Blodtransfusioner — vilka är riskerna?

Innan man underkastar sig någon mer omfattande medicinsk behandling, är det naturligt att man vill få reda på vilken nytta man kan ha av den och vilka riskerna är. Hur är det med blodtransfusioner? De utgör nu en av de främsta behandlingsmetoderna inom medicinen. Många läkare som är uppriktigt intresserade av sina patienter kanske inte tvekar särskilt mycket när det gäller att ge blod. Det har kallats livets gåva.

Miljoner människor har antingen gett eller tagit emot blod. Under år 1986 och 1987 hade Canada 1,3 miljoner givare i en befolkning på 25 miljoner. ”[Under] det senaste året, som det finns siffror tillgängliga från, användes enbart i Förenta staterna mellan 12 miljoner och 14 miljoner enheter blod i samband med transfusioner.” — The New York Times, 18 februari 1990.

”Blod har alltid haft en ’magisk’ egenskap”, framhåller dr Louise J. Keating. ”Under de 46 första åren uppfattade både läkarna och allmänheten förrådet av blod som säkrare än vad det i verkligheten var.” (Cleveland Clinic Journal of Medicine, maj 1989) Hur var situationen då, och hur är den nu?

För hela 30 år sedan fick patologer och blodbankspersonal följande underrättelse: ”Blod är dynamit! Det kan göra mycket gott eller mycket skada. Dödssiffran i samband med  blodtransfusion är lika hög som dödssiffran i samband med eternarkos eller operativt avlägsnande av blindtarmens bihang. Det lär inträffa omkring ett dödsfall på 1.000 till 3.000 eller möjligen 5.000 transfusioner. I Londonområdet har det rapporterats ett dödsfall per 13.000 flaskor blod som getts vid transfusioner.” — New York State Journal of Medicine, 15 januari 1960.

Har riskerna eliminerats sedan dess, så att transfusionerna numera är riskfria? Nej, sanningen är att hundratusentals människor varje år får ogynnsamma reaktioner på grund av blodtransfusion, och många dör. Med tanke på vad som här sagts kanske du kommer att tänka på blodburna sjukdomar. Men låt oss först ta upp en del risker som inte är så väl kända.

BLODET OCH DIN IMMUNITET

I början av 1900-talet fördjupade vetenskapsmännen människans förståelse av hur häpnadsväckande komplicerat blodet är. De lärde känna att det finns olika blodgrupper. I samband med transfusioner är det ytterst viktigt att givarens och patientens blod passar ihop. Om någon med blodgrupp A får blod av grupp B, kan han få en allvarlig hemolytisk reaktion. Denna kan förstöra många av hans röda blodkroppar och hastigt leda till döden. Blodgruppsbestämning och korstestning görs numera rutinmässigt, men det händer att man gör misstag. Varje år dör människor av hemolytiska reaktioner.

Fakta visar att frågan om oförenligt blod sträcker sig mycket längre än till de relativt få blodgruppssystem som man tar hänsyn till vid korstestning på sjukhusen. Hur kommer det sig? I artikeln ”Blodtransfusion: Bruk, missbruk och risker” skriver dr Douglas H. Posey: ”För nära 30 år sedan beskrev Sampson blodtransfusion som en relativt riskfylld metod. ... [Sedan dess] har man identifierat och karakteriserat minst ytterligare 400 antigener hos röda blodkroppar. Det råder inget tvivel om att antalet kommer att fortsätta att öka, med tanke på att den röda blodkroppens cellmembran är enormt komplicerat.” — Journal of the National Medical Association, juli 1989.

Vetenskapsmän studerar nu vilken verkan blodtransfusion har på kroppens försvar eller immunsystem. Vad kan det betyda för dig eller för en släkting som behöver opereras?

När läkare transplanterar ett hjärta, en lever eller något annat organ, kan mottagarens immunsystem registrera denna främmande vävnad och börja avstöta den. Och en transfusion är en vävnadstransplantation. Till och med blod som har blivit korstestat ”på rätt sätt” kan hämma immunsystemet. Vid en konferens för patologer framhölls det att hundratals läkartidskrifter ”har förbundit blodtransfusioner med immunologiska reaktioner”. — ”Case Builds Against Transfusions”, Medical World News, 11 december 1989.

