[Ananịas] Grek. form av det hebr. namnet Hananja, som betyder ”Jehova har visat ynnest”, ”Jehova har varit nådig”.

1. En medlem av den första kristna församlingen i Jerusalem. Efter pingsten år 33 fick de troende som stannade kvar i Jerusalem sina materiella behov tillgodosedda genom att de kristna hjälpte varandra. Det upprättades en gemensam fond för detta ändamål. Medlemmar av församlingen sålde sina åkrar och hus och gav pengarna som ett frivilligt bidrag till fonden. (Apg 4:34–37) Ananias sålde en jordegendom och gav bara en del av de pengar han hade fått för den, något som hans hustru var fullt medveten om. Samtidigt gav han sken av att han gav hela beloppet, utan tvivel för att få beröm och vinna viss aktning i församlingen. Men tack vare att Petrus fick kunskap genom den heliga anden kunde han genomskåda Ananias hyckleri. Han avslöjade honom som en som försökte ”lura den heliga anden och ... Gud”, och Ananias föll död ner. När männen som begravde honom kom tillbaka efter omkring tre timmar fann de också hans hustru, Safira, död, eftersom hon också hade försökt framföra samma lögn. (Apg 5:1–10)

2. En kristen lärjunge från Damaskus. Efter Sauls omvändelse fick Ananias en syn, och i den gav Jesus honom Sauls namn och adress jämte en uppmaning att besöka honom. Ananias tvekade först, eftersom han visste hur våldsamt Saul hade förföljt de kristna, men sedan följde han uppmaningen och begav sig till Saul. Han såg till att Saul fick synen tillbaka och berättade för honom att han skulle vara ett vittne för Gud, och han ordnade så att han blev döpt. När Saul (Paulus) senare försvarade sig inför några judiska motståndare, omtalade han Ananias som ”en man som var gudfruktig i överensstämmelse med lagen, väl omtalad av alla de judar som bodde där [i Damaskus]”. Med tanke på att Ananias var kristen var detta att judarna talade väl om honom verkligen en anmärkningsvärd bekräftelse på hans goda uppförande. (Apg 9:10–18; 22:12–16)

3. Judisk överstepräst från omkring år 48 till år 58. Han var son till Nedebeus och blev enligt Josephus insatt i sitt ämbete av kung Herodes av Chalkis, bror till Herodes Agrippa I. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], XX, 103 [v, 2]) År 52 sändes han till Rom för att ställas inför rätta på grund av vissa motsättningar som hade uppstått mellan judarna och samarierna, men han frikändes av kejsaren, Claudius I.

När Paulus omkring år 56 förhördes av Sanhedrin, var Ananias ordförande och gav order om att man skulle slå Paulus i ansiktet. Paulus svarade genom att förutsäga att Gud skulle återgälda honom denna orätta handling, och han kallade Ananias en ”vitkalkad vägg”. När Paulus förebråddes för detta ursäktade han sig med att han inte visste att det var översteprästen som hade gett order om att slå honom, och han citerade 2 Moseboken 22:28 för att visa att han erkände att han var förpliktad att visa tillbörlig respekt. Några menar att Paulus åberopade denna ovetskap därför att Ananias ställning som överstepräst var juridiskt omstridd efter hans återkomst från Rom, men det finns inga påtagliga bevis för detta. Det kan helt enkelt vara ytterligare en bekräftelse på att Paulus hade dålig syn, vilket också andra bibelställen tyder på. Ananias befallning kan ha varit så kortfattad och känsloladdad att det var svårt för Paulus att uppfatta vem som gav befallningen. (Apg 23:2–5)

Efter rättegången i Sanhedrin for Ananias, tillsammans med några äldste och en offentlig  talare, till Caesarea för att framföra anklagelser mot Paulus inför ståthållaren Felix. (Apg 24:1) Därefter nämns Ananias inte mer i den bibliska skildringen. Profanhistorien framställer honom emellertid som en arrogant och grym person, som var girig och sniken både medan han var överstepräst och under åren efter det att han blivit avsatt. Vid början av det judiska upproret år 66–70 blev Ananias förföljd av vissa judiska grupper på grund av att han samarbetade med de romerska myndigheterna. Han gömde sig i en akvedukt, men upptäcktes och mördades.