrifter nyttiga ”till undervisning, till tillrättavisning, till korrigering, till tuktan i rättfärdighet, så att gudsmänniskan kan vara fullt duglig, fullständigt rustad för allt gott verk”. (2 Timoteus 3:16, 17) Inbegripna i dessa nyttiga skrifter var böner som frambars till Gud, inte bara av bibelskribenter, utan också av andra personer som var Jehova Gud hängivna. Under omständigheter av alla slag hade dessa människor framburit sina böner till Gud. De var människor, med våra gemensamma mänskliga skröpligheter, och de kände trycket av de speciella omständigheter och hotfulla förhållanden som de levde under. Deras nödsituationer var tillräckligt varierande för att kunna motsvara situationer som sanna kristna än i denna dag då och då kan råka i. Dessa förhållanden är sådana att det behövs mer än mänsklig hjälp. Hur skall vi då bedja?
31, 32. a) I vilken mån är de kristna således villrådiga om hur de skall bedja? b) Hur sker det då att anden, som inspirerade till skrivandet av bibeln, vädjar på de kristnas vägnar, och hur förstår och svarar Gud?
31 I vår hjälplöshet och villrådighet kanske ”vi själva suckar tungt inom oss”. (Romarna 8:23) Vi vet helt enkelt inte hur vi skall bönfalla eller anropa Gud med rätt formulerade meningar eller vad vi skall säga till vår himmelske Hjälpare. Men Gud förstår vår situation och vet exakt vad vi uppriktigt önskar att vi hade.
32 Om vi själva inte kan formulera böner, ja, då finns det böner som redan har formulerats åt oss. Var då? I den profetiska Heliga skrift, som inspirerades av Guds heliga ande. Gud är väl förtrogen med de böner som är återgivna i hans ord. Han vet ”meningen” med dem. Han känner dem som passar in på oss som vill bedja på rätt sätt. Gud betraktar således dessa lämpliga upptecknade böner som om de frambars av de tungt suckande kristna själva. Sådana böner uttalades inte av de behövande kristna själva, utan Gud hör såsom vädjade den heliga anden till honom i överensstämmelse med de av anden inspirerade bönerna i bibeln. Sannolikt svarar han på ett sätt som liknar det sätt på vilket han besvarade de upptecknade bönerna för länge sedan, då bibeln höll på att skrivas.
33. Hur kommer alltså anden vår svaghet till hjälp, och med vilken framgång?
33 Eftersom den heliga anden inspirerade upptecknandet av de ursprungliga bönerna, i vilka den bedjande lägger sig ut inför Gud, kan man säga att anden ”i överensstämmelse med Gud lägger sig ut för heliga”. På så sätt ”kommer också anden vår svaghet till hjälp”. (Romarna 8:26, 27) Gud underlåter inte att besvara sådana vädjanden av hans heliga ande, som tjänar som en förespråkare.
34. Vad finner vi beträffande det som är uttryckt i böner som är upptecknade i bibeln, och varför är våra ”outtalade suckanden” inte förgäves?
34 Därför är det inget märkligt att de kristna, om de undersöker de inspirerade böner som är upptecknade i Psaltaren och andra delar av den Heliga skrift, råkar finna böner som ger uttryck åt just det som de känner, böner som säger just vad de skulle vilja be Gud om, antingen för sig själva individuellt eller kollektivt som en kristen församling. De rörs i djupet av sina hjärtan, när de finner sådana böner, ingivna av helig ande till att uttrycka olika ting med sådan exakt tillämplighet. Deras egna ”outtalade suckanden” har inte varit förgäves, har inte blivit missförstådda eller ignorerade. Genom den av anden inspirerade Skriften lär de alltså känna de tydligt uttalade ord, med vilka ”anden” har lagt sig ut för dem inför Gud. De hämtar själva styrka i den övertygelse som aposteln Paulus gav uttryck åt, då han fortsätter: ”Nu vet vi att Gud låter alla sina gärningar samverka till nytta för dem som älskar Gud.” — Romarna 8:28.
35, 36. a) Vilken kraft är i kraftfull verksamhet, då Gud låter alla sina gärningar samverka till deras nytta som älskar honom? b) Vilken frigörelse är nu nära för den ”nya skapelsen”, och vad utgör detta också en klar signal om för den tungt suckande mänskligheten?
35 Guds heliga ande är i kraftfull verksamhet genom samverkan mellan alla Guds gärningar till deras eviga nytta som älskar Gud. Vilken storslagen föranstaltning är inte denna heliga verksamma kraft från Gud! Guds ande, som uttrycker sig så kraftfullt genom den inspirerade bibeln, är oändligt mycket effektivare än vilken som helst hednisk bönekvarn eller vilken som helst bönbok, sammanställd av kristenhetens prästmän med särskilt formulerade böner, som är avsedda att läsas vid bestämda tillfällen eller under bestämda omständigheter eller för bestämda personer.
36 Den gamla människoskapelsen har inte denna ande, och nu på 1900-talet suckar den tungt som aldrig förr, under det att den på ett eller annat sätt söker frigörelse från slaveriet under förgängelsen i den gamla tingens ordning. Men för nitton hundra år sedan fick Guds ”nya skapelse” liv och gick till verket. Det skedde under inflytande av den energiutvecklande kraften hos Guds heliga ande, som började gjutas ut på pingstdagen år 33. Fåfängt har flertalet i den gamla människoskapelsen strävat efter att förinta Guds ”nya skapelse”, den av anden pånyttfödda kristna församlingen. Tiden är nu nära för denna ”nya skapelses” frigörelse från sin jordiska kropp som hör förgängelsen till. Det förhållandet att dess härliga frigörelse är så nära utgör en klar signal om mycket gott för hela mänskligheten. Det signalerar att den tungt suckande mänsklighetens befrielse också står för dörren. Det är en klar och tydlig signal om att en rättfärdig ny ordning, som är understödd av Guds heliga ande, nu är nära.
[Frågor]