En av immunsystemets främsta uppgifter är att upptäcka och förstöra maligna celler (dvs. cancerceller). Skulle försvagad immunitet kunna leda till cancer och död? Lägg märke till två rapporter.

I tidskriften Cancer (15 februari 1987) tillkännagav man resultaten av en undersökning som gjorts i Nederländerna: ”Hos patienter med tjocktarmscancer såg man att blodtransfusion hade en tydligt ogynnsam verkan på patienternas möjligheter att överleva någon längre tid. Av de patienter i denna grupp som fått transfusion var det 48 % som levde 5 år eller mer, men av dem som inte fått blodtransfusion 74 %.” Läkare vid University of Southern California gjorde en uppföljning av hundra patienter som opererats för cancer. ”Återfallsfrekvensen för alla patienter som hade cancer i struphuvudet var 14 % för dem som inte fick blod och 65 % för dem  som fick blod. För cancer i munhålan, svalget och näsan eller bihålorna var återfallsfrekvensen 31 % utan transfusioner och 71 % med transfusioner.” — Annals of Otology, Rhinology & Laryngology, mars 1989.

Vad antyder dessa undersökningar när det gäller blodtransfusioner? I sin artikel ”Blodtransfusioner och canceroperationer” drog dr John S. Spratt slutsatsen: ”Cancerkirurgen kanske måste bli en kirurg som inte använder blod.” — The American Journal of Surgery, september 1986.

En annan av immunförsvarets främsta uppgifter är att försvara kroppen mot infektioner. Man kan därför förstå varför en del undersökningar visar att patienter som får blod blir mera infektionskänsliga. Doktor P. I. Tartter gjorde en undersökning som gällde operationer av tjocktarmen och ändtarmen. Av de patienter som fick blodtransfusioner var det 25 procent som fick olika infektioner, jämfört med 4 procent av dem som inte fick några transfusioner. Han säger: ”Blodtransfusioner innebar ökad risk för infektioner när de gavs före, under eller efter operationen. ... Risken för infektion efter operationen ökade successivt med antalet enheter blod som gavs.” (The British Journal of Surgery, augusti 1988) De som var med vid ett möte som 1989 hölls av Amerikanska blodbanksförbundet fick veta följande: Av dem som fick givarblod i samband med höftoperationer var det 23 procent som fick infektioner, men de som inte fick blod fick inga infektioner alls.

Doktor John A. Collins skrev om denna effekt av blodtransfusioner: ”Det skulle vara mycket ironiskt om en ’behandling’, som enligt vad vittnesbörden utvisar inte tycks uträtta något av större värde, efteråt skulle visa sig förvärra ett av de större problemen som dessa patienter ställs inför.” — World Journal of Surgery, februari 1987.

FRITT FRÅN SJUKDOMAR ELLER RISKBELASTAT?

Blodburna sjukdomar oroar samvetsgranna läkare och många patienter. Vilka sjukdomar? Ja, det handlar inte bara om en enda. Det finns många olika.

I publikationen Techniques of Blood Transfusion (Metoder i samband med blodtransfusion, 1982) behandlas de mer välkända sjukdomarna, och sedan nämns ”andra smittosamma sjukdomar som har samband med blodtransfusion”, till exempel syfilis, cytomegalvirusinfektion och malaria. Det heter vidare: ”Det har också rapporterats att åtskilliga andra sjukdomar överförs genom blodtransfusion, däribland herpesinfektioner, smittsam mononukleos  (Epstein-Barrvirus), toxoplasmos, trypanosomiasis [afrikansk sömnsjuka och chagassjuka], leishmaniasis, brucellos [undulantfeber], fläckfeber, filariasis, mässling, salmonellos och Colorado tick fever [en fästingburen infektion].”

Listan över sådana sjukdomar blir faktiskt allt längre. Du kanske har läst sådana rubriker som ”Borreliainfektion av en blodtransfusion? Det är osannolikt, men experterna är på sin vakt.” Hur riskfritt är egentligen blod från någon som visat sig ha en borreliainfektion? En grupp högre befattningshavare inom hälsovården tillfrågades om de skulle ta emot sådant blod. ”Allesammans svarade nej, även om ingen rekommenderade att man skulle kasta blod från sådana givare.” Vad skulle allmänheten tycka om givarblod som experterna själva inte skulle ta emot? — The New York Times, 18 juli 1989.

