Det grekiska ordet pneuma (ande) kommer av pnẹō, som betyder ”andas” eller ”blåsa”, och det hebreiska ordet rụach (ande) antas komma från en rot som har samma betydelse. Grundbetydelsen av både rụach och pneuma är således ”andedräkt”, ”fläkt (luftdrag)”, men båda orden används dessutom i andra betydelser. (Jfr Hab 2:19; Upp 13:15.) De kan också betyda vind, levande skapelsers livskraft, en människas ande, andevarelser (som Gud och hans änglar) och Guds verksamma kraft eller heliga ande. (Jfr Koehler och Baumgartners Lexicon in Veteris Testamenti Libros, Leiden 1958, sid. 877–879; Brown, Driver och Briggs Hebrew and English Lexicon of the Old Testament, 1980, sid. 924–926; Theologisches Wörterbuch zum Neuen Testament, utgiven av G. Friedrich, 1959, bd VI, sid. 330–450.) Alla dessa betydelser har något gemensamt: De avser alla något som är osynligt för människoögat och som vittnar om kraft i rörelse. En sådan osynlig kraft kan åstadkomma synliga verkningar.

Ett annat hebreiskt ord, neshamạh (1Mo 2:7), betyder också ”andedräkt”, ”fläkt (luftdrag)”, men det har en mer begränsad betydelse än rụach. Det grekiska pnoẹ̄ tycks ha samma begränsade innebörd (Apg 17:25) och användes i den grekiska Septuaginta för att återge neshamạh.

 Vind. Vi skall först behandla den betydelse som kanske är lättast att förstå. I många fall visar sammanhanget att rụach betyder ”vind”, till exempel i uttrycken ”östanvind” (2Mo 10:13) och ”fyra vindar” (Sak 2:6). När det i sammanhanget talas om moln och storm eller agnar som blåser omkring och liknande, är det ofta tydligt att det handlar om vind. (4Mo 11:31; 1Ku 18:45; 19:11; Job 21:18) Eftersom de fyra vindarna används för att beteckna de fyra väderstrecken – öster, väster, norr och söder – återges rụach ibland med ”väderstreck” eller ”sida”. (1Kr 9:24; Jer 49:36; 52:23; Hes 42:16–20)

I Job 41:15, 16 sägs det att Leviatans fjäll sitter så tätt att ”inte ens luft [werụach] kan tränga in mellan dem”. Även här betecknar rụach luft i rörelse, inte bara stillastående eller orörlig luft. Därmed förmedlas även här tanken på en osynlig kraft, vilket är det som det hebreiska ordet rụach först och främst är förknippat med.

Det enda ställe i de kristna grekiska skrifterna där pneuma används i betydelsen ”vind” är tydligtvis i Johannes 3:8.

Människan kan inte kontrollera vinden; hon kan inte leda, dirigera, hindra eller äga den. Därför betecknar ”vind [rụach]” ofta något som människan inte kan kontrollera eller som är utom hennes räckhåll – något som är oåtkomligt, flyktigt, förgäves eller utan verklig nytta. (Jfr Job 6:26; 7:7; 8:2; 16:3; Ord 11:29; 27:15, 16; 30:4; Pre 1:14, 17; 2:11; Jes 26:18; 41:29.) Detta behandlas mer utförligt i artikeln VIND.

Andevarelser. Gud är osynlig för människoögat (2Mo 33:20; Joh 1:18; 1Ti 1:17), och han är levande och låter en oöverträfflig kraft komma till uttryck i hela universum (2Kor 3:3; Jes 40:25–31). Kristus Jesus säger: ”Gud är en Ande [Pneuma].” Aposteln Paulus skriver: ”Jehova är Anden.” (Joh 4:24; 2Kor 3:17, 18) Det tempel som är uppbyggt med Kristus som grundhörnsten är ”en plats där Gud kan bo genom ande”. (Ef 2:22)

Detta betyder inte att Gud är en opersonlig kraft utan kropp, ungefär som vinden. Bibeln visar på ett otvetydigt sätt att han är en person. Han har också en ”boning”, så att Kristus kunde säga att han skulle gå till sin Fader. Detta skulle Kristus göra för att ”träda fram inför Guds person [ordagr.: ansikte] för vår skull”. (Joh 16:28; Heb 9:24; jfr 1Ku 8:43; Ps 11:4; 113:5, 6; se JEHOVA [Den person som bär namnet].)

