[Ạbner] Betyder ”far är en lampa”.

Son till Ner av Benjamins stam. Uttrycket ”Sauls farbror” i 1 Samuelsboken 14:50, 51 kan i den hebreiska texten avse både Abner och Ner, Abners far. Josephus talar om Abner som Sauls kusin och om deras fäder, Ner och Kis, som bröder. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], VI, 129, 130 [vi, 6]) Enligt den inspirerade berättelsen i 1 Krönikeboken 8:33 och 9:39 tycks det emellertid finnas starka skäl att tro att Kis var son till Ner och därmed bror till Abner. Detta skulle innebära att Abner var Sauls farbror. (Se också släkttavlan under ABIEL nr 1.)

Abner var Sauls härförare, och hans stridskrafter bestod tidvis av mer än 200 000 man. (1Sa 15:4) Vid speciella tillfällen satt han till bords vid kungens sida. (1Sa 20:25) Abner var utan tvivel en stark och tapper man, men när David var på flykt i Sifs vildmark förebrådde David ändå Abner för att han inte tillräckligt hade bevakat Saul, sin herre och ”Jehovas smorde”. (1Sa 26:14–16)

Sedan Saul hade dött i den strid som slutade med att filistéerna tillfogade Israel ett förkrossande nederlag, drog sig Abner tillbaka över Jordan till Mahanajim i Gilead och tog Sauls son Is-Boset med sig. Trots att Judas stam hade utropat David till kung i Hebron insatte Abner Is-Boset som rivaliserande kung i Mahanajim. Abner var tydligtvis den starke mannen bakom tronen, och han fick med tiden alla stammarna, utom Juda, över på Is-Bosets sida. (2Sa 2:8–10)

Till slut möttes de två kungarnas härar i en kraftmätning vid Gibeons damm i Benjamins område, omkring en tredjedel av sträckan från Hebron till Mahanajim. Sedan de två härarna hade mönstrat varandra föreslog Abner att 12 unga krigare från vardera sidan skulle utkämpa en kamp. De båda sidorna var så jämbördiga att varenda en av deltagarna dödades, vilket ledde till full strid mellan de båda härarna. Abners styrkor förlorade 18 man för varje soldat som Joab, Davids härförare, förlorade och drog sig tillbaka mot vildmarken. (2Sa 2:12–17, 30, 31)

Under flykten jagades Abner av Joabs snabbfotade bror Asael. Abner bad honom gång på gång att vända sig åt annat håll och därigenom undvika en konfrontation som skulle kunna kosta honom livet. När Asael vägrade att följa uppmaningen riktade Abner till slut en kraftig stöt bakåt med sitt spjut och dödade Asael med tjockändan av spjutet, som han körde genom buken på honom. (2Sa 2:18–23) På Abners vädjan avblåste Joab slutligen förföljandet vid solnedgången, och de två härarna påbörjade återtåget till sina respektive huvudstäder. Man får en uppfattning om männens fysiska kondition om man tänker på att Abners styrkor marscherade 80 km eller mer – först ner till Jordanbäckenet, sedan över floden och upp längs Jordandalen till Gileads höjder, där Mahanajim låg. Sedan Joabs män hade begravt Asael i Betlehem (kanske följande dag) marscherade de  hela natten genom bergstrakterna till Hebron, en sträcka på mer än 22 km. (2Sa 2:29–32)

Abner stödde Is-Bosets allt svagare regim men stärkte också sin egen ställning, kanske med planer på att själv bli kung, eftersom han ju var Sauls farbror. När han av Is-Boset ställdes till svars för att han hade haft sexuellt umgänge med en av Sauls bihustrur (något som var tillåtet enbart för den döde kungens arvinge), blev han vred och förklarade att han i fortsättningen skulle stödja David. (2Sa 3:6–11) Han erbjöd David sina tjänster och framhöll att det var han som var den faktiske härskaren över alla Israels stammar med undantag av Juda. Sedan han hade uppfyllt Davids krav på att få tillbaka hustrun Mikal vände han sig personligen till huvudmännen för de 11 stammarna (alla utom Juda) för att vinna deras stöd för David, den av Jehova tillsatte kungen. (2Sa 3:12–19) Därefter blev han varmt mottagen av David i huvudstaden Hebron, och samma dag gav han sig i väg för att övertala alla stammarna att sluta ett förbund med David. Men Joab, som just då kom tillbaka från ett plundringståg, anklagade Abner för att vara spion och lät kalla honom tillbaka. Han lockade sedan Abner till en plats där han kunde döda honom. (2Sa 3:20–27)

I och med Abners död försvann allt hopp om stöd för Is-Boset, och det dröjde inte länge förrän Is-Boset blev mördad av förrädare. Därmed sattes det definitivt punkt för det herradöme som innehades av Sauls hus. (2Sa 4:1–3, 5–12)

Många år senare, när David själv närmade sig döden, erinrade han sig hur Abner (och Amasa) hade dött och gav Salomo i uppdrag att avlägsna den blodskuld som Joab hade dragit över Davids hus. (1Ku 2:1, 5, 6) Kort därefter blev Joab, Abners mördare, avrättad på Salomos befallning. (1Ku 2:31–34)

I Bibeln nämns bara en son till Abner, Jaasiel, som var en ledare i Benjamins stam under Davids regering. (1Kr 27:21) I Första Krönikeboken 26:28 nämns också att Abner hade lämnat bidrag till tältboningen av det byte han hade fått som härförare.