Första gången amoréerna nämns är i förteckningen över Kanaans söner. De var alltså en hamitisk folkgrupp. I den hebreiska texten står ordet alltid i singular, men det används oftast i kollektiv bemärkelse om hela folkslaget. (1Mo 10:6, 15, 16; 1Kr 1:13, 14)

På Abrahams tid gjorde kungen i Elam och tre andra kungar infall i södra Kanaan och besegrade amoréerna som bodde i Hasason-Tamar, som kan ha legat sydväst om Döda havet. Tre amoreiska män som bodde i eller i närheten av Hebron var på den tiden ”Abrams bundsförvanter”, och de hjälpte honom att förfölja och besegra de invaderande kungarna och rädda hans brorson Lot. (1Mo 14) Men någon tid därefter sade ändå Gud till Abraham att när ”amoréernas missgärning” var ”fullbordad”, skulle Abrahams avkomlingar återvända till Kanaan från ett främmande land och ta amoréernas land i besittning. (1Mo 15:13–21)

Strax innan patriarken Jakob dog i Egypten lovade han Josef: ”Jag ger dig härmed en höjdsträckning mer än dina bröder, den som jag har tagit ur amoréernas hand med mitt svärd och med min båge.” (1Mo 48:22) Eftersom det hebreiska ord som här återgetts med ”höjdsträckning” är shekhẹm, menar somliga att Jakob talade om det jordstycke han köpt nära Sikem (hebr.: Shekhẹm). (1Mo 33:18, 19) Men köpet av det jordstycket var en fredlig transaktion, och det sägs inget om att Jakob fick strida för det. Det är sant att Jakobs söner senare brutalt överföll folket i Sikem, men Jakob frånsade sig då allt ansvar för den handlingen (1Mo 34:30), och på sin dödsbädd förbannade han Simeons och Levis vrede, som hade drivit dem till angreppet. (1Mo 49:5–7) Därför verkar det mer logiskt att förstå Jakobs löfte som ett profetiskt uttalande – att han i tro såg den framtida erövringen av Kanaan som om den redan hade skett och som om han i sina avkomlingars ställe hade tagit amoréernas land med svärd och båge.

En dominerande stam i Kanaan. En del kommentatorer uppfattar uttrycket ”amoréerna” i 1 Moseboken 15:16 och 48:22 som en gemensam beteckning på alla de kanaaneiska folken. Amoréerna tycks mycket riktigt ha varit den dominerande eller mest framträdande stammen i Kanaan då israeliterna drog ut ur Egypten. (Jfr 5Mo 1:6–8, 19–21, 27; Jos 24:15, 18; Dom 6:10.) Om så var fallet, är det förståeligt att underordnade och besläktade stammar ibland nämns vid samma namn som den dominerande stammen, dvs. amoréerna. Bland annat står det i 4 Moseboken 14:44, 45 att ”amalekiterna” och ”kanaanéerna” var de första som tillfogade israeliterna ett militärt nederlag, medan Mose i sin sammanfattning av händelserna i 5 Moseboken, kapitel 1, helt enkelt skriver att det var ”amoréerna”. (5Mo 1:44) Likaså sägs det i Josua 10:5 att Jerusalem hade en amoreisk kung (jfr Hes 16:3, 45), medan det på andra ställen sägs att staden var bebodd av jebuséer. (Jos 15:8, 63; Dom 1:21; jfr även fallet med gibeoniterna i Jos 9:7 och 2Sa 21:2.) På liknande sätt kom benämningen ”jude”, som är avledd av namnet på en av Israels stammar, Juda, att användas om alla israeliter.