Uttrycket ”min ande” (ruchị), som Gud använder i 1 Moseboken 6:3, kan betyda ”jag, Anden”, precis som uttrycket ”min själ” (nafshị), som han också använder, betyder ”jag, personen”, eller ”min person” (Jes 1:14; se SJÄL [Guds själ]). På det här sättet framhåller Gud skillnaden mellan sin himmelska, andliga tillvaro och människans jordiska, köttsliga tillvaro.

Guds Son. Guds ”enfödde Son”, Ordet, var en andevarelse liksom sin Fader, och därför sägs det att han ”var till i Guds gestalt” (Flp 2:5–8), men längre fram blev han ”kött” och bodde bland människorna som människan Jesus (Joh 1:1, 14). När hans jordiska levnad var slut, ”dödades [han] i köttet men gjordes levande i anden”. (1Pe 3:18) Hans Fader uppväckte honom och uppfyllde hans bön om att få bli förhärligad hos sin Fader med den härlighet han hade innan han blev människa (Joh 17:4, 5), och Gud gjorde honom till ”en livgivande ande” (1Kor 15:45). Därmed blev Sonen återigen osynlig för människoögat och har sedan dess bott ”i ett otillgängligt ljus”, där ”ingen människa har sett eller kan se” honom. (1Ti 6:14–16)

Andra andevarelser. Uttrycken rụach och pneuma används i flera bibelställen om änglar. (1Ku 22:21, 22; Hes 3:12, 14; 8:3; 11:1, 24; 43:5; Apg 23:8, 9; 1Pe 3:19, 20) I de kristna grekiska skrifterna handlar det i de flesta fall om onda andevarelser, demoner. (Mt 8:16; 10:1; 12:43–45; Mk 1:23–27; 3:11, 12, 30)

I Psalm 104:4 står det att Gud ”gör sina änglar till andar, sina tjänare till en förtärande eld”. En del översättningar har valt en annan återgivning, nämligen: ”Du gör vindar till dina sändebud, eldslågor till dina tjänare”, eller liknande. (SFB, 1917, 2000) En sådan återgivning av den hebreiska texten kan visserligen försvaras (jfr Ps 148:8), men när aposteln Paulus citerar versen (Heb 1:7) återger han den i överensstämmelse med den ordalydelse som finns i den grekiska Septuaginta och som motsvarar den förstnämnda återgivningen. (I den grekiska texten till Heb 1:7 står den bestämda artikeln [tous] före ”änglar” men inte före ”andar [pneumata]”, vilket anger att det är änglarna satsen handlar om.) I verket Barnes’ Notes on the New Testament (1974) sägs det: ”Man kan utgå från att ... [Paulus], som hade fått undervisning i det hebreiska språket, hade bättre förutsättningar att känna till den rätta tolkningen [av Ps 104:4] än vad vi har; och det är praktiskt taget säkert  att han i en argumentation använde avsnittet så som det vanligtvis uppfattades av dem han skrev till – dvs. till sådana som var förtrogna med hebreiskan och hebreisk litteratur.” (Jfr Heb 1:14.)

Guds änglar kan materialisera sig i mänsklig gestalt och visa sig för människor, men de är inte materiella eller köttsliga till sin natur utan osynliga. De är levande och aktiva och kan utveckla stor kraft, så det är mycket passande att de beskrivs med uttrycken rụach och pneuma.

