I bibliskt språkbruk en officiell representant som sändes ut av en härskare vid ett särskilt tillfälle och i ett bestämt syfte. Det var vanligtvis äldre, mogna män som fick sådana uppdrag. De grekiska orden presbeuō (”verka som ambassadör” [Ef 6:20]; ”vara ambassadör” [2Kor 5:20]) och presbeia (”beskickning” [Lu 14:32]) är således båda besläktade med ordet presbỵteros, som betyder ”äldre man”, ”äldste”. (Apg 11:30; Upp 4:4)

Jesus Kristus kom till jorden som Jehova Guds ”apostel” eller ”sändebud”. Det är han som ”har spritt ljus över liv och oförgänglighet genom de goda nyheterna”. (Heb 3:1; 2Ti 1:10)

När Kristus hade blivit uppväckt till himmelskt liv och inte längre personligen befann sig på jorden, skulle hans trogna efterföljare tjäna som ambassadörer för Gud i hans ställe, ”på Kristi vägnar”. Paulus nämner uttryckligen sitt ämbete som ambassadör. (2Kor 5:18–20) I likhet med alla Jesu Kristi smorda efterföljare sändes han ut till nationer och folk som var fjärmade från Jehova Gud, den högste Suveränen. De skulle verka som ambassadörer i en värld som inte hade fred med Gud. (Joh 14:30; 15:18, 19; Jak 4:4) Som ambassadör frambar Paulus ett budskap om att det var möjligt att bli försonad med Gud genom Kristus, och när han var i fängelse talade han därför om sig själv som ”en ambassadör i kedjor”. (Ef 6:20) Att han var i kedjor var ett vittnesbörd om världens fientliga inställning till Gud och Kristus och det messianska kungarikets styre, eftersom ambassadörer sedan urminnes tider har betraktats som okränkbara. Nationernas ringaktning för de ambassadörer som representerade Guds messianska kungarike röjde den största fientlighet och var en mycket grov förolämpning.

Som ambassadör rättade sig Paulus efter landets lagar men förhöll sig strikt neutral i politiska och militära angelägenheter. Detta var i överensstämmelse med principen att världsliga regeringars ambassadörer måste lyda lagen men är fritagna från att visa vistelselandet undersåtlig trohet.

I likhet med aposteln Paulus är alla Kristi trogna smorda och av anden pånyttfödda efterföljare, som har sitt medborgarskap i himlen, ”ambassadörer på Kristi vägnar”. (2Kor 5:20; Flp 3:20)

Gud kommer att behandla människor enligt hur de tar emot dessa hans ambassadörer. Jesus Kristus framhöll denna princip i liknelsen om mannen som ägde en vingård och som först sände dit sina slavar och därefter sin son som sina representanter. Vinodlarna misshandlade slavarna brutalt och dödade ägarens son. På grund av detta lät vingårdens ägare tillintetgöra de fientligt sinnade odlarna. (Mt 21:33–41) I en annan liknelse berättade Jesus om en kung vars slavar blev dödade när de som hans budbärare inbjöd gäster till en bröllopsfest. De som behandlade kungens representanter på detta sätt betraktades som hans fiender. (Mt 22:2–7) Jesus slog tydligt fast principen när han sade: ”Den som tar emot vem jag än sänder, han tar också emot mig. Den i sin tur som tar emot mig, han tar också emot honom som har sänt mig.” (Joh 13:20; se också Mt 23:34, 35; 25:34–46.)

Jesus använde också ambassadörens funktion som fredsstiftare för att illustrera att var och en personligen måste söka fred med Jehova Gud och ge upp allt och följa i hans Sons fotspår för att få Guds ynnest och evigt liv. (Lu 14:31–33) Omvänt visade Jesus hur dåraktigt det skulle vara att höra till dem som sände ut en beskickning för att komma med invändningar mot den som Gud anförtrott kunglig makt. (Lu 19:12–14, 27) Gibeoniterna är ett gott exempel på hur man taktfullt och framgångsrikt kan söka fred. (Jos 9:3–15, 22–27)

Sändebud i förkristen tid. I förkristen tid fanns det inte något officiellt ämbete som exakt motsvarade vår tids ambassadörer. Det fanns inte några ämbetsmän som bodde i utlandet som diplomatiska representanter för sin egen stat. Ord som ”budbärare” (hebr.: mal’ạkh) och ”sändebud” (hebr.: tsir) beskriver därför bättre liknande ämbeten på Bibelns tid. Den rang och ställning som dessa hade liknade emellertid i många avseenden den rang och ställning som vår tids ambassadörer har, och en del av dessa likheter behandlas här nedan. De var officiella representanter som förmedlade budskap mellan regeringar eller mellan enskilda härskare.

Till skillnad från nutida ambassadörer var dåtidens sändebud eller budbärare inte bosatta i en huvudstad i ett främmande land utan sändes bara ut vid särskilda tillfällen och i bestämda syften. De var ofta personer av rang  (2Ku 18:17, 18), och deras ämbete var mycket respekterat. Dessa personer betraktades följaktligen som okränkbara när de besökte andra länders härskare.

Den behandling som en härskares budbärare eller sändebud fick betraktades som riktad mot härskaren och hans regering. Rahab tog välvilligt emot de budbärare som Josua hade sänt till Jeriko för att utspeja staden därför att hon insåg att Jehova var Israels Gud och kung. Av den orsaken visade Jehova henne ynnest genom Josua. (Jos 6:17; Heb 11:31) Hanun, ammoniternas kung, gjorde sig skyldig till ett flagrant brott mot den oskrivna internationella lagen om respekt för sändebud. Kung David sände några tjänare till Hanun som ett vänskapsbevis, men den ammonitiske kungen lyssnade till sina furstar, som falskeligen anklagade budbärarna för att vara spioner, och han förödmjukade dem offentligt. Därmed visade han bristande respekt för David och hans regering. Denna skändliga handling ledde till krig. (2Sa 10:2–11:1; 12:26–31)

I vår tid är det vanligt att man kallar hem en ambassadör och bryter den diplomatiska förbindelsen när förhållandet mellan två länder blir spänt. I forna tider sände härskare i sådana situationer ut budbärare eller sändebud som talesmän för att försöka återupprätta fredliga förbindelser. Jesaja talar om sådana ”fredsbudbärare”. (Jes 33:7) Hiskia skickade en fredsappell till Sanherib, Assyriens kung. Trots att Sanherib hotade Judas befästa städer gav assyrierna budbärarna fri lejd, eftersom de var Hiskias sändebud. (2Ku 18:13–15) Ett annat exempel på detta finner man i berättelsen om Jefta, en domare i Israel. Han sände budbärare med ett brev till ammoniternas kung för att protestera mot ammoniternas angrepp och för att lösa en tvist om territoriella anspråk. Om det hade varit möjligt skulle Jefta alltså ha avgjort tvisten på fredlig väg genom sina sändebud. Dessa budbärare kunde obehindrat färdas fram och tillbaka mellan härarna. (Dom 11:12–28; se BUDBÄRARE.)