Det att uppta någon som inte är ens biologiska barn som sitt eget.

Den hebreiska bibeltexten behandlar inte adoption i juridisk bemärkelse, men begreppet förekommer på flera ställen. Innan Ismael och Isak föddes tycks Abraham ha tillerkänt sin slav Elieser en ställning som kunde jämföras med en adoptivsons, och han betraktade honom som sin sannolike arvinge. (1Mo 15:2–4) Att adoptera slavar som söner var länge en vanlig sed i Mellanöstern, och de adopterade slavarna hade arvsrätt, dock inte framför biologiska barn.

Både Rakel och Lea betraktade de barn som Jakob fick med deras slavinnor som sina egna, som födda i sitt ”knä”. (1Mo 30:3–8, 12, 13, 24) Dessa barn hade samma arvsrätt som de barn som Rakel och Lea själva födde. Jakob var deras biologiske far, och eftersom slavinnorna var hustrurnas egendom, hade Rakel och Lea äganderätten till deras barn.

Mose blev som barn adopterad av faraos dotter. (2Mo 2:5–10) Eftersom män och kvinnor var jämställda enligt egyptisk lag, hade faraos dotter rätt att adoptera ett barn.

Adoption verkar inte ha förekommit särskilt ofta bland israeliterna. Lagen om svågeräktenskap eliminerade utan tvivel till stor del en av huvudorsakerna till att barn adopterades, nämligen önskan att föra släktens namn vidare. (5Mo 25:5, 6)

I kristen bemärkelse. I de kristna grekiska skrifterna använder aposteln Paulus flera gånger begreppet adoption för att beskriva den nya ställning som de som Gud kallar och utväljer kommer i. Det grekiska ord som Paulus använder (huiothesịa, ”adoption som söner”) är en juridisk term som ordagrant betyder ”soninsättande”. (Jfr Rom 8:15, not.) Eftersom de genom födseln är avkomlingar av den ofullkomlige Adam, var de från början syndens slavar och inte Guds söner. När de blivit friköpta genom Kristus Jesus, blir de adopterade som Guds söner och blir också arvingar tillsammans med Kristus, Guds enfödde Son. (Gal 4:1–7; Rom 8:14–17) De uppnår inte detta sonförhållande på naturligt sätt utan därför att Gud vill det och har beslutat det. (Ef 1:5) Även om de räknas som Guds barn eller söner från den tidpunkt då Gud pånyttföder dem genom sin ande (1Jo 3:1; Joh 1:12, 13), får de uppleva det fulla förverkligandet av detta privilegium först när de har bevisat sig trogna ända till slutet. (Rom 8:17; Upp 21:7) Paulus säger därför att de ”ivrigt väntar på adoption som söner, frigörelsen från ... [sina] kroppar genom lösen”. (Rom 8:23)

Genom denna adoption blir de fria från ”en slaveriets ande, som ... orsakar fruktan”, och får i stället den tillförsikt som kännetecknar söner. De får ett hopp om ett himmelskt arv, ett hopp som de övertygas om genom Guds andes vittnesbörd. Samtidigt blir dessa söner genom sin adoption påminda om att de är i denna ställning därför att Gud i sin oförtjänta omtanke har utvalt dem och inte därför att de har någon nedärvd rätt till detta. (Rom 8:15, 16; Gal 4:5–7)

I Romarna 9:4 säger Paulus om köttsliga israeliter: ”De har adoptionen som söner och härligheten och förbunden och laggivningen.” Detta avser utan tvivel den unika ställning som Israel hade medan det var Guds förbundsfolk. Gud talade därför vid olika tillfällen om Israel som ”min son”. (2Mo 4:22, 23; 5Mo 14:1, 2; Jes 43:6; Jer 31:9; Hos 1:10; 11:1; jfr Joh 8:41.) Ett verkligt sonförhållande blev emellertid möjligt först då lösen hade tillhandahållits genom Kristus Jesus och kunde bara uppnås av dem som erkände den anordning som Gud hade gjort och utövade tro på den. (Joh 1:12, 13; Gal 4:4, 5; 2Kor 6:16–18)