I Efesierna 6:12 står det att de kristna inte har ”en kamp mot blod och kött, utan mot regeringarna, mot myndigheterna, mot världshärskarna i detta mörker, mot de onda andemakterna i de himmelska regionerna”. I den senare delen av versen står det ordagrant i den grekiska texten: ”mot ondskans de andliga [grek.: ta pneumatikạ, neutrum, plur.] i de himmelska [regionerna]”. De flesta bibelöversättare i nyare tid anser att det inte är något abstrakt, ”andlig ondska” (KJ), som avses här, utan ondska som orsakas av andevarelser. Orden har därför översatts med bland annat ”ondskans andemakter i himlarna” (SFB) och ”ondskans andeväsen i de himmelska (rymderna)” (Åk).

Guds verksamma kraft; den heliga anden. På de allra flesta ställen där orden rụach och pneuma förekommer syftar de på Guds ande, hans verksamma kraft, hans heliga ande.

Inte en person. Det var först på 300-talet v.t. som kyrkan officiellt antog läran om att den heliga anden är en person och en del av Gud. De äldre ”kyrkofäderna” lärde inte ut detta. På 100-talet lärde exempelvis Justinus Martyren att den heliga anden var Guds inflytande eller sätt att verka. Inte heller Hippolytos tillskrev den heliga anden någon personlighet. Bibelns böcker visar samstämmigt att Guds heliga ande inte är en person utan Guds verksamma kraft som han använder för att förverkliga sina avsikter och genomföra sin vilja.

Det kan först nämnas att orden ”i himlen: Fadern, Ordet och den heliga anden; och dessa tre är ett”, som står i 1 Johannes 5:7 i vissa äldre översättningar (Be, KJ, 1703), är ett oäkta tillägg till grundtexten. I en fotnot i den katolska översättningen The Jerusalem Bible sägs det att dessa ord ”inte finns i någon av de tidiga grekiska handskrifterna eller i någon av de tidiga översättningarna och inte heller i de bästa handskrifterna till Vulgata”. Och i en fotnot i J. P. E. Benelius svenska översättning sägs det att ordens äkthet betvivlas av många, ”emedan dessa ord icke finnas i de äldre grekiska och latinska handskrifter, som kommit till oss”. I verket A Textual Commentary on the Greek New Testament av Bruce Metzger (1975, sid. 716–718) finns en detaljerad redogörelse för den oäkta frasens historia. Det sägs där att frasen först förekommer i avhandlingen Liber Apologeticus från 300-talet och att den sedan förekommer i gammallatinska handskrifter och handskrifter till Vulgata från 500-talet och framåt. I de flesta nyare översättningar, både katolska och protestantiska, finns orden inte med i huvudtexten, eftersom de anses vara oäkta. (NAB, NE, SFB, 2000)

Personifiering inte ett bevis på personlighet. Det är sant att Jesus kallade den heliga anden en ”hjälpare” och sade att denne hjälpare skulle ”lära”, ”vittna”, ”ge bevisning”, ”vägleda”, ”tala”, ”höra” och ”få”. Det framgår av den grekiska grundtexten att Jesus några gånger använde maskulina personliga pronomen om denne ”hjälpare” (paraklet). (Jfr Joh 14:16, 17, 26; 15:26; 16:7–15.) Men i Bibeln är det inte ovanligt att något som inte är en person ändå personifieras. Visheten personifieras i Ordspråksboken (1:20–33; 8:1–36), och i den hebreiska texten används feminina personliga pronomen om visheten, liksom också är fallet i många svenska översättningar. (SFB, Åk, 1917, 2000) Visheten personifieras också i Matteus 11:19 och Lukas 7:35, där det sägs att den utför ”gärningar” och har ”barn”. Aposteln Paulus talar om synden, döden och den oförtjänta omtanken som ”kungar”. (Rom 5:14, 17, 21; 6:12) Han säger om synden att den ”fick en anledning”, ”frambringade ... allt slags begär”, ”förledde” och ”dödade”. (Rom 7:8–11) Ändå är det uppenbart att Paulus inte menade att synden var en person.

