Det hebreiska ordet zaqẹn och det grekiska presbỵteros, som båda betyder ”äldre (gammal) man” eller ”äldste”, används inte bara om en man som kommit upp i åren (1Mo 18:11; 5Mo 28:50; 1Sa 2:22; 1Ti 5:1, 2) eller om den äldre av två personer (Lu 15:25), utan också i en särskild betydelse om en man med myndighet och ansvar i ett samhälle eller i en nation. Den senare betydelsen är den vanligaste i Bibeln, både i den hebreiska och i den grekiska bibeltexten.

Ända sedan urminnes tider har äldre män varit aktade och respekterade för sin erfarenhet och kunskap och för den vishet och det goda omdöme som de skaffat sig. I många länder underordnade folket sig den vägledning som gavs av de äldre männen, antingen äldre medlemmar av släkten eller sådana som utmärkte sig genom sin kunskap och vishet. På så vis fick begreppet ”äldre man” eller ”äldste” en dubbel betydelse. Det kunde antingen uppfattas bokstavligt eller som en benämning på en ställning eller ett ämbete. Sådana uttryck som ”de äldste i Egyptens land” och ”Moabs äldste och Midjans äldste” omfattade inte alla gamla män i dessa länder, utan avsåg bara medlemmarna i det råd som skötte nationens angelägenheter. De var nationens ”furstar [hebr.: sarịm; ”hövdingar”, ”stormän”, 2000]”. (1Mo 50:7; 4Mo 22:4, 7, 8, 13–15; Ps 105:17, 21, 22)

På samma sätt används uttrycken ”Israels äldste”, ”menighetens äldste”, ”de äldste i mitt folk” och ”de äldste i landet” om män som innehade ett ämbete, inte om alla äldre män i Israel. (4Mo 16:25; 3Mo 4:15; 1Sa 15:30; 1Ku 20:7, 8) På de relativt få ställen där zeqenịm (”äldre män”, ”äldste”) förekommer utan något bestämningsord måste man förlita sig på sammanhanget för att kunna avgöra om det helt enkelt betecknar äldre män eller om det handlar om män som hade en ställning som ledare eller överhuvud.

Äldste i Israel. Redan före uttåget ur Egypten hade israeliterna ”äldste” som lade fram saker och ting för folket, fungerade som talesmän och fattade beslut. När Mose återvände till Egypten skulle han redogöra för sitt uppdrag för de äldste, och dessa, eller åtminstone de främsta bland dem, skulle följa med honom när han trädde fram inför farao. (2Mo 3:16, 18)

När Mose som Guds representant förelade folket lagförbundet, var det de ”äldste” som företrädde folket och samtyckte till att ingå detta förbund med Jehova. (2Mo 19:3–8) När israeliterna någon tid senare klagade över förhållandena i vildmarken, kände Mose att det administrativa arbetet hade blivit för tungt för honom, och han lade fram problemet för Jehova Gud. Då sade Gud till Mose: ”Samla sjuttio män av Israels äldste åt mig, sådana som du vet är folkets äldste och förmän, ... och jag skall ta något av den ande som är över dig och lägga på dem, och de skall hjälpa dig att bära den börda som folket är.” (4Mo 11:16, 17) Dessa ”äldste” blev förordnade till denna uppgift på ett teokratiskt sätt. (4Mo 11:24, 25) Därefter använde Jehova dem till att tillsammans med Mose sköta de administrativa uppgifterna och leda folket.

Med tiden intog israeliterna det utlovade landet och återgick till att bli bofasta i större och mindre städer, så som de hade varit i Egypten. Detta innebar att de äldste nu blev ansvariga för befolkningen i ett visst samhälle. De fungerade som ett råd eller en krets av tillsyningsmän för sina respektive samhällen, och i egenskap av domare och tillsyningsmän tog de sig an rättssaker, såg till att friden och den goda ordningen bevarades och drog försorg om den andliga  hälsan. (5Mo 16:18–20; 25:7–9; Jos 20:4; Rut 4:1–12)

När det talas om ”hela Israel, dess äldste och dess överhuvuden och dess domare och dess förmän” (Jos 23:2; 24:1), ”de äldste i Israel och alla överhuvudena för stammarna, hövdingarna för Israels söners fädernehus” (2Kr 5:2), betyder det inte att dessa ”överhuvuden”, ”domare”, ”förmän” och ”hövdingar” var några andra än ”de äldste”, utan snarare att det inom äldstekretsen fanns några som hade fått särskilda uppgifter. (Jfr 2Ku 19:2; Mk 15:1.)

