Kvinna som förlorat sin man i döden och inte gift om sig. Hennes mans död har upplöst äktenskapsbanden, och hon är således fri att gifta om sig om hon så önskar. (Rut 1:8–13; Rom 7:2, 3; 1Kor 7:8, 9) På patriarkernas tid och även längre fram, under den mosaiska lagen, skulle brodern till en man som dog barnlös gifta sig med änkan och få barn med henne för att föra hennes avlidne mans släktlinje vidare. (1Mo 38:8; 5Mo 25:5–10; Rut 4:3–10; se SVÅGERÄKTENSKAP.)

Vid mannens död kunde änkan återvända till sin fars hus. (1Mo 38:11) I lagen fanns det en särskild bestämmelse för en prästdotter som blivit änka eller frånskild. Prästen fick tionde för sitt och familjens uppehälle, och dottern kunde få del av detta så att hon inte drabbades av fattigdom och drog skam över prästämbetet. (3Mo 22:13) För de änkor som inte hade någon som kunde ta hand om eller försörja dem fanns bestämmelser i Guds lag om att de hade rätt att göra en efterskörd på åkrar och i olivlundar och vingårdar (5Mo 24:19–21), att delta i firandet av de årliga högtiderna, som kännetecknades av givmildhet (5Mo 16:10–14), och att få del av det tionde som folket gav vart tredje år (5Mo 14:28, 29; 26:12, 13).

Jehovas och Kristi omsorg om änkor. Jehova omtalar sig själv som den ”som skipar rätt åt den faderlöse och änkan”. (5Mo 10:18) Den mosaiska lagen ger klara och tydliga direktiv om att änkor skall behandlas rättvist och opartiskt. (2Mo 22:22–24; 5Mo 24:17) Det uttalas en förbannelse över den som vränger rätten för en änka (5Mo 27:19), och i profeternas skrifter finns uppmaningar att behandla änkor väl. (Jes 1:17, 23; 10:1, 2; Jer 22:3; Hes 22:7; Sak 7:9, 10; Mal 3:5)

Jesus visade omsorg om änkorna i Israel när han fördömde de skriftlärda med orden: ”Det är de som äter änkorna ur husen.” (Mk 12:38–40; Lu 20:46, 47)

Bistånd till änkor i den kristna församlingen. Under den nödsituation som uppstod i den kristna församlingen kort efter pingsten år 33 v.t. blev de grekisktalande änkorna förbisedda vid den dagliga utdelningen. När apostlarna gjordes uppmärksamma på detta ansåg de att saken var så viktig att de utsåg sju män som hade ”gott vittnesbörd” och var ”fyllda av ande och vishet” till att förestå utdelningen och se till att maten fördelades rättvist. (Apg 6:1–6)

I Första Timoteus 5:3–16 gav aposteln Paulus fullständiga anvisningar om hur änkor i den kristna församlingen skulle tas om hand på ett kärleksfullt sätt. Församlingen skulle ta sig an utblottade änkor. Men om änkan hade barn eller barnbarn skulle dessa axla sitt ansvar att sörja för hennes behov. Paulus sade bland annat: ”Om någon troende kvinna har änkor [dvs. anhöriga som mist sin äktenskapspartner], låt henne då understödja dem, och låt inte församlingen betungas. Då kan den understödja dem  som verkligen är änkor [dvs. som är lämnade helt ensamma och inte har någon som hjälper dem].” En änka fördes upp på listan över dem som skulle få materiell hjälp av församlingen om hon ”blivit minst sextio år gammal”, hade namn om sig att ha levt ett moraliskt rent liv, hade tjänat Jehova troget och hängivet och varit gästfri och kärleksfull mot andra. Aposteln rekommenderade däremot att yngre änkor skulle gifta om sig, föda barn och ha hand om ett hushåll, så att de kunde undvika att falla i den snara som har med de sexuella begären att göra och undvika risken att bli sysslolösa och ”springa med skvaller och befatta sig med andras angelägenheter”.

Jesu halvbror Jakob betonade hur viktigt det är att se till föräldralösa och änkor i deras betryck. Han nämnde detta bland de krav som ställs för att den kristnes gudsdyrkan skall vara ren och obefläckad från Guds ståndpunkt och jämställde det med att bevara sig obesmittad av världen. (Jak 1:27)

Bibeln nämner flera änkor som visade stark tro, bland andra Tamar (1Mo 38:6, 7), Noomi och Rut (Rut 1:3–5), Abigajil (1Sa 25:37, 38, 42), änkan i Sarefat (1Ku 17:8–24) och profetissan Hanna (Lu 2:36, 37; jfr Lukas beskrivning av Hanna med de kvalifikationer som anges i 1Ti 5:3–16 för att en änka skulle vara berättigad till hjälp). En icke namngiven änka lovordades av Jesus därför att hon gav allt vad hon hade som bidrag till templet. (Mk 12:41–44)

Bildspråk. Städer som förkastats av Jehova och lagts öde omtalas symboliskt som änkor. (Klag 1:1; jfr Jer 51:5.) Det stora Babylon, ”den stora stad som har kungavälde över jordens kungar”, skryter liksom sin förebild, det forntida Babylon, över att hon aldrig skall bli änka. Men liksom forntidens Babylon till slut blev ”änka”, så kommer också det nutida Babylon, det stora Babylon, att bli det. (Jes 47:8, 9; Upp 17:18; 18:7, 8)