Jesu ord i Johannesevangeliet om den heliga anden måste likaså ses i sitt sammanhang. Jesus personifierade den heliga anden när han talade om anden som en ”hjälpare” (grek.: parạklētos, som är ett maskulint substantiv). Det är därför med rätta som Johannes i sin återgivning av Jesu ord  använder maskulina personliga pronomen när han hänvisar till anden som en ”hjälpare”. När däremot det grekiska ordet pneuma används i samma sammanhang använder Johannes ett neutralt pronomen om den heliga anden, eftersom pneuma är ett neutralt ord. Att Johannes använder maskulina personliga pronomen i förbindelse med parạklētos är därför ett exempel på att han följer de grammatiska reglerna och inte ett uttryck för en lärosats. (Joh 14:16, 17; 16:7, 8)

Behandlas inte som en person. Gud själv är en ande och är helig, och alla hans trogna änglasöner är andar och heliga. Om den ”heliga anden” hade varit en person, borde det därför i Bibeln vara möjligt att skilja denna andeperson från alla dessa andra ”heliga andar”. Man borde åtminstone kunna vänta sig att den nämns i bestämd form alla de gånger den inte kallas ”Guds heliga ande” eller nämns i liknande konstruktioner. Därigenom skulle denna ande i varje fall skiljas ut som DEN heliga anden. Men tvärtom förekommer uttrycket ”helig ande” många gånger i den grekiska texten utan den bestämda artikeln, vilket visar att den inte är en person. (Jfr Apg 6:3, 5; 7:55; 8:15, 17, 19; 9:17; 11:24; 13:9, 52; 19:2; Rom 9:1; 14:17; 15:13, 16, 19; 1Kor 12:3; Heb 2:4; 6:4; 2Pe 1:21; Jud 20; se Int och andra mellanradiga översättningar.)

Hur man blir döpt i dess ”namn”. I Matteus 28:19 talas det om ”Faderns och Sonens och den heliga andens namn”. Ett ”namn” kan betyda något annat än ett personnamn. När man på svenska säger ”i lagens namn” eller ”i sanningens namn” avser man ingen person. Man avser i stället det som lagen står för, dess myndighet, eller det som sanningen innebär, det den kräver. Även det grekiska ordet för ”namn” (ọnoma) kan ha denna innebörd. Det finns översättningar som återger den grekiska texten i Matteus 10:41 ordagrant och säger: ”Den som mottager en profet i en profets namn, han skall få en profets lön, och den som mottager en rättfärdig i en rättfärdigs namn, han skall få en rättfärdigs lön.” (Åk; jfr AS, KJ.) Men andra översättningar lyder: ”den som tar emot en profet därför att det är en profet”, och: ”den som tar emot en rättfärdig man därför att det är en rättfärdig man”, och liknande. (NV, SFB, 1917, 2000) I en kommentar till Matteus 28:19 säger därför A. T. Robertson: ”Ordet namn (onoma) används här på ett sätt som är vanligt i Septuaginta och i papyrushandskrifterna, nämligen för att beteckna makt och myndighet.” (Word Pictures in the New Testament, 1930, bd I, sid. 245) Att man blir döpt i ”den heliga andens namn” innebär alltså att man erkänner att denna ande utgår från Gud och verkar i överensstämmelse med Guds vilja.

