[Ạmon]

1–3: Betyder ”pålitlig”, ”trofast”, ”långvarig”.

1. Stadsföreståndare i Samaria när Ahab var kung i Israel (ca 940–920 f.v.t.). Profeten Mikaja lämnades under hans uppsikt medan Ahab förde krig mot Ramot-Gilead. (1Ku 22:10, 26; 2Kr 18:25)

2. Kung i Juda (661–660 f.v.t.) och son till den onde kung Manasse. Han var 22 år när han började regera, och han ägnade sig åt avgudadyrkan, precis som hans far hade gjort under sina första år som kung. De onda förhållanden som beskrivs i Sefanja 1:4 och 3:2–4 höll utan tvivel på att utvecklas vid den här tiden. Efter två år på tronen blev han mördad av sina egna tjänare. ”Landets folk [‛am ha’ạrets]” dödade konspiratörerna, satte Amons son Josia på tronen och begravde Amon i ”Ussas trädgård”. (2Ku 21:19–26; 2Kr 33:20–25) Amons namn finns med i Jesu släktregister. (Mt 1:10)

3. Överhuvud för några hemvändande landsflyktiga som hörde till ”Salomos tjänares söner”. (Neh 7:57–59) I Esra 2:57 kallas han Ami.

4. En lokal gud i Thebe (No-Amon) som med tiden fick titeln ”gudarnas konung” under namnet Amon-Ra. Denne guds överstepräst blev överhuvud för alla de egyptiska prästerskapen. Amon framställs vanligtvis i människogestalt och bär en krona med två höga, parallella plymer. Men han framställs ibland även som en man med ett bagghuvud eller som en bagge. I likhet med många andra egyptiska gudar ses han ofta med det egyptiska korset (crux ansata), ”livets symbol”, i handen. Amon, Mut (hans gemål) och Khonsu (hans adoptivson) utgjorde den thebanska triaden.

Stora delar av det krigsbyte egyptierna tog hamnade i Amons skattkammare, och hans prästerskap blev mycket mäktigt och förmöget. I sitt verk A History of Egypt (1902, bd V, sid. 205–217) framför E. A. W. Budge tanken att prästerskapet mycket väl kan ha hetsat till krigföring för sin egen vinnings skull. Med tiden fick Amons överstepräst – detta ämbete gick i arv från far till son – större makt än till och med farao. En av dessa överstepräster, Herihor, övertog tronen efter den siste av de faraoner som bar namnet Ramses. Enligt J. H. Breasteds bok History of Egypt var det under Herihors tid så att ”oavsett vad översteprästen önskade genomföra juridiskt kunde han när som helst få det sanktionerat genom orakelsvar från guden [Amon], och tack vare på förhand uppgjorda regler gav kultbilden, som översteprästen berättade sina önskningar inför, alltid ett gynnsamt svar. ... Prästernas knep, som innebar att man om nödvändigt fullständigt åsidosatte lag och rätt, gjorde att översteprästen med gudomligt godkännande kunde genomföra vadhelst han önskade.” (1937, sid. 523)

Thebe och Amon drabbades av flera motgångar. Två av dem nämns i Bibeln. På 600-talet f.v.t. jämnades staden med marken av assyriska erövrare under Assurbanipals ledning, och alla rikedomar fördes bort. Profeten Nahum hänvisar till den händelsen för att illustrera Nineves förestående tillintetgörelse. (Nah 3:8) Thebe hämtade sig i viss grad efter assyriernas härjningar och återvann något av sitt välstånd, men bara för en kort tid. Jeremia förkunnade att Jehova hade fällt en ogynnsam dom över Egypten och dess gudar, däribland staden Thebe och guden Amon. Egypten skulle ges i Nebukadnessars hand, vilket skulle bli till skam för både nationen och dess gudar, särskilt för Amon från No (Thebe). (Jer 46:25, 26; se NO, NO-AMON.)