Amoréerna nämns emellertid även separat bland de självständiga kanaaneiska stammarna. (2Mo 3:8; 23:23, 24; 34:11–15) De var en av de ”sju nationer som ... [var] folkrikare och mäktigare” än Israel, nationer som alla skulle vigas åt tillintetgörelse. Israeliterna fick inte sluta något förbund med dem, knyta släktskapsband  med dem eller ta del i deras falska tillbedjan. (5Mo 7:1–4)

De tolv spejare som Mose sände in i Kanaan fann att bergstrakten var bebodd av amoréer, hettiter och jebuséer, medan amalekiterna bodde i Negev och kanaanéerna vid havet och längs Jordan. (4Mo 13:1, 2, 29) Precis som på Abrahams tid bodde amoréerna i Hebron och i andra städer i bergen väster om Jordan. (Jos 10:5) Men vid tiden för Israels uttåg ur Egypten hade de invaderat moabitiska och ammonitiska områden öster om Jordan och tagit i besittning området från Arnons regnflodsdal i söder (som därefter var gräns mot Moab) upp till Jabboks regnflodsdal i norr (gränsen mot Ammon). (4Mo 21:13, 24, 26; Jos 12:2; Dom 11:22) Detta var den amoreiske kungen Sihons område, som den judiske historikern Josephus beskriver som ett ”land, hvilket är beläget mellan tre floder [Jordan, Arnon och Jabbok] och liknar en ö”. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], IV, 95 [v, 2]; i den sv. utgåvan Judarnes gamla historia av Flavius Josefus, 1889, sid. 302) Norr om Sihons område fanns det ytterligare ett amoreiskt rike, som styrdes av Og och som hade sitt kärnområde i Basan. Det här riket tycks ha gränsat till Sihons och ammoniternas områden i söder och alltså ha sträckt sig från Jabbok i söder till berget Hermon i norr. (5Mo 3:1, 8)

Besegrade av Israel. När israeliterna var på väg till det utlovade landet, lydde de Guds befallning att inte göra intrång på Moabs och Ammons områden. (5Mo 2:9, 37) De sände därför bud till kung Sihon i hans huvudstad, Hesbon, och bad om tillåtelse att passera genom hans land, och de gav honom en garanti: ”Vi kommer inte att vika av in på åkrar eller in i vingårdar eller dricka vatten ur någon brunn. Vi går längs kungsvägen tills vi har passerat genom ditt område.” Sihon svarade med att dra ut med sina samlade styrkor för att strida mot Israel. Men han blev grundligt besegrad vid Jahas nära Hesbon, och hela hans område intogs av israeliterna. (4Mo 21:21–32; 5Mo 2:24–36; se SIHON.) När israeliterna därefter invaderade grannkungen Ogs område, besegrade de även den här amoreiske härskaren och intog 60 befästa städer. (4Mo 21:33–35; 5Mo 3:1–7; se OG.) Israels seger över dessa mäktiga amoreiska riken injagade en kväljande skräck i moabiterna (4Mo 22:2–4) och även i Kanaans invånare, vilket framgår av Rahabs ord till de israelitiska spejarna. (5Mo 2:24, 25; Jos 2:9–11) De båda besegrade amoreiska kungarnas områden gavs nu som arvedel åt Rubens och Gads stammar och åt halva Manasses stam. (4Mo 32:31–33, 39; 5Mo 3:8–13)

När amoréerna väster om Jordan fick höra talas om hur israeliterna hade gått över floden genom ett underverk, ”började deras hjärtan smälta”. Det här underverket och de förkrossande segrar Israel redan vunnit kan vara en del av förklaringen till att amoréerna inte anföll det israelitiska lägret under den period som följde, varken då de israelitiska männen blev omskurna eller då påsken firades. (Jos 5:1, 2, 8, 10) Men sedan städerna Jeriko och Aj blivit ödelagda, gick stammarna i Kanaan samman för att skapa en stark enad front mot Israel. (Jos 9:1, 2) När hivéerna i Gibeon valde att sluta fred med Israel, blev de genast angripna av ”amoréernas fem kungar”, och det var bara tack vare att Josuas styrkor efter en nattlig marsch kom till deras hjälp och att Jehova ingrep genom ett underverk som de blev räddade. (Jos 10:1–27; 11:19)