Ytterligare vittnesbörd om att den inte är en person. Något annat som talar emot uppfattningen att den heliga anden är en person är att den nämns parallellt med andra opersonliga ting, som vatten och eld (Mt 3:11; Mk 1:8), och att det sägs att de kristna skulle döpas ”i helig ande” (Apg 1:5; 11:16). De kristna uppmanas att bli ”uppfyllda av ande” i stället för att berusa sig med vin. (Ef 5:18) Det sägs också att några var ”fyllda av ande” liksom de var fyllda av vishet och tro (Apg 6:3, 5; 11:24) och av glädje (Apg 13:52). Och i 2 Korinthierna 6:6 räknas helig ande upp tillsammans med en rad goda egenskaper och drag. Det är knappast troligt att det skulle finnas sådana uttalanden om den heliga anden hade varit en gudomlig person. Det är sant att det sägs att anden ”vittnar” (Apg 5:32; 20:23), men man kan lägga märke till att detsamma sägs om vattnet och blodet (1Jo 5:6–8). Även om det på några ställen i Bibeln står att anden ”vittnar”, ”säger” och ”talar”, klargör andra verser att den talar genom människor och alltså inte har en egen röst. (Jfr Heb 3:7; 10:15–17; Ps 95:7; Jer 31:33, 34; Apg 19:2–6; 21:4; 28:25.) Anden kan i det här avseendet jämföras med radiovågor som vidarebefordrar ett budskap från någon som talar i en mikrofon till andra som befinner sig långt borta men ändå kan höra personens röst genom att radiovågorna ”talar” genom radions högtalare. Gud använder sin ande till att vidarebefordra sitt budskap och vad som är hans vilja till sina jordiska tjänares hjärta och sinne, så att de sedan kan vidarebefordra budskapet till andra.

Inte detsamma som hans ”kraft”. När orden rụach och pneuma används om Guds heliga ande avser de alltså Guds osynliga verksamma kraft, som Gud använder för att förverkliga sina avsikter och sin vilja. Den är ”helig” därför att den utgår från honom, inte från någon jordisk källa, och därför att den som ”helighetens ande” är fri från allt som är fördärvat. (Rom 1:4) Den är inte bara detsamma som Jehovas ”kraft”, för det begreppet beskrivs mer precist med andra ord på grundspråken (hebr.: kọach; grek.: dỵnamis). Rụach och pneuma används i nära förbindelse med och även parallellt med dessa ord för ”kraft”, vilket visar att det finns ett naturligt samband mellan dem men ändå en klar skillnad. (Mik 3:8; Sak 4:6; Lu 1:17, 35; Apg 10:38) ”Kraft” är i första hand förmågan att handla och göra saker och ting, och den kan vara latent, overksam eller inaktiv hos någon eller något. ”Verksam kraft” beskriver däremot mer  specifikt en energi som riktas mot och gör sig gällande på någon eller något, och den kan definieras som ”ett inflytande som frambringar eller syftar till att frambringa rörelse eller förändring av rörelse”. ”Kraft” kan liknas vid den energi som finns lagrad i ett batteri, medan ”verksam kraft” kan jämföras med den elektriska ström som lämnar batteriet. Uttrycket ”verksam kraft” betecknar därför mer exakt den innebörd som ligger i grundspråkens ord när de används om Guds ande, något som framgår av ett närmare studium av Bibeln.

Användes vid skapelsen. Jehova Gud skapade det materiella universum med hjälp av sin ande, sin verksamma kraft. I förbindelse med de första stadierna av jordens tillkomst säger skildringen att ”Guds verksamma kraft [el.: ”ande” (rụach)] rörde sig fram och åter över vattnets yta”. (1Mo 1:2) I Psalm 33:6 står det: ”Genom Jehovas ord gjordes himlen och genom hans muns ande hela dess här.” Guds ande kan sändas ut som en kraftfull utandning för att uträtta något utan att det förekommer någon fysisk kontakt med det som den verkar på. (Jfr 2Mo 15:8, 10.) Liksom en människa använder sina händers eller fingrars kraft till att åstadkomma något använder Gud sin ande. Guds ande omtalas därför också som hans ”händer” och ”fingrar”. (Jfr Ps 8:3; 19:1; jfr också Mt 12:28 med Lu 11:20.)

