Så som detta ord används i Bibeln betecknar det i allmänhet att en gift person frivilligt har sexuellt umgänge med någon av det motsatta könet som han eller hon inte är gift med; under den mosaiska lagen betecknade uttrycket en sådan handling mellan en man, gift eller ogift, och en kvinna som var trolovad eller gift med en annan man. Den hebreiska verbroten för ”begå äktenskapsbrott” är na’ạf, och motsvarande grekiska ord är moikheuō. (Hes 16:32, not; Mt 5:32, not)

Vissa naturfolk tillåter fria sexuella förbindelser inom en och samma stam, medan sexuella förbindelser utanför stammen betraktas som äktenskapsbrott. I uppslagsverket Funk & Wagnalls Standard Dictionary of Folklore, Mythology and Legend (1949, bd 1, sid. 15) sägs det följande om äktenskapsbrott: ”Det förekommer i alla delar av världen, och även om det anses förkastligt i många kulturer har det varit allmänt utbrett i alla kulturer och i alla tider.” Monument vittnar om att äktenskapsbrott var vanligt förekommande i det gamla Egypten. Potifars hustru, som ville att Josef skulle ha sexuellt umgänge med henne, var egyptiska. (1Mo 39:7, 10) Förr i tiden var äktenskapsbrott oftast förbjudet i lag, och det är det även på vissa håll i våra dagar, men det är sällan som äktenskapsbrytare straffas.

Genom Jehovas lag avskildes israeliterna från de kringliggande nationerna och lyftes upp på en mycket högre moralisk nivå när det gällde äktenskap och familjeliv. Det sjunde av de tio budorden fastställde klart och otvetydigt: ”Du skall inte begå äktenskapsbrott.” (2Mo 20:14; 5Mo 5:18; Lu 18:20) Att göra intrång på en annan mans område genom att begå äktenskapsbrott var förbjudet, liksom andra former av sexuell omoral. (Se OTUKT; PROSTITUERAD.)

Under den mosaiska lagen bestraffades äktenskapsbrott hårt – de skyldiga parterna straffades båda med döden: ”Om en man ertappas med att ligga med en kvinna som är gift med en annan man, då skall de båda dö tillsammans.” Detta gällde också en trolovad kvinna, eftersom det betraktades som äktenskapsbrott om hon hade sexuellt umgänge med en annan man än den hon var trolovad med. (5Mo 22:22–24) Om en gift kvinna misstänktes för äktenskapsbrott, skulle hon ställas inför rätta. (4Mo 5:11–31; se HÖFTER, LÄNDER, LÅR.)

De kristna står inte under den mosaiska lagen, men de måste ändå avhålla sig från äktenskapsbrott. ”Ty detta: ’Du skall inte begå äktenskapsbrott’ ... och vilket som helst annat bud, det sammanfattas ju i detta ord: ’Du skall älska din nästa som dig själv.’” Det finns inte rum för hyckleri när det gäller detta. (Rom 13:9; 2:22) Jesus införde en ännu högre moralnorm för de kristna. Han vidgade begreppet äktenskapsbrott och förklarade att det inte är begränsat till att en man har sexuellt umgänge med en kvinna som han inte är gift med: ”Var och en som håller i med att se på en kvinna, så att han grips av begär till henne, ... har [redan] begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta.” En sådan man har ”ögon som är fulla av äktenskapsbrott”. (Mt 5:27, 28; 2Pe 2:14)

Jesus påpekade också att om mannen eller hustrun tar ut skilsmässa och grunden för skilsmässan inte är otukt (grek.: porneia), innebär det äktenskapsbrott om någon av dem gifter om sig. Också en ogift man som gifter sig med en  sådan frånskild kvinna gör sig skyldig till äktenskapsbrott. (Mt 5:32; 19:9; Mk 10:11, 12; Lu 16:18; Rom 7:2, 3)

Att begå äktenskapsbrott innebär att ”synda mot Gud”. (1Mo 39:9) Jehova skall döma dem som gör sig skyldiga till äktenskapsbrott, och ingen som fortsätter med ett sådant handlingssätt ”skall ärva Guds kungarike”. (Mal 3:5; 1Kor 6:9, 10; Heb 13:4) Det är verkligen sant som det sägs i ordspråket: ”Den som begår äktenskapsbrott med en kvinna saknar ett förståndigt hjärta; den som gör det störtar sin själ i fördärvet.” (Ord 6:32–35)

Hur kan man göra sig skyldig till andligt äktenskapsbrott?

Om någon som står i ett förbundsförhållande till Jehova är otrogen mot honom, betraktas det som äktenskapsbrott i andlig bemärkelse. De köttsliga israeliterna, som stod under lagförbundet, gjorde sig därför skyldiga till andligt äktenskapsbrott när de utövade falsk tillbedjan, bland annat genom sexuella riter, och visade ringaktning för det sjunde budet. (Jer 3:8, 9; 5:7, 8; 9:2; 13:27; 23:10; Hos 7:4) Av liknande orsaker fördömde Jesus den generation judar som levde på hans tid och kallade den en ”trolös [el.: äktenskapsbrytande]” generation. (Mt 12:39; Mk 8:38; noter) Om kristna i vår tid, som är överlämnade åt Jehova och upptagna i det nya förbundet, befläckar sig med den nuvarande tingens ordning, begår de likaså andligt äktenskapsbrott. (Jak 4:4)