I Första Moseboken 1:6–8 sägs det angående den andra skapelsedagen: ”Gud sade vidare: ’Må det bli en öppen rymd [hebr.: raqịa‛] mitt i vattnet, och må vatten skiljas från vatten.’ Därefter grep Gud sig an med att göra den öppna rymden och att skilja det vatten som skulle vara under den öppna rymden från det vatten som skulle vara ovanför den öppna rymden. Och det blev så. Och Gud kallade sedan den öppna rymden himmel.” Senare berättas det om ljuskällor som blev synliga ”i himlens öppna rymd” och ännu längre fram om flygande skapelser som flög ”över jorden i himlens öppna rymd”. (1Mo 1:14, 15, 17, 20)

I den grekiska Septuaginta återges det hebreiska ordet raqịa‛ med sterẹōma (som betyder ”något som är hårt och fast”), och i den latinska Vulgata används det latinska ordet firmamentum, som också för tanken till något som är hårt och fast. Bibel 2000 och Svenska Folkbibeln återger det hebreiska ordet med ”valv”, Helge Åkesons översättning har ”utsträckning” och 1917 års översättning ”fäste”.

Några har försökt visa att de forntida hebréernas världsbild innefattade föreställningen om en solid kupol som välvde sig över jorden, med dammluckor som regnet kunde strömma ner genom och med stjärnor som var fästade på insidan. Schematiska teckningar som åskådliggör en sådan uppfattning finns i flera bibliska uppslagsverk och bibelutgåvor. Angående detta sägs det i The International Standard Bible Encyclopaedia: ”Detta antagande bygger i själva verket mer på de föreställningar som var förhärskande i medeltidens Europa än på faktiska uttalanden i GT [Gamla testamentet].” (Utgiven av J. Orr, 1960, bd I, sid. 314)

Det är sant att verbet raqạ‛, som raqịa‛ är avlett av, normalt används i betydelsen ”hamra ut”, ”stampa”, vilket kan göras med handen, foten eller med hjälp av ett verktyg (jfr 2Mo 39:3; Hes 6:11), men det utesluter inte att ordet också kan användas bildligt. I Job 37:18 frågar således Elihu angående Gud: ”Kan du tillsammans med honom hamra ut [tarqịa‛, en form av raqạ‛] himlen, så att den blir hård som en gjuten metallspegel?” Här är det inte fråga om att bokstavligt hamra ut ett fast himlavalv, vilket framgår av att ordet för ”himmel” är det hebreiska ordet shạchaq, som också återges med ”tunt lager stoft” eller ”moln”. (Jes 40:15; Ps 18:11) Med tanke på att det som hamras ut inte är hårt eller fast är det tydligt att skribenten bara i bildlig bemärkelse liknar himlen vid en metallspegel vars polerade yta är skinande blank. (Jfr Dan 12:3.)

Så är det också med den ”öppna rymd” som blev till på den andra skapelsedagen. Det talas inte om att ett fast ämne hamrades ut, utan om att det bildades en öppen rymd, att det skedde ett åtskiljande mellan vattnet som täckte jorden och vattnet ovanför jorden. Det som beskrivs är alltså skapandet av jordens atmosfär. Av detta kan man dra slutsatsen att det en gång i tiden inte fanns någon ”öppen rymd”, utan att hela jorden var insvept i vattenånga. Detta överensstämmer med hur vetenskapen anser att förhållandena var vid de tidiga stadierna av  jordens tillblivelse och med uppfattningen att allt vatten på jorden en gång fanns i form av vattenånga på grund av jordytans höga temperatur.

Att de hebreiska bibelskribenterna inte trodde att himlen bestod av glänsande metall framgår också av en varning som israeliterna fick genom Mose om vad som skulle hända om de var olydiga mot Gud: ”Himlen, som är över ditt huvud, skall då bli till koppar, och jorden, som är under dig, till järn.” Detta är metaforer som beskriver hur himlen över Israel och själva landet skulle påverkas av den starka hetta och svåra torka som Gud skulle sända. (5Mo 28:23, 24)

Det är också uppenbart att de forntida hebréerna inte delade de hedniska uppfattningarna om att det fanns bokstavliga ”fönster” i himlavalvet genom vilka regnet strömmade ner. Elihu beskriver på ett vetenskapligt korrekt sätt hur regnmolnen bildas när han citeras i Job 36:27, 28: ”Ty han drar upp vattendropparna, de silar ner och bildar regn och dimma, de strömmar ur molnen [shechaqịm]; de dryper rikligt över människorna.” Uttrycket ”himlens dammluckor [’arubbọth hashshamạjim]” är på liknande sätt uppenbarligen ett bildligt uttryck. (Jfr 1Mo 7:11; 2Ku 7:1, 2, 19; Mal 3:10; se också Ord 3:20; Jes 5:6; 45:8; Jer 10:13.)

I en syn av himmelska ting beskriver Hesekiel ”något som liknade en utsträckt platta [hebr.: raqịa‛] lik glansen av skräckinjagande is”, utspänd över de fyra levande skapelsernas huvuden. Hans skildring är fylld av bildliga uttryck, och det är rimligt att dra slutsatsen att ordet raqịa‛ också används bildligt här. (Hes 1:22–26; 10:1)

Även om skapandet av den ”öppna rymden”, atmosfären, som omger jorden, inte innebar att något fast ämne, till exempel metall, ”hamrades ut”, bör man ändå komma ihåg att atmosfären består av en blandning av gaser som är lika verkliga som jord och vatten och har en mätbar massa (förutom att atmosfären innehåller vatten och partiklar av fasta ämnen, t.ex. damm). Det har beräknats att all den luft som omger jorden väger över 5,2 triljoner ton. (The World Book Encyclopedia, 1987, bd 1, sid. 156) Lufttrycket på havsnivå är ca 1 kg per cm². Luften erbjuder ett motstånd som gör att de flesta meteorer som kommer in i atmosfären brinner upp på grund av friktionen. Innebörden i det hebreiska ordet raqịa‛ är därför helt i överensstämmelse med kända fakta.

I Psalmerna sägs det att ”himlarymden [haraqịa‛]” och ”himlen [hashshamạjim]” berättar om Guds verk och hans härlighet. (Ps 19:1)