Ännu ett skäl till oro är att blod som uppsamlats i ett land där en viss sjukdom är vanlig kan komma att användas långt därifrån, på en plats där varken allmänheten eller läkarna är på sin vakt mot faran. I våra dagar, när människor reser mycket mer än tidigare och när flyktingar och invandrare kommer i ökande antal, ökar risken för att en blodprodukt kan vara smittad med en främmande sjukdom.

Dessutom varnade en specialist på smittosamma sjukdomar: ”Hela blodförrådet kanske måste testas för att förhindra överförande av åtskilliga sjukdomar som tidigare inte ansågs vara smittosamma, däribland leukemi, lymfom och demens [Alzheimers sjukdom].” — Transfusion Medicine Reviews, januari 1989.

Dessa risker är allvarliga nog, men andra har spritt mycket större skräck.

AIDSEPIDEMIN

”Aids har för evigt ändrat läkares och patienters sätt att se på blod. Och det är nog inte så dumt, förklarade läkarna som samlades vid National Institutes of Health till en konferens angående blodtransfusion.” — Washington Post, 5 juli 1988.

Epidemin av aids (förvärvad immundefekt) har på ett dramatiskt sätt gjort människor uppmärksamma på faran att ådra sig smittosamma sjukdomar genom blod. Miljoner är nu infekterade. Aids har nu spritt sig så mycket att man inte har någon kontroll över den, och dödligheten är i praktiken 100 procent.

Aids orsakas av det humana immunbristviruset (HIV), som kan spridas med blod. Den nutida farsoten aids upptäcktes år 1981. Redan året därpå fick experterna veta att viruset förmodligen kunde överföras med blodprodukter. Det medges nu att man inom blodhanteringen gav gensvar mycket långsamt, till och med sedan man fått tillgång till tester för att identifiera blod som innehöll HIV-antikroppar. Slutligen började man testa givarblod år 1985, * men inte ens då brydde man sig om att testa blodprodukter som redan fanns på hyllorna.

 Därefter försäkrade man allmänheten: Blodförrådet är nu säkert. Senare avslöjades emellertid att det finns en farlig ”mellanperiod” när det gäller aids. Sedan någon blivit smittad kan det gå månader innan han producerar några antikroppar som kan upptäckas. Omedveten om att han bär på viruset kan han ge blod som vid testning inte uppvisar några tecken på smitta. Detta har hänt. Folk har fått aids sedan de fått transfusion av sådant blod.

Bilden blev ännu dystrare. The New England Journal of Medicine (1 juni 1989) rapporterade om ”tysta HIV-infektioner”. Man fastslog att människor kan bära på aidsvirus under flera år utan att det kan upptäckas i de indirekta tester som nu används. Somliga vill gärna bagatellisera detta som något mycket sällsynt, men det bevisar ändå ”att risken för överföring av aids via blod och dess beståndsdelar inte helt kan elimineras”. (Patient Care, 30 november 1989) Den oroande slutsatsen blev: Ett test som inte ger något utslag kan inte uppfattas som någon säker hälsogaranti. Hur många fler kommer att få aids genom blod?

NÄSTA SKO — ELLER SKOR?

Många som bor i lägenhet har hört hur en sko i lägenheten ovanför dunsat i golvet. De kanske då med en viss spänning väntar på att den andra skall komma efter. I dilemmat med blodet är det ingen som vet hur många dödsbringande skor som ännu kan dunsa i golvet.

Aidsviruset betecknades HIV, men en del experter kallar det nu HIV-1. Varför det? Därför att de har upptäckt ett annat virus av aidstypen (HIV-2). Det kan ge aidssymptom och är mycket spritt i vissa områden. Dessutom ”upptäcks det inte alltid med hjälp av de aidstester som för närvarande är i bruk här”, rapporterar The New York Times. (27 juni 1989) ”De nya rönen ... gör det svårare för blodbankerna att vara säkra på att givarblodet inte för med sig några risker.”

