Det främsta hebreiska ordet för ”ära” är kavọ̄dh, som ordagrant betyder ”tyngd”. (Jfr användningen av besläktade ord i 1Sa 4:18 och 2Sa 14:26.) Den som blir ärad betraktas alltså som en person av vikt och betydelse. Det grekiska substantivet timẹ̄ förmedlar tanken på ”ära”, ”aktning”, ”värde”. Följaktligen kan verbet timạō även betyda ”sätta ett pris på” (Mt 27:9); substantivet timẹ̄ kan användas i betydelsen ”pris”, ”belopp” (Mt 27:6; Apg 4:34); adjektivet tịmios kan betyda ”aktad”, ”dyrbar” (Apg 5:34; 20:24; 1Kor 3:12).

Jehova Gud och hans Son. Som Skaparen och Suveränen förtjänar Jehova Gud ära, aktning och respekt. (1Ti 1:17; Heb 3:3, 4; Upp 4:9–11) Människor kan visa Gud ära genom att göra det som behagar honom, precis som hans  Son alltid gjorde. (Joh 8:29, 49) Under lagförbundet kunde israeliterna ära Jehova genom att frambära det bästa de hade som offer åt honom. (Ord 3:9; Mal 1:6–8)

Man visar inte den Allsmäktige verklig ära genom att bara följa gudsdyrkans yttre formaliteter. Man måste också ha sann kärlek till Jehovas vägar och en innerlig önskan att göra hans vilja. Detta saknades hos judendomens religiösa ledare på Jesu tid. (Mk 7:6; Jes 29:13) (Se också HÄRLIGHET.)

Jesus Kristus visade på ett fullkomligt sätt hur man ger hans Fader ära genom att han helt och fullt gjorde Faderns vilja, till och med när det gällde att ge sitt liv som ett offer. (Mt 26:39; Joh 10:17, 18) Eftersom han gjorde Faderns vilja med glädje, ärade Fadern honom genom att erkänna honom som sin älskade och godkände Son. (2Pe 1:17; Mt 17:5) När Jesus hade fullbordat sitt jordiska liv, gav Gud honom mycket större ära och värdighet än han hade haft innan han blev människa. (Flp 2:9–11) Exemplet med Jesus Kristus visar hur den Högste ärar alla som ärar honom genom att han erkänner dem som sina godkända tjänare och välsignar dem i överflöd. (1Sa 2:30)

Eftersom det var Jehova Gud som gav sin Son en upphöjd ställning, vanärar man Fadern om man underlåter att erkänna Jesus Kristus som den odödlige Kungen över alla kungar och Herren över alla herrar. Med tanke på vem Sonen är och vad han har uträttat förtjänar han ära och lojalt stöd. (Joh 5:23; 1Ti 6:15, 16; Upp 5:11–13) Alla som vill bli ärade av Sonen som hans godkända lärjungar måste följa hans exempel och troget hålla fast vid hans läror. (Rom 2:7, 10)

Andra som bör visas ära. Även om det är Jehova Gud och hans Son som är värda den största äran bör man också visa människor viss ära. Barn bör ära sina föräldrar genom att vara lydiga. (5Mo 5:16; Ef 6:1, 2) Om man som vuxen ser att ens föräldrar lider nöd, kan man visa dem ära genom att villigt ge dem materiell hjälp. (Mt 15:4–6; 1Ti 5:3, 4) En äkta man bör visa sin hustru ära genom att behandla henne kärleksfullt och med värdighet, och hustrun bör ära sin man genom att underordna sig honom och visa honom djup respekt. (1Pe 3:1–7) Äldste som arbetade hårt med undervisning skulle visas ”dubbel ära”, vilket tydligtvis inbegrep materiell hjälp. (1Ti 5:17, 18) Kristna slavar skulle ära sina herrar genom att respektfullt utföra de uppgifter de tilldelades. (1Ti 6:1, 2) Styresmän och andra myndighetspersoner bör få den ära eller respekt som de förtjänar på grund av sin ställning. (Rom 13:7) Alla slag av människor, oavsett deras ställning i livet, förtjänar att visas ära för att de är en del av Guds skaparverk. (1Pe 2:17)

De kristna bör ta ledningen i att bevisa varandra ära. (Rom 12:10) Det innebär bland annat att man söker andras fördel i stället för sin egen (1Kor 10:24) och att man är villig att utföra enkla, anspråkslösa uppgifter (Lu 22:26; Joh 13:12–17). Man kan bevara en sådan fin inställning om man håller i minnet att varje troende är dyrbar för Gud och att de kristna behöver varandra, precis som varje lem i människokroppen är beroende av de andra lemmarna. (1Kor 12:14–27)

De kristna söker inte få ära av andra människor, men de är med rätta intresserade av att fortsätta att ha en ärofull ställning inför Jehova Gud och hans Son. Det gör att de måste akta sig för nedbrytande umgänge och stå emot det syndiga köttets begär. Det är bara om man håller sig moraliskt och andligt ren som man kan förbli ett ärofullt kärl som Gud kan använda. (1Th 4:3–8; 2Ti 2:20–22; Heb 13:4) Det är detta som är verklig ära.