Vackra stenar, ofta infattade i dyrbara metaller, för det mesta guld eller silver. Ädelstenar har burits som smycken av både män och kvinnor ända sedan tidig biblisk tid. Den hebreiska term som har återgetts med ”dyrbar sten” eller ”ädelsten” har en ganska bred betydelse, vilket framgår av Hesekiel 28:12, 13. Det som skiljer ädelstenar från andra mineral är i huvudsak deras sällsynthet, skönhet och hårdhet.

Första gången ädelstenar omtalas i Bibeln är i 1 Moseboken 2:11, 12, där Havila beskrivs som ett land där det finns fint guld, ”bdelliumharts och onyxsten”.

Välstånd kunde mätas bland annat i hur stor mängd dyrbara stenar man ägde. Kungar som Salomo och Hiskia ägde uppenbarligen stora mängder. (1Ku 10:11; 2Kr 9:10; 32:27) Dyrbara stenar kunde utgöra gåvor (1Ku 10:2, 10; 2Kr 9:1, 9) och krigsbyte (2Sa 12:29, 30; 1Kr 20:2) eller handelsvaror, som till exempel bland tyrierna (Hes 27:16, 22). I klagosången över ”Tyros kung” skrev Hesekiel under inspiration: ”Du var höljd i alla slags dyrbara stenar: rubin, topas och jaspis; krysolit, onyx och jade; safir, turkos och smaragd; och dina infattningar och dina fästen på dig var konsthantverk i guld.” (Hes 28:12, 13) Det symboliska stora Babylon beskrivs som en kvinna rikt smyckad med dyrbara stenar. (Upp 17:3–5; 18:11–17)

I forntiden slipade och polerade man ofta ädelstenar, men det verkar inte som om man slipade fasetter så som man gör i dag. Hebréerna och egyptierna använde smärgel (korund) i form av sten eller pulver för att polera ädelstenar. Stenarna slipades ofta till önskad form och graverades därefter. Hebréerna kände uppenbarligen till konsten att gravera ädelstenar långt innan de blev slavar i Egypten, där man också behärskade den konsten. Judas sigillring var förmodligen graverad. (1Mo 38:18) De smycken som användes i forntiden behandlas mer ingående i artiklarna ARMBAND; BROSCH; HALSKEDJA; NÄSRING; PÄRLA; RING; SMYCKEN, UTSMYCKNING; VRISTKEDJA; ÖRRING.

I samband med tillbedjan. I vildmarken fick israeliterna förmånen att bidra med  olika värdefulla föremål till tältboningen och till översteprästens efod och bröststycke, utan tvivel föremål som egyptierna hade gett dem då de ville påskynda deras avfärd. (2Mo 12:35, 36) Gåvan omfattade bland annat ”onyxstenar och infattningsstenar till efoden och till bröststycket”. (2Mo 25:1–7; 35:5, 9, 27) På efoden satt det två onyxstenar, en på varje axelstycke, och på varje sten var namnen på 6 av Israels 12 stammar ingraverade. ”Domsbröststycket” var smyckat med fyra rader dyrbara stenar. Beskrivningen lyder: ”En rad med rubin, topas och smaragd var den första raden. Och den andra raden: turkos, safir och jaspis. Och den tredje raden: leshem-sten, agat och ametist. Och den fjärde raden: krysolit och onyx och jade. De satt i infattningar av guld.” På varje sten var namnet på en av Israels 12 stammar ingraverat. (2Mo 39:6–14; 28:9–21; se BRÖSTSTYCKE.)

Även om Jehova inte lät David bygga templet i Jerusalem (1Kr 22:6–10), fann den åldrige kungen glädje i att samla värdefulla material till tempelbygget, däribland ”onyxstenar och stenar, som skall infattas i hårt murbruk, och mosaikstenar och alla slags dyrbara stenar och alabasterstenar i stor mängd”. Han bidrog med ansenliga mängder material, och folket i allmänhet bidrog också. (1Kr 29:2–9) När Salomo byggde templet ”beklädde han huset med dyrbar sten till utsmyckning”; han besatte eller prydde alltså huset med dyrbara stenar. (2Kr 3:6)

Bildspråk. Aposteln Paulus liknar den kristna tjänsten vid ett byggnadsarbete. Efter att ha omtalat Jesus Kristus som den grundval en kristen skall bygga på nämner han olika material som man i bildlig bemärkelse kan bygga med, däribland ”dyrbara stenar”, som hörde till de högkvalitativa och eldfasta materialen. (1Kor 3:10–15)

Dyrbara stenar används ibland i Bibeln som en symbol för egenskaper hos himmelska eller andliga företeelser eller personer. Himlen öppnades för Hesekiel, och i två syner fick han se fyra bevingade skapelser som bredvid sig hade var sitt hjul vars utseende var som ”glansen av krysolit”, dvs. de var gul- eller grönaktiga till färgen. (Hes 1:1–6, 15, 16; 10:9) Daniel såg i en syn en ängel, ”en man klädd i linne”, och ”hans kropp var som krysolit”. (Dan 10:1, 4–6)

När Hesekiel fick en syn av Jehovas härlighet såg han ”något som såg ut som safirsten [en djupt klarblå färg], något som liknade en tron”. (Hes 1:25–28; 10:1) Den härlighet och glans som omger Jehova Gud själv liknas vid ädelstenars bländande glans och skönhet. När aposteln Johannes fick se Guds himmelska tron sade han: ”Den som satt där var till utseendet lik en jaspissten och en dyrbar rödfärgad sten, och runt omkring tronen var en regnbåge, till utseendet lik en smaragd.” (Upp 4:1–3, 9–11)

”Den heliga staden, det nya Jerusalem”, dvs. ”Lammets hustru”, har en strålglans ”liksom den dyrbaraste sten, såsom en jaspissten, som skimrar kristallklar”. Stadsmurens 12 grundstenar ”var smyckade med alla slags dyrbara stenar”, en sten för varje grundsten: jaspis, safir, kalcedon, smaragd, sardonyx, sard, krysolit, beryll, topas, krysopras, hyacint och ametist. Stadens 12 portar utgjordes av 12 pärlor. (Upp 21:2, 9–21; se KORALL och artiklarna om respektive ädelsten.)