Hur förhåller det sig då med avlägsna släktingar till aidsviruset? En av USA:s president tillsatt kommission förklarade att ett sådant virus ”anses orsaka T-cellsleukemi/lymfom hos vuxna och en svår nervsjukdom”. Detta virus finns redan bland blodgivarna och kan spridas med blod. Människor har rätt att undra: Hur effektiva är de tester som blodbankerna gör, när det gäller att upptäcka dessa andra virus?

Ja, bara tiden kan utvisa hur många blodburna virus som ännu lurar i blodförråden. ”De okända kan utgöra större orsak till oro än de kända”, skriver dr Harold T. Meryman. ”Överförbara virus med inkubationstider som mäts i många år blir svåra att förbinda med transfusioner och ännu svårare att upptäcka. HTLV-gruppen är utan tvivel bara den första av dessa som dyker upp.” (Transfusion Medicine Reviews, juli 1989) ”Som om aidsepidemin inte vore olycklig nog, ... har ett antal nyligen förmodade eller beskrivna risker av blodtransfusion tilldragit sig uppmärksamhet under 1980-talet. Det krävs inte någon större fantasi för att förutsäga att andra allvarliga virussjukdomar existerar och överförs genom homologa transfusioner.” — Limiting Homologous Exposure: Alternative Strategies (Begränsning av transfusioner med givarblod: Alternativa metoder), 1989.

Så många ”skor” har redan dunsat i golvet att Förenta staternas central för sjukdomskontroll rekommenderar ”alltomfattande försiktighetsåtgärder”. Med andra ord bör all vårdpersonal utgå ifrån att alla patienter kan smitta med HIV och andra blodburna smittämnen. Det finns alltså goda skäl för vårdpersonal och för allmänheten att omvärdera sin syn på blod.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 8]

”Ungefär 1 på 100 transfusioner åtföljs av feber, frossa eller urticaria [nässelfeber]. ... Omkring 1 på 6.000 transfusioner av röda blodkroppar leder till en hemolytisk transfusionsreaktion. Detta är en allvarlig immunologisk reaktion som kan inträffa akut eller med en viss fördröjning några dagar efter transfusionen; det kan leda till akut njursvikt, chock, koagulation i blodbanan och till och med döden.” — National Institutes of Health, konferens 1988.

[Ruta på sidan 9]

Den danske vetenskapsmannen Niels Jerne delade 1984 års nobelpris i medicin. När man frågade honom varför han vägrade att ta emot en blodtransfusion, sade han: ”En människas blod är som hennes fingeravtryck — det finns inte två typer av blod som är exakt lika.”

 [Ruta på sidan 10]

BLOD, FÖRDÄRVAD LEVER OCH ...

”Ironiskt nog har blodburen aids ... aldrig varit ett så stort hot som andra sjukdomar — till exempel hepatit (smittosam gulsot)”, förklarades det i Washington Post.

Ja, ett mycket stort antal människor har blivit mycket sjuka och har dött av sådan hepatit, som det inte finns någon särskild behandling för. Enligt U.S.News & World Report (1 maj 1989) får omkring 5 procent av alla som tar emot blodtransfusion i Förenta staterna hepatit — 175.000 personer om året. Omkring hälften blir kroniska bärare, och minst 1 på 5 får skrumplever eller levercancer. Det beräknas att 4.000 dör. Tänk vilka rubriker det skulle bli om en jumbojet störtade och alla ombord dödades! Men 4.000 dödsfall per år motsvarar en full jumbojet som störtar varje månad!

Läkarna hade länge känt till att en mildare hepatit (typ A) spreds genom livsmedel eller vatten som förorenats. Sedan upptäckte man att en allvarligare form spreds genom blod, och man kände inte till något sätt att testa blodet för att upptäcka den. Till slut kom skarpsinniga forskare på hur de skulle upptäcka ”fotspåren” av detta virus (typ B). I början av 1970-talet testade man blod i vissa länder. Blodförrådet verkade nu säkert, och blodets framtid såg ljus ut! Men var den det?