Inom modern vetenskap betraktas materia som organiserad energi eller bunden energi, och man vet att ”materia kan omvandlas till energi och energi till materia”. (The World Book Encyclopedia, 1987, bd 13, sid. 246) Den del av det enorma universum som människan hittills har kunnat studera med sina teleskop ger en liten uppfattning om vilken outtömlig energikälla Jehova Gud är. Det är som profeten skrev: ”Vem har tagit mått på Jehovas ande?” (Jes 40:12, 13, 25, 26)

Källan till allt liv och till fortplantningsförmågan. Inte bara den livlösa skapelsen utan också alla levande skapelser finns till och lever tack vare Jehovas andes verksamhet. De första levande skapelserna frambringades genom hans ande, och genom dem har alla nu levande skapelser fått liv. (Jfr Job 33:4; se avsnittet nedanför med rubriken ”Andedräkt; livets andedräkt; livskraft”.) Jehova använde sin heliga ande till att återuppliva fortplantningsförmågan hos Abraham och Sara, och därför kunde det sägas att Isak blev ”född på andens sätt”. (Gal 4:28, 29) Genom sin ande överförde Gud också sin Sons liv från himlen till jorden, till den judiska jungfrun Marias moderliv. (Mt 1:18, 20; Lu 1:35)

Anden används till nytta för Guds tjänare. En av Guds andes viktigaste funktioner är att underrätta, upplysa och uppenbara. Därför kunde David be: ”Lär mig att göra din vilja, ty du är min Gud. Din ande är god, må den leda mig i rättrådighetens land.” (Ps 143:10) Långt tidigare hade Josef med Guds hjälp uttytt faraos profetiska drömmar, och den egyptiske härskaren erkände att Guds ande verkade i Josef. (1Mo 41:16, 25–39) Andens upplysande förmåga kommer särskilt till uttryck i samband med profetior. Som aposteln Petrus visar blev ingen profetia till av någon människas utläggning eller förklaring av omständigheter och händelser; profetiorna var inte ett resultat av att profeterna hade en inneboende förmåga att förklara händelsernas innebörd eller förutsäga vad som skulle ske i framtiden. Nej, profeterna ”drevs av helig ande” – de vägleddes och påverkades av Guds verksamma kraft. (2Pe 1:20, 21; 2Sa 23:2; Sak 7:12; Lu 1:67; 2:25–35; Apg 1:16; 28:25; se PROFET; PROFETIA.) På samma sätt är hela Skriften ”inspirerad av Gud”, ett uttryck som är en återgivning av det grekiska ordet theọpneustos, som ordagrant betyder ”gudandad” eller ”av Gud utandad (inblåst)”. (2Ti 3:16) Anden verkade på olika sätt när dessa män fick budskap och blev vägledda av den. I några fall fick anden dem att se syner eller drömma drömmar (Hes 37:1; Joel 2:28, 29; Upp 4:1, 2; 17:3; 21:10), men i samtliga fall påverkade den deras sinne och hjärta, så att de blev motiverade och vägledda i överensstämmelse med Guds avsikt. (Dan 7:1; Apg 16:9, 10; Upp 1:10, 11; se INSPIRATION.)

Guds ande förmedlar alltså inte bara uppenbarelser och förståelse av Guds vilja, utan den ger också hans tjänare kraft att handla enligt denna vilja. Anden verkar som en drivkraft som påverkar och aktiverar dem. Markus säger att anden ”drev” Jesus ut i vildmarken efter hans dop. (Mk 1:12; jfr Lu 4:1.) Anden kan vara som en ”eld” i Guds tjänare, så att de blir ”brinnande i [el.: av] anden”. (1Th 5:19; Apg 18:25; Rom 12:11) Den bygger så att säga upp ett inre ”tryck” i dem som får dem att utföra ett visst arbete. (Jfr Job 32:8, 18–20; 2Ti 1:6, 7.) De kommer ”under andens inflytande” eller får ”kraft genom hans ande”. (Lu 2:27; Ef 3:16; jfr Mik 3:8.) Ändå rör det sig inte om en  omedveten, blind impuls, för deras sinne och hjärta påverkas också så att de med förstånd kan samarbeta med den verksamma kraft de får. Därför kunde aposteln säga om dem som hade fått gåvan att profetera i den kristna församlingen att ”andens gåvor hos profeterna skall behärskas av profeterna”, så att det kunde råda god ordning i församlingen. (1Kor 14:31–33)

