Uttrycket ”öster” är i de hebreiska skrifterna översatt från substantivet mizrạch, som ordagrant betyder ”soluppgång” (5Mo 3:27; 1Kr 4:39), och från substantiv avledda av verbet qadhạm, som betyder ”vara framför”. (Hes 48:2) När hebréerna skulle ange riktning vände de sig mot den uppgående solen, och då låg öster framför dem, väster bakom dem, norr till vänster och söder till höger.

Ibland användes substantivet qẹdhem rätt och slätt om väderstrecket öster, som i 1 Moseboken 11:2. Vid andra tillfällen betydde det ”öster” i förhållande till något annat, som i uttrycket ”öster om Ajin”, som förekommer i 4 Moseboken 34:11. Det användes också om det område som låg öster eller nordöst om Israel och som omfattade Moab, Ammon, Syriska öknen, Babylonien, Persien, Assyrien och Armenien.

De folkslag som bodde i de länder som låg i det som kallades ”Östern” benämndes ”Österns söner”. Det sägs om Job, som bodde i detta område i öster, att han var den störste av alla ”orientaler [ordagr.: ”Österns söner”]”. (Job 1:3) Det berättas att Jakob, när han begav sig till Mesopotamien för att söka sig en hustru, drog vidare till ”orientalernas” eller ”Österns söners” land. (1Mo 29:1) Folken i de länder som gränsade till Israel i öster kallades också ”Österns söner”, eller ”österlänningar”, som i Domarboken 6:3 och 8:10.

I Palestina var östanvinden en varm vind som kom från ökenområdena i öster och ödelade växtligheten. (Hes 19:12) Det är bakgrunden till uttrycket ”fylla sin buk med östanvind”. (Job 15:2)

Tältboningen, Salomos tempel, Serubbabels tempel och Herodes tempel (också kallat det andra templet) låg alla med framsidan mot öster. (4Mo 3:38) Det tempel Hesekiel såg i en syn låg också med framsidan mot öster. (Hes 47:1) Det kunde därför förväntas att Jehova och Kristus skulle komma till templet österifrån.

I Jesaja 46:11 sägs det att Cyrus, Persiens kung, kommer från ”öster” (SFB, 1917, 2000) eller från ”soluppgången” (NV). I Daniel 11:44 talas det om rapporter som skulle komma från ”öster” (SFB, 1917, 2000) eller, ordagrant, från ”soluppgången” (NV; hebr.: mizrạch). Darius och Cyrus var profetiska förebilder till ”kungarna från solens uppgång” som nämns i Uppenbarelseboken i samband med att den symboliska floden Eufrat torkar ut innan domen över det stora Babylon verkställs. (Upp 16:12, 19)

De astrologer som kom för att besöka Jesus en tid efter hans födelse kom från ”östliga trakter”, dvs. från det håll där Babylon låg. (Mt 2:1) Som det uttrycks i vissa bibelöversättningar sade de att de hade sett hans stjärna ”i östern [grek.: en tēi anatolēi]”. Det grekiska ordet anatolẹ̄, som används här, betyder ordagrant ”uppgång” och kan användas i betydelsen  ”soluppgång”. Ordet kan återges med ”öster”, men i bestämd form kan det också återges med ”Östern” eller ”Österlandet”. Astrologerna menade inte att de hade sett stjärnan i öster, alltså öster om sitt hemland, utan att de hade sett den ”från Östern”, dvs. då de själva befann sig i Östern. (Mt 2:2, not)