Vid både översättning och uttydning handlar det om att göra någonting förståeligt. Det grekiska ordet hermēneuō och former av det kan återges med både ”översätta” och ”uttyda”.

Översättning. Till följd av språkförbistringen under byggandet av Babels torn blev mänskligheten plötsligt flerspråkig. (1Mo 11:1–9) Detta medförde att det behövdes tolkar och översättare, sådana som kunde överföra innebörden i det som sades eller skrevs från ett språk till ett annat, antingen muntligen eller skriftligen. Omkring 500 år senare använde sig Josef av en tolk då han talade egyptiska med sina hebreisktalande bröder för att de inte skulle känna igen honom. (1Mo 42:23) Det är en form av det hebreiska ordet lits (håna) som återges med ”tolk” i det bibelstället. Samma ord har några gånger återgetts med ”talesman” när det syftar på ett sändebud som kan ett främmande språk, till exempel ”talesmännen för Babylons furstar”, som sändes till Juda för att tala med kung Hiskia. (2Kr 32:31)

Gåvan att kunna tala främmande språk vid pingsten år 33 var resultatet av att Guds heliga ande hade utgjutits över Kristi trogna lärjungar. Det var emellertid inget upprepande av det som hade skett på Shinars slätter 2 200 år tidigare. Lärjungarnas modersmål ersattes nämligen inte med ett annat språk, utan de behöll sitt modersmål men fick samtidigt förmågan att tala om Guds storslagna gärningar på främmande språk. (Apg 2:1–11) Utöver förmågan att tala olika språk fick medlemmarna av den första kristna församlingen andra övernaturliga gåvor genom Guds ande, däribland förmågan att översätta från ett språk till ett annat. De kristna fick också vägledning om hur de skulle använda den här gåvan på rätt sätt. (1Kor 12:4–10, 27–30; 14:5, 13–28)

Det mest anmärkningsvärda översättningsarbete som har utförts är översättandet av Bibeln till väldigt många språk – ett enormt arbete som har sträckt sig över många hundra år. I dag finns Bibeln, helt eller delvis, på mer än 3 000 språk. Men ingen av översättningarna har kommit till under inspiration. Detta stora översättningsarbete började på 200-talet f.v.t. då man påbörjade arbetet med Septuaginta, en översättning av de hebreiska (och arameiska) skrifterna (i dag vanligtvis indelade i 39 böcker) till koiné, dvs. allmängrekiska, det internationella språket på den tiden.

De som skrev resten av den bibliska kanon, de 27 böcker som utgör de kristna grekiska skrifterna, citerade ofta från de hebreiska skrifterna. Ibland använde de tydligen den grekiska Septuaginta-översättningen i stället för att själva översätta från den hebreiska bibeltexten. (Jfr Ps 40:6 [39:7, LXX] med Heb 10:5.) Men de gjorde också egna ganska fria översättningar, något som man ser när man jämför Hosea 2:23 med Romarna 9:25. Ett exempel på att de gjorde omskrivningar i stället för en ordagrann översättning framgår av en jämförelse mellan 5 Moseboken 30:11–14 och Romarna 10:6–8.

Till hjälp för läsarna översatte de kristna bibelskribenterna ofta namn på personer och platser samt titlar och andra uttryck. De angav betydelsen av namn som Kefas, Barnabas, Tabita, Bar-Jesus och Melkisedek (Joh 1:42; Apg 4:36; 9:36; 13:6, 8; Heb 7:1, 2), förklarade vad  titlarna Immanuel, Rabbi och Messias betyder (Mt 1:23; Joh 1:38, 41) och vad namn på platser som Golgota, Siloam och Salem betyder (Mk 15:22; Joh 9:7; Heb 7:2), och de översatte uttrycken ”Talitạ koumi” och ”Elị, Elị, lamạ sabachtạni” (Mk 5:41; 15:34).

Enligt Hieronymus, Eusebios Pamphili, Origenes, Irenaeus och Papias skrev Matteus först sitt evangelium på hebreiska. Vem som senare översatte det till grekiska är inte känt. Om Matteus själv gjorde det, som några menar, är det den enda kända inspirerade översättningen av en del av Bibeln.

På klassisk grekiska betyder ordet hermēneuō ofta ”förklara”, ”tolka”, ”utlägga”, ”uttyda”. I de kristna grekiska skrifterna har det betydelsen ”översätta”. (Joh 1:42; 9:7; Heb 7:2) Det är besläktat med namnet på den grekiske guden Hermes (romarnas Mercurius), som i antikens mytologi inte bara betraktades som gudarnas budbärare, sändebud och tolk, utan också som skribenternas, talarnas och översättarnas beskyddare. Den hedniska befolkningen i Lystra kallade Paulus för ”Hermes, eftersom han var den som förde ordet”. (Apg 14:12) Till ordet hermēneuō kan man foga förstavelsen metạ, som betecknar en förändring eller övergång från ett tillstånd till ett annat. Man får då ordet methermēneuomai, som också förekommer flera gånger i Bibeln. Det ordet betyder ”överföra” eller ”översätta från ett språk till ett annat”, som i uttrycket ”som översatt betyder”. (Mt 1:23)

Uttydning av profetior. Ordet diermēneuō är en förstärkt form av hermēneuō. Det används vanligtvis om att översätta språk (Apg 9:36; 1Kor 12:30), men det kan också betyda ”förklara helt och fullt”, ”uttyda helt och fullt”. Det var ordet diermēneuō som Lukas använde då han beskrev hur Jesus på vägen till Emmaus talade med två av sina lärjungar och ”uttydde ... för dem vad som var sagt om honom i alla Skrifterna”. De två lärjungarna berättade senare för andra att Jesus ”helt öppnade Skrifterna” för dem. (Lu 24:13–15, 25–32)

Ett ord med motsatt betydelse är dysermẹ̄neutos. Det användes av Paulus och förekommer bara i Hebréerna 5:11, och det betyder ”svårt att tolka”, dvs. ”svårt att förklara”. (Se NV, not.)