Verkar på olika sätt. Precis som elektrisk ström kan användas till att få en mängd olika saker utförda används Guds ande till att bemyndiga och göra det möjligt för individer att utföra många olika slags uppgifter. (Jes 48:16; 61:1–3) Paulus skrev om andens mirakulösa gåvor på hans tid: ”Nu finns det olika slag av gåvor, men det är samma ande; och det finns olika slag av tjänster, och ändå är det samme Herre; och det finns olika slag av verksamheter, och ändå är det samme Gud som åstadkommer dem alla i alla människor. Men manifestationen av anden ges åt var och en så att den blir till nytta.” (1Kor 12:4–7)

Anden kan sätta människor i stånd att utföra ett arbete eller kvalificera dem för en tjänst. Besalel och Oholiab kan ha haft erfarenhet som hantverkare innan de fick i uppgift att framställa tältboningens utrustning och prästernas kläder, men Guds ande fyllde dem ”med vishet och förstånd och kunskap” så att arbetet kunde utföras på rätt sätt. Anden ökade deras medfödda förmågor och den kunskap de redan hade, och den gjorde det möjligt för dem att undervisa andra. (2Mo 31:1–11; 35:30–35) Byggnadsplanen till det tempel som skulle uppföras längre fram gavs till David genom inspiration, dvs. genom påverkan av Guds ande, så att han kunde göra omfattande förberedelser för projektet. (1Kr 28:12)

Guds ande verkade på Mose och genom honom när han profeterade och utförde underverk men också när han ledde nationen och verkade som dess domare. Allt detta förebildade den uppgift Kristus Jesus skulle komma att få. (Jes 63:11–13; Apg 3:20–23) Men Mose, som var ofullkomlig, upplevde att ansvarsbördan var för tung, och Gud ”tog något av den ande som var över honom [Mose] och lade på var och en av de sjuttio äldste”, så att de skulle kunna hjälpa till att bära bördan. (4Mo 11:11–17, 24–30) Anden började också verka på David alltifrån den dag han blev smord av Samuel genom att den vägledde honom och förberedde honom för hans kommande uppgift som kung. (1Sa 16:13)

Josua blev som Moses efterträdare ”uppfylld av vishetens ande”, men anden gav honom inte förmåga att profetera och utföra underverk i samma utsträckning som Mose. (5Mo 34:9–12) Däremot gjorde den det möjligt för honom att leda Israels här under erövringen av Kanaan. På liknande sätt ”insvepte” Jehovas ande män som Otniel, Gideon, Jefta och Simson och drev på dem, så att de stred för Guds folk. (Dom 3:9, 10; 6:34; 11:29; 13:24, 25; 14:5, 6, 19; 15:14)

Guds ande gav människor kraft att förkunna hans sanningsbudskap frimodigt och oförskräckt för motståndare, trots att de riskerade livet. (Mik 3:8)

Att Gud utgjuter sin ande över sitt folk är ett bevis på att de har hans ynnest, och det leder till välsignelser och framgång. (Hes 39:29; Jes 44:3, 4)

Avkunnar och verkställer domar. Genom sin ande avkunnar Jehova domar över människor och nationer; han verkställer också sina domar genom att straffa eller tillintetgöra. (Jes 30:27, 28; 59:18, 19) I sådana fall kan rụach lämpligen återges med ”vind”, som när Jehova säger att han i sin vrede låter ”en väldig stormvind ... bryta igenom”. (Hes 13:11, 13, not; jfr Jes 27:8.) Guds ande kan nå fram överallt och verka till nytta eller till skada för dem som får Guds uppmärksamhet. (Ps 139:7–12)

