[alabạster]

Bibelns alabaster är en bergart bestående av kalciumkarbonat. Den bröts i närheten av Alabastron i Egypten. David skaffade ”alabasterstenar [hebr.: ’avnē-shạjish] i stor mängd” till byggandet av Jehovas tempel i Jerusalem. (1Kr 29:2)

Orientalisk alabaster får inte förväxlas med egentlig alabaster, som består av vattenhaltigt kalciumsulfat (gips), ett mjukare material som lätt repas. Också den orientaliska alabastern är vanligtvis vit, men eftersom den är en stalagmitbildning har den ibland strimmor av olika färger. Den har nästan samma hårdhet som marmor men får inte samma vackra glans vid polering. Ett stycke alabaster kunde borras ut så mycket att det rymde ett romerskt pund (330 g) vätska. (Joh 12:3) Ett alabasterkärl (grek.: alạbastron) var i regel format som en flaska med smal hals som kunde förseglas väl, så att dyrbara dofter inte gick förlorade.

När sådana kärl tillverkades av billigare material, till exempel gips, kallades också de ”alabastron”, eftersom de användes för samma ändamål. Kärl av äkta (orientalisk) alabaster användes emellertid till de dyrbarare salvorna och parfymerna, till exempel sådana som Jesus vid två tillfällen smordes med – en gång hos en farisé i Galileen (Lu 7:37) och en annan gång hos Simon den spetälske i Betania (Mt 26:6, 7; Mk 14:3).