Ett annat grekiskt ord är epịlysis, som betyder ”utläggning”, ”uttydning”. Det kommer av ett verb som ordagrant betyder ”lösa”, ”befria” och i överförd betydelse ”förklara”, ”uttyda”, ”lösa (en gåta eller ett problem)”. Sanna profetior har inte sitt ursprung i människors uppfattningar eller utläggningar utan kommer från Gud. Petrus skriver därför: ”Ingen profetia i Skriften blir till av någon privat utläggning [epilỵseōs], ... utan människor talade ord från Gud, under det att de drevs av helig ande.” (2Pe 1:20, 21) Bibelns profetior var alltså aldrig ett resultat av människors skarpsinniga slutledningar eller förutsägelser grundade på deras egna analyser av händelser och tendenser.

Innebörden i en del profetior var tydlig och behövde ingen uttydning, till exempel profetian som förutsade att judarna skulle föras i fångenskap och tjäna Babylons kung i sjuttio år och att Babylon skulle bli en ödslig ödemark. Naturligtvis visste man inte alltid när en profetia skulle uppfyllas, men i några fall angavs också detta klart och tydligt. Det var emellertid många profetior eller detaljer i profetior som man bara delvis förstod då de framfördes. Den fulla förståelsen eller uttydningen av dem fick vänta tills Guds tid var inne. Det här gällde till exempel några av Daniels profetior och profetiorna om Messias och den heliga hemlighet som rörde honom. (Dan 12:4, 8–10; 1Pe 1:10–12)

När Egyptens magiutövande präster och visa män skulle försöka uttyda de drömmar som Gud hade gett farao var det ”ingen som kunde uttyda dem”. (1Mo 41:1–8) Farao fick då veta att Josef tidigare hade kunnat uttyda drömmar åt chefen för munskänkarna och chefen för bagarna. (1Mo 40:5–22; 41:9–13) Men Josef hade inte tagit åt sig äran för detta, utan han hade riktat uppmärksamheten på att Jehova är den som uttyder drömmar och sagt: ”Är det inte Guds sak att ge uttydningar?” (1Mo 40:8) När Josef kallades till farao för att uttyda kungens dröm förklarade han därför: ”Det är inte mig det beror på! Gud kommer att ge farao ett besked om välgång.” (1Mo 41:14–16) Efter det att farao hade hört uttydningen erkände han att Josef var en man ”i vilken Guds ande” var, eftersom Gud hade låtit Josef ”få veta allt detta”. (1Mo 41:38, 39)

På liknande sätt använde Gud Daniel för att uttyda Nebukadnessars drömmar. Innan Daniel fördes in till kungen för att hjälpa honom att minnas den dröm som han hade glömt och även uttyda den åt honom hade Daniel bett till Gud om att kunna förstå hemligheten, och han hade fått svar i en syn om natten. (Dan 2:14–26) Daniel påminde först kungen om att ingen av hans visa män, besvärjare, magiutövande präster eller astrologer kunde uttyda drömmen. ”Men det finns en Gud i himlen som uppenbarar hemligheter”, fortsatte Daniel. ”Och vad mig beträffar, så är det inte genom någon vishet som finns i mig mer än i några andra levande som denna hemlighet uppenbaras för mig, utan i  det syftet att kungen må få veta uttydningen.” (Dan 2:27–30)

När alla de magiutövande prästerna, besvärjarna, kaldéerna och astrologerna vid ett annat tillfälle inte kunde uttyda kungens dröm om det väldiga trädet som höggs ner kallades Daniel återigen in, och även den här gången framhöll han att profetian kom från Gud. Kungen erkände detta och sade till Daniel: ”Jag vet att de heliga gudarnas ande är i dig”, och: ”Säg vad uttydningen är. ... Du är i stånd till det, eftersom heliga gudars ande är i dig.” (Dan 4:4–18, 24)

Flera år senare, samma natt som Babylon föll för mederna och perserna, blev Daniel, denne åldrige tjänare åt Jehova, återigen tillkallad för att uttyda ett gudomligt budskap åt en kung. Under Belsassars festmåltid hade en mystisk hand skrivit MENE, MENE, TEKEL, PARSIN på väggen i palatset. Ingen av Babylons visa män kunde uttyda den kryptiska skriften. Drottningen, troligen kungens mor, påminde då om att Daniel fortfarande levde, en man i vilken ”heliga gudars ande” var och som hade ”upplysning och insikt och vishet lik gudars vishet”. När Daniel uttydde skriften, som i sig själv var en profetia, upphöjde han återigen Jehova som den sanna profetians Gud. (Dan 5:1, 5–28)