En profetisk bok i den hebreiska delen av Bibeln. Profetiorna riktades först och främst till nordriket Israel. Det verkar som om de först framfördes muntligt, och detta skedde medan Jerobeam II var kung i Israel och Ussia var kung i Juda. Dessa båda kungars regeringstider sammanföll från år 829 till omkring år 804 f.v.t. (Am 1:1) Omkring år 804 hade profetiorna blivit nerskrivna, antagligen efter det att profeten kommit tillbaka till Juda. För närmare upplysningar om profeten, se AMOS nr 1.

Det har aldrig rått något tvivel om att denna bok är kanonisk, dvs. att den med rätta intar en plats i Bibeln. Judarna har sedan forna tider erkänt den, och den finns med i de äldsta kristna förteckningarna. Justinus Martyren, som levde på 100-talet v.t., citerade Amos i sitt verk ”Dialog med juden Tryphon” (kap. XXII). Amos bok är i full överensstämmelse med resten av Bibeln, vilket framgår av alla de hänvisningar skribenten gör till den bibliska historien och till Moses lag. (Am 1:11; 2:8–10; 4:11; 5:22, 25; 8:5) De kristna i det första århundradet erkände Amos bok som en del av de inspirerade Skrifterna. Så till exempel hänvisade martyren Stefanus (Apg 7:42, 43; Am 5:25–27) och Jesu halvbror Jakob (Apg 15:13–19; Am 9:11, 12) till uppfyllelsen av några av hans profetior.

Även andra historiska händelser bekräftar profetens sannfärdighet. Historien visar att alla de nationer som Amos fördömde med tiden blev tillintetgjorda. Den starkt befästa staden Samaria belägrades och intogs 740 f.v.t., och den assyriska hären förde invånarna ”i landsflykt bortom Damaskus”, precis som Amos hade förutsagt. (Am 5:27; 2Ku 17:5, 6) Även Judas rike i söder fick sitt rättmätiga straff när det tillintetgjordes 607 f.v.t. (Am 2:5) Och i enlighet med Jehovas ord genom Amos vände avkomlingar av de landsflyktiga israeliterna och judéerna tillbaka  537 f.v.t. för att återuppbygga sitt hemland. (Am 9:14; Esr 3:1)

Dessutom bekräftar den bibliska arkeologin att Amos var en tillförlitlig historiker när han beskrev de rikas överdådiga lyx och talade om deras ”elfenbenshus” och ”elfenbensvilobäddar”. (Am 3:15; 6:4) Jack Finegan kommenterar några av de fynd man har gjort och säger: ”Det är mycket intressant att man har funnit en rad elfenbensarbeten vid utgrävningen av Samaria. Det rör sig oftast om plattor eller små paneler med reliefer, och antagligen var de en gång i tiden fästade vid möbler och inlagda i väggpaneler.” (Light From the Ancient Past, 1959, sid. 187, 188)

Jehovas ande drev Amos till att använda ett enkelt, direkt och målande språk på ett sätt som var värdigt och passande för en Guds profet. Han valde enkla, kraftfulla och innehållsrika ord, så att både hög och låg kunde förstå vad han menade. Han använde många olika liknelser, däribland några hämtade från livet på landet, för att ge kraft och liv åt budskapet. (Am 2:13; 4:2; 9:9) Historiska händelser beskrivs på ett korrekt sätt. (1:9, 11, 13; 4:11) Anspelningar görs på seder och bruk som var allmänt kända. (2:8; 6:4–6) Helhetsintrycket är att boken är uppbyggd på ett välordnat sätt och har en tydlig form och ett klart syfte.

Som tjänare åt Jehova upphöjde Amos den Allsmäktiges ord och namn, hans rättfärdighet och hans suveränitet. Han beskriver ”den suveräne Herren, härarnas Jehova”, som så oändligt stor att ingenting är bortom hans makt eller räckvidd. (Am 9:2–5) Till och med solen, månen, stjärnbilderna och elementen är underlagda Jehovas befallningar. (5:8; 8:9) Det är därför en enkel sak för Gud att visa sin överhöghet över nationerna. (1:3–5; 2:1–3; 9:7)

I överensstämmelse med innebörden i sitt namn frambar Amos ett tungt vägande budskap om ve och fördömelse såväl över de hedniska nationerna som över Juda och Israel. Han frambar också ett tröstande budskap om återställelse som Jehovas trogna tjänare kunde sätta sitt hopp till.

[Ruta på sidan 87]

HUVUDPUNKTER I AMOS BOK

Profetia riktad främst till Israel, tiostammarsriket i norr, med dess centra för kalvdyrkan i Dan och Betel

Skriven omkring 804 f.v.t., medan Jerobeam II var kung i Israel

Jehovas dom skall drabba de kringliggande nationerna, men framför allt Israel (1:1–2:16)

Aram, Filisteen och Tyros för deras grymma behandling av Israel

Edom (besläktat med Israel genom Esau) och Ammon (besläktat med Israel genom Lot) därför att dessa folk har hatat och misshandlat sina bröder, israeliterna; Moab därför att den nationen har bränt Edoms kungs ben till kalk

Juda därför att det har förkastat Jehovas lag

Israel därför att det har förtryckt de fattiga, bedrivit otukt och dessutom handlat respektlöst mot de profeter och nasirer Jehova har rest upp; kan inte slippa undan Guds straff

Jehovas domsbudskap mot Israel (3:1–6:14)

Israel har varit särskilt gynnat av Gud och bär därför ett särskilt ansvar

När Jehova uppenbarar sin avsikt för sina tjänare profeterar de; Amos varnar således för att Jehova skall hålla räkenskap med Israel för den avgudadyrkan som bedrivs i Betel och för de oärliga metoder som används av de lyxälskande invånarna i Samaria

Israel har inte vänt om till Jehova, trots de straff riket redan har fått; varnas nu: ”Gör dig redo att möta din Gud”

Även när Jehova varnar för framtida olyckor uppmanar han: ”Sök mig, så får ni leva”; ”hata det onda och älska det goda”

Syner och profetior visar att Israels slut är nära (7:1–8:14)

En syn av ödeläggelse genom gräshoppor; profeten ber för folket

En syn av förtärande eld; Amos ber återigen för folket

Jehova står med ett lod för att pröva Israel; han skall inte längre ha fördrag med folket

Prästen i Betel befaller Amos att sluta profetera där; Amos förutsäger att olycka skall drabba honom

En korg med förgänglig sommarfrukt är ett tecken på att slutet är nära för Israel

Hunger efter att höra Jehovas ord

Straff och återställelse (9:1–15)

Det finns ingen plats att fly till; ingenting ligger bortom den suveräne Herren Jehovas räckvidd

Davids hydda (kungliga hus) skall återuppbyggas; varaktig trygghet för de fångar som förts tillbaka