Efter den här striden och efter Josuas efterföljande fälttåg miste tydligen amoréerna i södra Palestina sin makt. Men amoréerna i norra delen av landet allierade sig med andra stammar, och tillsammans stred de mot Israel vid ”Meroms vatten” men led ett katastrofalt nederlag. Amoréerna nämns sedan aldrig mer som något allvarligt hot mot Israel. (Jos 11:1–9) Några få amoréer fanns kvar, men deras område var starkt reducerat, och med tiden blev de satta i tvångsarbete av israeliterna. (Jos 13:4; Dom 1:34–36) En del israeliter gifte sig med amoreiska kvinnor, vilket ledde till avfällighet (Dom 3:5, 6), och amoréerna verkar rent allmänt ha orsakat israeliterna problem under en period, för det sägs att på Samuels tid, efter det att Israel vunnit en avgörande seger över filistéerna, ”blev [det] fred mellan Israel och amoréerna”. (1Sa 7:14) Under Salomos styre fanns amoréerna återigen bland dem som sattes i tvångsarbete. (1Ku 9:20, 21) De var beryktade för sin avgudadyrkan och ondska och kunde tydligtvis representera alla kanaanéer i det avseendet. (1Ku 21:26; 2Ku 21:11) Äktenskap mellan israelitiska män och amoreiska kvinnor var ett svårt problem även efter hemkomsten från landsflykten i Babylon. (Esr 9:1, 2) Men amoréerna, som en gång varit det främsta folket i hela Kanaan, upphörde med tiden att  existera, precis som ett högt och kraftigt träd som har fått sin frukt och sina rötter förstörda. (Am 2:9, 10)

”Amurru”. Profanhistoriker förknippar ofta Bibelns amoréer med det folk som kallas amurru i gamla akkadiska (assyrisk-babyloniska) kilskriftstexter. Det sägs att det här folket invaderade Mesopotamien tidigt under det andra årtusendet f.v.t. och att det hade ett rike i Babylon under flera hundra år. Hammurabi, en känd lagstiftare på den tiden, uppges ofta ha varit av ”amoreiskt” ursprung.

Men vittnesbörden om amurru verkar inte ge grund för att identifiera dem så bestämt med Bibelns amoréer. Uttrycket amurru i de gamla kilskriftstexterna betydde i första hand ”väster” och syftade på området väster om Mesopotamien. I The International Standard Bible Encyclopedia säger A. H. Sayce att benämningen amurru är ”en rent geografisk beteckning för deras omedelbara härkomst, sett från Mesopotamien. Den ger inga upplysningar om deras etniska sammansättning eller deras egentliga namn.” (Utgiven av G. W. Bromiley, 1979, bd 1, sid. 113) Nutida historiker nämner Mari, en forntida stad vid Eufrat i norra Mesopotamien, som utgångspunkt för amurrus expansion i Mesopotamien. Men nästan alla de tusentals tavlor man har funnit där är skrivna på det semitiska språket akkadiska (assyrisk-babyloniska), med enstaka namn av västsemitiskt ursprung. Men som tidigare nämnts var Bibelns amoréer hamiter, inte semiter. Det är inte omöjligt att en gren av det amoreiska folket antog ett semitiskt språk, men det kan lika gärna vara så att de ursprungliga amurru helt enkelt var ”västerlänningar” från de semitiska folkslag som levde väster om Babylonien. Professor John Bright säger: ”I flera hundra år [under slutet av det tredje årtusendet och början av det andra årtusendet f.v.t.] hade folket i nordvästra Mesopotamien och norra Syrien kallats amurru, dvs. ’västerlänningar’, i kilskriftstexter. Detta blev tydligen en allmän benämning på dem som talade någon av de nordväst-semitiska dialekter som fanns i området och inbegrep sannolikt de släkter varifrån både hebréer och araméer senare utgick.” (A History of Israel, 1981, sid. 49)