De som tjänade som äldste för hela nationen benämns med uttrycken ”Israels äldste” (1Sa 4:3; 8:4), ”de äldste i landet” (1Ku 20:7), ”menighetens äldste” (Dom 21:16) och, i Sydriket efter delningen av riket, ”de äldste i Juda och Jerusalem” (2Ku 23:1).

I likhet med många av Israels kungar och präster visade sig de ”äldste” som grupp betraktade vara försumliga när det gällde att ta sitt ansvar inför Gud och folket. (1Ku 21:8–14; Hes 7:26; 14:1–3) På grund av att de förlorade Guds stöd skulle ”pojkar” göras till ”furstar” och ”den som aktas ringa” skulle ”gå till storms” mot den som skulle ”äras”. (Jes 3:1–5) Bibelns hebreiska skrifter betonar således att hög ålder i sig självt inte är tillräckligt – ”grått hår är en skönhetens krona” bara ”när man finner den på rättfärdighetens väg”. (Ord 16:31) ”Det är inte bara de som är rika på dagar som är visa, inte bara de gamla som förstår vad som är rätt”, utan de som förutom livserfarenhet har tillägnat sig en god förståelse av Guds ord och låter sig ledas av hans ande. (Job 32:8, 9; Ps 119:100; Ord 3:5–7; Pre 4:13)

Anordningen med ”äldste” som tog ledningen fortsatte genom nationens hela historia, även under landsflykten i Babylon och efter hemkomsten till Juda. (Jer 29:1; Esr 6:7; 10:7, 8, 14) Också på Jesu tid fanns det ”äldste” (grek.: presbỵteroi) som skötte offentliga angelägenheter, både lokalt (Lu 7:3–5) och nationellt. ”Äldsterådet” (grek.: presbytẹrion) i Jerusalem låg bakom mycket av det motstånd som Jesus och hans lärjungar mötte. (Lu 22:66; Apg 22:5)

Äldste i den kristna församlingen. Mot bakgrund av de här upplysningarna är det inte svårt att förstå vad som ligger i begreppet ”äldste” (presbỵteroi) så som det används i den kristna församlingen. Liksom i det köttsliga Israel var det de ”äldste” i det andliga Israel som hade ansvaret att ta ledningen i församlingen.

På pingstdagen verkade apostlarna som ett råd, och under ledning av Guds ande fungerade Petrus som deras talesman. (Apg 2:14, 37–42) Det var tydligt att de var ”äldste” i ordets andliga bemärkelse därför att de hade haft ett nära samarbete med Jesus ända från början och personligen hade fått i uppdrag av honom att undervisa. (Mt 28:18–20; Ef 4:11, 12; jfr Apg 2:42.) De som blev troende visade genom sin inställning att de erkände att apostlarna hade fått myndighet att leda den nybildade nationen under Kristus (Apg 2:42; 4:32–37; 5:1–11) och att de hade myndighet att förordna andra till olika uppgifter inom församlingen, antingen direkt i egenskap av en krets av äldste eller genom representanter, med Paulus som ett framträdande exempel (Apg 6:1–6; 14:19–23). När frågan om omskärelsen uppstod samlades apostlarna och ”de äldste” för att behandla saken. En underrättelse gick ut till alla församlingarna, och de godtog beslutet. (Apg 15:1–31; 16:1–5) På samma sätt som det fanns ”äldste” som skötte hela nationen Israels angelägenheter fanns det alltså äldste som tillsammans med apostlarna bildade en styrande krets för hela den kristna församlingen i alla länder. Längre fram färdades Paulus till Jerusalem och sammanträffade med Jakob och ”alla de äldste”. Han berättade för dem om resultatet av sitt arbete och fick också deras vägledning i vissa frågor. (Apg 21:15–26)

