Detta ord är både på svenska och på grekiska en transkribering av det hebreiska ordet ’amẹn, som betyder ”må det ske så”, ”sannerligen”, ”säkert”. Det är avlett av ett hebreiskt rotord (’amạn) som betyder ”vara trofast (trogen)”, ”vara pålitlig (tillförlitlig)”.

I de hebreiska skrifterna används ordet som ett högtidligt yttrande i förbindelse med att någon rättsligt förpliktade sig att hålla en ed eller ett förbund och ta konsekvenserna av det. (4Mo 5:22; 5Mo 27:15–26; Neh 5:13) Det användes också för att högtidligt ge uttryck åt att man instämde i en bön (1Kr 16:36), en lovprisning (Neh 8:6) eller en tillkännagiven avsikt (1Ku 1:36; Jer 11:5). De fyra första av de böcker, eller samlingar, som Psalmerna är indelade i slutar var och en med detta uttryck, vilket kan tyda på att det var vanligt att Israels menighet instämde med ett ”amen” vid slutet av en sång eller psalm. (Ps 41:13; 72:19; 89:52; 106:48)

Det hebreiska ordet ’amạn används om Jehova i uttrycket ”den trofaste Guden”. (5Mo 7:9; Jes 49:7) Det används också för att beskriva Jehovas påminnelser och löften som ”tillförlitliga” och ”trogna”. (Ps 19:7; 89:37) I de kristna grekiska skrifterna används ”Amen” som en titel på Kristus Jesus, ”det trogna och sanna vittnet”. (Upp 3:14) Jesus själv använde ordet på ett speciellt sätt i sin förkunnelse och undervisning, för han inledde mycket ofta ett uttalande, ett löfte eller en profetia med detta ord för att understryka att det han sade var fullständigt sant och tillförlitligt. (Mt 5:18; 6:2, 5, 16; 24:34) I dessa fall återges det grekiska ordet (amẹ̄n) med ”i sanning” (”amen”, SFB; ”sannerligen”, 2000) eller, när det förekommer två gånger efter varandra, som det alltid gör i Johannesevangeliet, med ”sannerligen, sannerligen”. (Joh 1:51) Det sätt på vilket Jesus använder ordet ”amen” sägs vara unikt i den religiösa litteraturen. Det var i överensstämmelse med den myndighet han hade fått från Gud. (Mt 7:29)

Men det som Paulus säger i 2 Korinthierna 1:19, 20 visar att det inte bara är därför att Jesus talar sanning eller är en sann profet och Guds sanne talesman som titeln ”Amen” kan användas om honom, utan också därför att alla Guds löften uppfylls på honom. Genom att han var trogen och lydig ända in i döden, en offerdöd, bekräftade han alla de löften och tillkännagivanden som gällde Guds avsikter och gjorde förverkligandet av dem möjligt. Han förkroppsligade sanningen i dessa uppenbaranden av Guds avsikter, det som Gud med ed hade lovat. (Jfr Joh 1:14, 17; 14:6; 18:37.)

Uttrycket ”amen” förekommer också många gånger i breven, i synnerhet i Paulus brev, till exempel i samband med att skribenten lovprisar Gud (Rom 1:25; 16:27; Ef 3:21; 1Pe 4:11) eller uttrycker en önskan om att brevets mottagare skall få Guds ynnest  (Rom 15:33; Heb 13:20, 21). Det används också när skribenten innerligt instämmer i det som sagts. (Upp 1:7; 22:20)

Bönen i 1 Krönikeboken 16:36 och bönerna i Psalmerna (41:13; 72:19; 89:52; 106:48) samt användningen av ordet ”amen” i de kanoniska breven visar att det är på sin plats att avsluta böner med ett ”amen”. Även om inte alla böner i Bibeln slutar med ”amen” enligt själva texten – till exempel Davids sista bön för Salomo (1Kr 29:19) och Salomos bön vid invigningen av templet (1Ku 8:53–61) – är det mycket möjligt att uttrycket användes. (Se 1Kr 29:20.) Återgivningen av Jesu böner i Matteus 26:39, 42 och Johannes 17:1–26 och av lärjungarnas bön i Apostlagärningarna 4:24–30 slutar inte heller med ”amen”. Men det framgår tydligt av det som nämnts här ovan att det är rätt att avsluta en bön med ”amen”. I synnerhet Paulus ord i 1 Korinthierna 14:16 visar att det var vanligt att man i de kristna församlingarna avslutade en bön med att gemensamt säga ”amen”. Ytterligare stöd för användningen av ordet finns i Uppenbarelseboken 5:13, 14; 7:10–12 och 19:1–4, där skapelser i himlen använder det för att visa att de instämmer i en bön eller i en högtidlig förklaring. Med detta enda ord ger de uttryck åt sin tillit, sitt fulla erkännande och sitt orubbliga hopp.