Inom kort stod det klart att tusentals människor som fick testat blod ändå drabbades av hepatit. Efter att ha drabbats av en sjukdom som sög musten ur dem fick många reda på att deras lever var fördärvad. Men om blodet hade testats, varför hände då det här? Blodet innehöll en annan typ, som man kallade non-A-non-B-hepatit (NANB). Under ett helt årtionde hemsökte den människor som fick blodtransfusion — mellan 8 och 17 procent av dem som fick transfusioner i Förenta staterna, Israel, Italien, Japan, Spanien och Sverige fick sjukdomen.

Sedan kom rubriker som ”Det mystiska non-A-non-B-viruset isolerat till slut”, ”En feber i blodet besegras”. Återigen blev budskapet: Den gäckande faktorn är funnen! I april 1989 underrättades allmänheten om att det nu fanns ett test för NANB, som nu kallades hepatit C.

Du kanske undrar om den lättnad man kände var förhastad. Ja, italienska forskare har faktiskt rapporterat om ett annat hepatitvirus, en mutant, som kanske bär ansvaret för en tredjedel av antalet fall. ”Somliga experter”, hette det i Harvard Medical School Health Letter (november 1989), ”är oroliga att A, B, C och D inte är hela alfabetet av hepatitvirus. Ännu fler kan dyka upp.” The New York Times (13 februari 1990) förklarade: ”Experter misstänker starkt att andra virus kan orsaka hepatit. Om de upptäcks, kommer man att kalla dem hepatit E och så vidare.”

Ställs alltså blodbankerna inför ännu mer långvarigt sökande efter tester för att göra blodet riskfritt? En ledare för amerikanska Röda korset anförde problemet med kostnaderna och fällde följande oroande kommentar: ”Vi kan helt enkelt inte fortsätta att tillfoga det ena testet efter det andra för varje smittämne som kan spridas.” — Medical World News, 8 maj 1989.

Till och med testet för hepatit B är otillförlitligt. Många får fortfarande sjukdomen genom blod. Och kommer folk att vara nöjda med det tillkännagivna testet för hepatit C? The Journal of the American Medical Association (5 januari 1990) visade att ett år kan gå innan antikroppar mot sjukdomen kan upptäckas med hjälp av testet. Under tiden kan människor som fått transfusioner av blodet få levern fördärvad — och dö.

[Ruta/Bild på sidan 11]

Chagassjukan belyser hur blod kan överföra en sjukdom till människor långt borta. ”The Medical Post” (16 januari 1990) rapporterar att ”10—12 miljoner människor i Latinamerika är kroniskt infekterade”. Sjukdomen har kallats ”en av de främsta transfusionsriskerna i Sydamerika”. Ett ”rovstinkfly” biter ett sovande offer i ansiktet, suger blod och lämnar sin avföring i såret. Offret kan sedan bära på chagassjukan i flera år (medan han kanhända ger blod) innan han drabbas av hjärtkomplikationer som leder till döden.

Varför skulle det bekymra folk på avlägsna kontinenter? I ”The New York Times” (23 maj 1989) berättade dr L. K. Altman om patienter som fått chagassjuka efter blodtransfusion, av vilka en dog. Altman skrev: ”Ytterligare fall kan ha lämnats oupptäckta, eftersom [läkare här] inte är förtrogna med chagassjuka, och de inser inte heller att den kan spridas genom blodtransfusioner.” Ja, blod kan vara en bärare som sprider sjukdomar vida omkring.

[Ruta på sidan 12]

Doktor Knud Lund-Olesen skrev: ”Eftersom ... en del personer i högriskgrupper anmäler sig som blodgivare, därför att de då automatiskt blir aidstestade, tycker jag nog att man bör vara betänksam när det gäller att ta emot blodtransfusion. Jehovas vittnen har ju vägrat att göra detta i många år. Har de skådat in i framtiden?” — ”Ugeskrift for Læger”, 26 september 1988.

[Bild på sidan 9]

Påven blev skjuten men överlevde. Sedan han lämnat sjukhuset togs han in på nytt under två månader ”och fick utstå mycket lidande”. Varför det? Genom det blod han fick ådrog han sig en cytomegalvirusinfektion som kunde ha lett till döden

[Bildkälla]

UPI/Bettmann Newsphotos

[Bild på sidan 12]

Aidsvirus

[Bildkälla]

CDC, Atlanta, Georgia, USA