På några få ställen används ordet presbỵteroi som kontrast till ”unga män” eller parallellt med ”äldre kvinnor” utan att det ges någon antydan om att ansvarsuppgifter inom församlingen skulle vara inbegripna. I dessa fall avser ordet helt enkelt män som nått en hög ålder, och ordet översätts då med ”gammal man” eller ”äldre man”. (Apg 2:17, 18; 1Ti 5:1, 2) Det används också om ”gamla tiders män”. (Heb 11:2) På de flesta ställen i de kristna grekiska skrifterna avser presbỵteroi emellertid dem som hade ansvaret att ta ledningen i församlingen. På några ställen omtalas de ”äldste” som ”tillsyningsmän” (grek.: epịskopoi). Paulus använde denna benämning när han talade till de ”äldste” från församlingen i Efesos, och han använde den om äldste i sitt brev till Titus. (Apg 20:17, 28; Tit 1:5, 7) Båda termerna avser således samma roll, men presbỵteros framhäver mogenheten hos den som blivit förordnad, och epịskopos framhäver de uppgifter som följer med förordnandet.

Bibelkommentatorn Manuel Guerra y Gomez skriver om det grekiska ordet presbỵteros: ”Den exakta återgivningen av uttrycket [presbỵteros] i nästan all hellenistisk litteratur som bevarats till vår tid är äldre man i betydelsen mogen man. God omdömesförmåga och sunda ledaregenskaper är det mest framträdande draget. ... Oavsett om ordet [presbỵteros] används  i teknisk betydelse eller inte, betecknar det varken i den hellenistiska eller israelitiska världen en skröplig äldre man, utan snarare en mogen man som genom sin erfarenhet och sitt förstånd är rustad att leda sin familj eller sitt folk.” (Episcopos y Presbyteros, Burgos [Spanien] 1962, sid. 117, 257)

Det är tydligt att fysisk ålder hade viss betydelse när det gällde att vara kvalificerad att tjäna som ”äldste” i det forntida Israel. (1Ku 12:6–13) De ”äldste”, tillsyningsmännen, i den kristna församlingen var således inte heller unga män, vilket framkommer av att aposteln nämner att de kunde ha hustru och barn. (Tit 1:5, 6; 1Ti 3:2, 4, 5) Men fysisk ålder var inte den enda eller den avgörande faktorn, något som man kan se av de övriga krav som ställs (1Ti 3:2–7; Tit 1:6–9), och inte heller anges det någon bestämd åldersgräns. Timoteus, som förordnade ”äldste”, blev utan tvivel själv betraktad som äldste, även om han var förhållandevis ung. (1Ti 4:12)

För att kunna tjäna som äldste i den kristna församlingen måste man uppfylla höga krav när det gällde uppförandet och ha en god andlighet. Det var också viktigt att kunna undervisa, förmana och tillrättavisa för att bli förordnad som äldste. (1Ti 3:2; Tit 1:9) Paulus uppfordrade Timoteus högtidligt: ”Predika ordet, håll enträget på med det i gynnsam tid, i ogynnsam tid, tillrättavisa, förebrå, förmana, med allt tålamod och all undervisningskonst.” (2Ti 4:2) Som ”herdar” har de äldste ansvaret att förse hjorden med andlig föda, ta hand om dem som är andligt sjuka och skydda hjorden mot ”förtryckande vargar”. (Apg 20:28–35; Jak 5:14, 15; 1Pe 5:2–4) Paulus, som själv undervisade ”offentligt och från hus till hus”, påminde också Timoteus om hans ansvar att utföra ”en evangelieförkunnares verk” och att helt fullgöra sin tjänst. (Apg 20:20; 2Ti 4:5)

Varje enskild kristen församling hade en krets av ”äldste” eller ”tillsyningsmän”. De omtalas ofta i plural, till exempel i förbindelse med församlingen i Jerusalem (Apg 11:30; 15:4, 6; 21:18), i Efesos (Apg 20:17, 28) och i Filippi (Flp 1:1). Det var ”kretsen av äldste” (grek.: presbytẹrion) som ”lade sina händer” på Timoteus. (1Ti 4:14) ”De äldste” skulle i egenskap av församlingens tillsyningsmän ”presidera” över sina bröder. (Rom 12:8; 1Th 5:12–15; 1Ti 3:4, 5; 5:17)

Som ”äldste” med myndighet som apostlar utövade Paulus och Petrus ibland tillsyn över andra ”äldste” i olika församlingar (jfr 1Kor 4:18–21; 5:1–5, 9–13; Flp 1:1; 2:12; 1Pe 1:1; 5:1–5), och det gjorde även aposteln Johannes och lärjungarna Jakob och Judas – som alla skrev brev till församlingarna. Paulus gav Timoteus och Titus i uppdrag att handla på hans vägnar på vissa platser. (1Kor 4:17; Flp 2:19, 20; 1Ti 1:3, 4; 5:1–21; Tit 1:5) I många fall var det nybildade församlingar som de fick ta hand om. Titus fick i uppdrag att ”rätta till det som var bristfälligt ordnat” i församlingarna på Kreta.

