Det innersta rummet i tältboningen och senare i templet. Grundtextens uttryck kan också återges ”det högheliga”. (2Mo 26:33, not; 1Ku 6:16) Denna del av tältboningen hade tydligen formen av en kub där varje sida – längd, bredd och höjd – var tio alnar (4,5 m). I Salomos tempel var måtten i det allra heligaste dubbelt så stora, och volymen blev därför åtta gånger så stor. (2Mo 26:15, 16, 18, 22, 23; 1Ku 6:16, 17, 20; 2Kr 3:8)

Det var bara på den årliga försoningsdagen som översteprästen gick in i det allra heligaste, och ingen annan fick någonsin gå in innanför förhänget som hängde mellan detta rum och det heliga. (3Mo 16:2) I det allra heligaste var översteprästen omgiven av keruber som var broderade med garn i starka färger på tältboningens inre tältduk och på förhänget. (2Mo 26:1, 31, 33) I Salomos tempel var väggar och tak gjorda av cederträ, och de var täckta med guld, och på väggarna fanns reliefer med keruber, palmfigurer, kurbitsformiga ornament och blomstergirlander. (1Ku 6:16–18, 29; 2Kr 3:7, 8)

Enligt Bibeln gick översteprästen på försoningsdagen in i det allra heligaste tre gånger: Första gången med ett fyrfat av guld fullt med brinnande eldkol från altaret för att bränna välluktande rökelse, andra gången med blodet av en tjur som tjänade som syndoffer för den prästerliga stammen, och tredje gången med blodet av en bock, syndoffret för folket. (3Mo 16:11–15; Heb 9:6, 7, 25) Han stänkte djurens blod på marken framför den guldöverdragna förbundsarken. På arkens lock fanns det keruber av guld, och över locket svävade ett moln som symboliserade  Jehovas närvaro. (2Mo 25:17–22; 3Mo 16:2, 14, 15) Detta moln lyste av allt att döma klart och var det enda ljuset i detta rum där det inte fanns något lampställ.

Så länge tältboningen var i vildmarken fanns det ett moln över det allra heligaste under dagen och en eldpelare under natten. Eld- och molnpelaren kunde ses av hela Israels läger. (2Mo 13:22; 40:38; 4Mo 9:15; jfr Ps 80:1.)

Ingen ark i senare tempel. Man vet inte när och under vilka omständigheter förbundsarken försvann. Uppenbarligen tog inte babylonierna arken som byte när de plundrade och förstörde templet 607 f.v.t., eftersom den inte nämns bland det som fördes bort från templet. (2Ku 25:13–17; Esr 1:7–11) I det andra templet, som byggdes av Serubbabel, och i Herodes mer praktfulla tempel fanns det ingen ark i det allra heligaste. Då Jesus dog visade Gud sin vrede genom att låta det tjocka, tunga förhänget som skilde det allra heligaste från det heliga slitas itu, uppifrån och ända ner. De präster som hade arbetsuppgifter i det heliga kunde då se in i det allra heligaste och själva konstatera att det i den delen inte fanns någon ark som representerade Guds närvaro. Genom att Gud lät förhänget slitas itu visade han att de försoningsoffer som den judiske översteprästen frambar nu inte längre hade något värde och att de tjänster som det levitiska prästerskapet utförde inte längre behövdes. (Mt 27:51; 23:38; Heb 9:1–15)

Symbolisk innebörd. I det allra heligaste i mötestältet, eller tältboningen, fanns förbundsarken. Dess lock med de två keruberna av guld representerade Guds tron. Det allra heligaste tjänade därför som en symbol för Jehova Guds boning, själva himlen. Detta framgår av det inspirerade brevet till hebréerna. Där förklaras det att liksom Israels överstepräst gick in i det allra heligaste en gång varje år, på försoningsdagen, gick den store översteprästen, Jesus Kristus, en gång för alla med sitt slaktoffer för synder in i det som det allra heligaste var en symbol för. Paulus förklarar: ”I tältets andra avdelning [det allra heligaste] går översteprästen ensam in en gång om året, och då inte utan blod, som han frambär för sig själv och för folkets okunnighetssynder. ... Just detta tält är en bild som gäller den fastställda tid som nu är här. ... Men Kristus har kommit som överstepräst för det goda som har blivit till. Genom det större och fullkomligare tält som inte är gjort med händer, det vill säga inte är av denna skapelse, gick han in en gång för alla till den heliga platsen, nej, inte med bockars och ungtjurars blod, utan med sitt eget blod, och vann en evig befrielse för oss. Därför var det nödvändigt att de symboliska framställningarna av det som är i himlarna skulle renas genom dessa medel [blod av djuroffer som stänktes på dem], men de himmelska tingen själva med slaktoffer som är bättre än dessa. Ty Kristus gick inte in till en helig plats som är gjord med händer och som är en efterbildning av verkligheten, utan in i själva himlen för att nu träda fram inför Guds person för vår skull.” (Heb 9:7–12, 23, 24)

Därmed uppfyllde Jesus Kristus, som den store översteprästen efter Melkisedeks sätt, det som Israels överstepräst i Arons släktlinje bara kunde göra på ett förebildligt sätt då han gick in i det jordiska allra heligaste. (Heb 9:24) Kristi andliga bröder och medarvingar blir styrkta av följande ord, som också står i Hebréerbrevet, om att ”vi som har sökt den säkra tillflykten ... skulle ha en stark uppmuntran att gripa tag om det hopp som ligger framför oss. Detta hopp har vi som ett själens ankare, både säkert och fast, och det går in innanför förhänget, dit en förelöpare har gått in till förmån för oss, Jesus, som har blivit överstepräst efter Melkisedeks sätt för evigt.” (Heb 6:18–20)

Ännu en gång uppmuntrade Paulus dessa kristna att känna sig fullständigt fria att närma sig Gud, fyllda av tillit, och att hålla fast vid sitt hopp utan att vackla. Han sade: ”Därför, bröder, eftersom vi genom Jesu blod har frimodighet i fråga om vägen in till den heliga platsen, den väg som han har invigt åt oss som en ny och levande väg genom förhänget, det vill säga sitt kött, och eftersom vi har en stor präst över Guds hus, så låt oss gå fram med ett sant hjärta i trons fulla visshet, sedan vi genom bestänkning fått våra hjärtan renade från ett ont samvete och våra kroppar badade med rent vatten. Låt oss hålla fast vid den offentliga bekännelsen av vårt hopp utan att vackla, ty han som gav löftet är trofast.” (Heb 10:19–23)