[Ạhas] Kortform i hebr. av Jehoahas, som betyder ”må Jehova gripa tag”, ”Jehova har gripit tag”.

1. Son till kung Jotam av Juda. Ahas började regera vid 20 års ålder, och han regerade i 16 år. (2Ku 16:2; 2Kr 28:1)

Eftersom Ahas son Hiskia var 25 år när han började regera, måste Ahas ha varit under 12 år när Hiskia föddes. (2Ku 18:1, 2) Hos pojkar i länder med tempererat klimat börjar puberteten vanligen vid 12–15 års ålder, medan den kan uppträda tidigare i länder med varmare klimat. Äktenskapssederna varierar också. I Zeitschrift für Semitistik und verwandte Gebiete (utgiven av E. Littmann, Leipzig 1927, bd 5, sid. 132) sägs det att barnäktenskap varit vanligt förekommande i det utlovade landet också på senare tid. Det berättas om två bröder på 8 respektive 12 år som var gifta. Den äldre broderns hustru gick i skolan tillsammans med sin man. I en hebreisk handskrift, i den syriska Peshitta och i några handskrifter till den grekiska Septuaginta sägs det emellertid i 2 Krönikeboken 28:1 att Ahas var 25 år när han började regera.

Även om det inte kan fastslås exakt hur gammal Ahas var vid den här tidpunkten dog han relativt ung, efter att ha gjort sig skyldig till många överträdelser. Trots att Jesaja, Hosea och Mika var verksamma som profeter på hans tid kännetecknades hans regeringstid av grov avgudadyrkan. Det var inte bara det att han tillät avgudadyrkan bland sina undersåtar, utan han tog också själv regelbundet  del i hedniska offerceremonier. Han gick så långt att han offrade sin son (eller sina söner) i elden i Hinnoms dal. (2Ku 16:3, 4; 2Kr 28:3, 4) Eftersom Ahas var så djupt engagerad i falsk tillbedjan, drabbades landet under hans regering av en mängd olyckor. Aram och det norra riket, Israel, förenade sig i ett angrepp på Juda norrifrån, edoméerna utnyttjade tillfället och anföll från sydöst, och filistéerna invaderade västerifrån. Den värdefulla hamnstaden Elat vid Aqabaviken förlorades. Sikri, en väldig krigare från Efraim, dödade en av kungens söner och två av hans främsta män under ett angrepp från Nordriket då 120 000 av Judas invånare dödades och omkring 200 000 togs till fånga. Det var endast tack vare profeten Odeds ingripande, understött av vissa av efraimiternas överhuvuden, som dessa fångar frigavs och fick återvända till Juda. (2Kr 28:5–15, 17–19; 2Ku 16:5, 6; Jes 7:1)

Ahas ”hjärta ... började skälva”, men det borde ha styrkts av profeten Jesajas budskap om att Jehova inte skulle låta den arameisk-israelitiska alliansen ödelägga Juda och sätta en man som inte var av Davids släkt på tronen. När den avgudadyrkande Ahas uppmanades att begära ett tecken från Gud svarade han emellertid: ”Jag vill inte begära något, och jag vill inte sätta Jehova på prov.” (Jes 7:2–12) Trots detta förutsade profeten att det skulle ges ett tecken: En ung kvinna skulle föda en son, Immanuel (som betyder ”med oss är Gud”), och innan pojken hade vuxit upp skulle den arameisk-israelitiska alliansen ha upphört att utgöra ett hot mot Juda. (Jes 7:13–17; 8:5–8)

Jesaja (7:8) förutsade att högst ”sextiofem år” skulle förflyta innan Efraim skulle ”sönderkrossas”. Angående dessa ”sextiofem år” sägs det i Commentary on the Whole Bible (av Jamieson, Fausset och Brown): ”En deportation av israeliter ägde rum inom ett eller två år från denna tidpunkt [då Jesaja uttalade sin profetia], nämligen under Tiglat-Pileser (2 Kungaboken 15. 29). Ytterligare en deportation ägde rum när Hosea regerade, under Salmanassar (2 Kungaboken 17. 1–6), omkring tjugo år senare. Men den slutliga deportationen, som gjorde att Israel i grund och botten blev ’krossat’ så att det inte mer var ’ett folk’, varefter Samaria koloniserades av utlänningar, ägde rum under Esarhaddon, som också förde bort Manasse, Judas kung, i hans tjugoandra regeringsår, sextiofem år efter det att denna profetia uttalades (jfr Esra 4.2, 3,  10 med 2 Kungaboken 17.24; 2 Krönikeboken 33.11).”

Vasallkung under Assyrien. Hans död. I stället för att förlita sig på Jehova valde Ahas, av fruktan för den arameisk-israelitiska konspirationen, att följa den kortsiktiga politiken att muta Tiglat-Pileser III av Assyrien att komma till hans undsättning. (Jes 7:2–6; 8:12) Oavsett vilken lättnad den äregirige assyriske kungen nu gav Ahas genom att krossa Aram och Israel blev den endast tillfällig. Det hela slutade med att han ”vållade honom trångmål i stället för att ge honom förstärkning” (2Kr 28:20), eftersom Ahas nu hade lagt Juda under det tunga assyriska oket.

Som vasallkung begav sig Ahas till Damaskus, tydligen ditkallad för att hylla Tiglat-Pileser III, och medan han uppehöll sig i staden beundrade han det hedniska altaret där, gjorde en ritning av det och befallde prästen Urija att bygga ett liknande altare, som ställdes upp framför templet i Jerusalem. Ahas tog sig sedan för att frambära offer på detta altare, ”det stora altaret”. Det ursprungliga kopparaltaret ställdes undan tills kungen hade bestämt vad som skulle göras med det. (2Ku 16:10–16) Under tiden gjorde han många av templets kopparredskap obrukbara och företog andra förändringar på tempelområdet, allt ”på grund av Assyriens kung”, möjligen för att kunna betala den stora tribut som var pålagd Juda eller kanske för att gömma en del av templets rikedomar för den girige assyriern. Tempeldörrarna stängdes, och Ahas ”gjorde sig altaren i varje hörn i Jerusalem”. (2Ku 16:17, 18; 2Kr 28:23–25)

Efter 16 års vanstyre, präglat av grov avfällighet, dog Ahas, och liksom sina förfäder blev han begravd ”i Davidsstaden” (2Ku 16:20), men ”man förde honom inte in på Israels kungars gravplatser” (2Kr 28:27). Hans namn finns med i de kungliga släktregistren. (1Kr 3:13; Mt 1:9)

Namnet Ahas förekommer i en inskrift av Tiglat-Pileser III i formen Jauhazi.

2. Sonsonsson till kung Sauls son Jonatan. (1Kr 8:35, 36)