Enligt den bibliska skildringen tillsatte Paulus, Barnabas, Titus och uppenbarligen också Timoteus andra äldste i församlingarna. (Apg 14:21–23; 1Ti 5:22; Tit 1:5) Det finns inget som tyder på att församlingarna gjorde sådana förordnanden självständigt. I Apostlagärningarna 14:23 heter det att när Paulus och Barnabas på nytt besökte Lystra, Ikonion och Antiokia ”tillsatte [grek.: kheirotonẹ̄santes] de äldste åt dem i varje församling”. Angående betydelsen av det grekiska verbet kheirotonẹō heter det i en bok: ”Även om den etymologiska betydelsen av ... [kheirotonẹō] är ’välja genom handuppräckning’, kom det att användas i betydelsen ’tillsätta’, ’förordna’: jfr samma ord med prefix [pro, ”före”] i x. 41.” (The Acts of the Apostles, F. F. Bruce, 1970, sid. 286) Efter att ha gett de allmänna definitionerna av kheirotonẹō sägs det i Liddell och Scotts ordbok: ”Senare, allmänt: utnämna, förordna, ... förordna till ett ämbete i kyrkan.” (A Greek-English Lexicon, reviderad av H. S. Jones, Oxford 1968, sid. 1986) I Parkhursts Greek and English Lexicon to the New Testament (London 1845, sid. 673) heter det likaså: ”Följt av ackusativ: att förordna till eller insätta i ett ämbete, dock icke genom val eller röstning.” Dessa kristna män förordnades som ”äldste”, och det skedde utan att någon gav sin röst genom handuppräckning.

I sitt brev till Timoteus skrev Paulus: ”De äldste som presiderar på utmärkt sätt skall anses värda dubbel ära, särskilt de som arbetar hårt med tal och undervisning.” (1Ti 5:17) Med tanke på den efterföljande versen (18) och även det tidigare resonemanget om att visa änkor ära genom att hjälpa dem materiellt (v. 3–16) kan man dra slutsatsen att uttrycket ”dubbel ära” innefattade materiellt bistånd.

Vilka är de ”tjugofyra äldste” som sitter på troner i himlen?

I Uppenbarelseboken förekommer ordet presbỵteroi 12 gånger och används om andevarelser. Omgivningen och deras klädedräkt och handlingar hjälper oss att förstå vilka de är.

 Aposteln Johannes fick en syn av Jehovas tron i himlen, omgiven av 24 mindre troner. På dessa troner satt 24 äldste, klädda i vita ytterkläder och med kronor av guld på sina huvuden. (Upp 4:1–4) Längre fram i synen såg Johannes de 24 äldste flera gånger falla ner och tillbe framför Jehovas tron och på olika sätt delta aktivt i det som utspelades i synen. (Upp 4:9–11; 5:4–14; 7:9–17; 14:3; 19:4) Av särskilt intresse är det att han hörde dem stämma in i förkunnandet av Guds kungarike, då de gav uttryck för att Jehova hade tagit sin stora makt och börjat härska som kung. (Upp 11:15–18)

I det forntida Israel fick ”de äldste i Israel” representera och tala för hela nationen. (2Mo 3:16; 19:7) Detta kan överföras på det andliga Israel. De 24 äldste som sitter på troner runt omkring Gud kan följaktligen mycket väl representera hela antalet smorda kristna, som när de varit trogna intill döden får den utlovade belöningen – en himmelsk uppståndelse och troner nära Jehovas egen tron. (Upp 3:21) Talet 24 har också betydelse, eftersom David delade in prästerna i just 24 avdelningar när han organiserade deras tjänst vid templet i Jerusalem. De smorda kristna skall utgöra ”ett kungligt prästerskap”. (1Pe 2:9; 1Kr 24:1–19; Lu 1:5–23, 57–66; Upp 20:6; se TILLSYNINGSMAN.)