I Uppenbarelseboken 1:4 nämns Guds ”sju andar” som är inför hans tron, och därefter framförs sju budskap som alla slutar med uppmaningen att ”höra vad anden säger till församlingarna”. (Upp 2:7, 11, 17, 29; 3:6, 13, 22) De här budskapen innehåller både rannsakande domsuttalanden och löften om belöningar för trohet. Det sägs att det är Guds Son som har ”Guds sju andar” (Upp 3:1), och de omtalas också som ”sju lampor av eld” (Upp 4:5) och det slaktade lammets ”sju ögon”, som ”betyder Guds sju andar som har sänts ut över hela jorden”. (Upp 5:6) Eftersom talet sju betecknar fullständighet i andra profetiska avsnitt (se TAL, SIFFROR), tycks dessa sju andar vara en bild av den fullständiga, verksamma förmåga att iaktta, urskilja och upptäcka som den förhärligade Jesus Kristus, Guds Lamm, besitter, vilket gör det möjligt för honom att granska hela jorden.

Guds ord är ”andens svärd”. (Ef 6:17) Det avslöjar vad en människa är innerst inne. Det uppenbarar hennes dolda egenskaper eller  hjärtetillstånd och får henne antingen att göra sitt hjärta mjukt och rätta sig efter Guds vilja som uttrycks i detta ord eller att göra sitt hjärta hårt i upproriskhet. (Jfr Heb 4:11–13; Jes 6:9, 10; 66:2, 5.) Guds ord spelar därför en viktig roll i att förutsäga fällande domar, och eftersom Guds ord eller budskap måste verkställas, får uppfyllelsen av det ordet ungefär samma verkan som en eld bland halm och en smideshammare som slår sönder en klippa. (Jer 23:28, 29) Kristus Jesus är Guds främste talesman, ”Guds Ord”, som i kraft av denna ställning förkunnar Guds domsbudskap och har myndighet att ge order om att domarna över de dömda verkställs. Det är utan tvivel detta som avses när det sägs att han skall undanröja Guds fiender ”med sin muns anda [verksamma kraft]”. (Jfr 2Th 2:8; Jes 11:3, 4; Upp 19:13–16, 21.)

Guds ande verkar som en ”hjälpare” för församlingen. När Jesus hade farit upp till himlen bad han, precis som han hade lovat, sin Fader om den heliga anden, Guds verksamma kraft, och han fick myndighet att använda den. Han utgöt den över sina trogna lärjungar på pingstdagen, och han fortsatte att utgjuta den över dem som vände sig till Gud genom Sonen. (Joh 14:16, 17, 26; 15:26; 16:7; Apg 1:4, 5; 2:1–4, 14–18, 32, 33, 38) Liksom de hade blivit döpta i vatten blev de nu alla genom denna enda ande ”döpta att höra till en enda kropp”. De blev bildligt talat nedsänkta i anden, på liknande sätt som järn kan sänkas ner i ett magnetfält och därigenom få magnetisk kraft. (1Kor 12:12, 13; jfr Mk 1:8; Apg 1:5.) Guds ande hade visserligen redan verkat på lärjungarna, vilket framgår av att de kunde driva ut demoner (jfr Mt 12:28; Mk 3:14, 15), men nu verkade den på dem i förstärkt och utvidgad grad och på sätt som de inte tidigare hade upplevt. (Jfr Joh 7:39.)

Som den messianske kungen har Kristus Jesus ”vishetens och förståndets ande, rådets och styrkans ande, kunskapens och Jehovas fruktans ande”. (Jes 11:1, 2; 42:1–4; Mt 12:18–21) Denna kraft för rättfärdighet kommer till uttryck när Jesus använder Guds verksamma kraft, eller ande, till att leda den kristna församlingen på jorden – Jesus är ju utsedd av Gud till församlingens huvud, ägare och herre. (Kol 1:18; Jud 4) Som en ”hjälpare” gav nu denna ande de kristna ökad förståelse av Guds vilja och avsikt, och den öppnade också Guds profetiska ord för dem. (1Kor 2:10–16; Kol 1:9, 10; Heb 9:8–10) De fick kraft att tjäna som vittnen över hela jorden (Lu 24:49; Apg 1:8; Ef 3:5, 6), och de fick andens mirakulösa ”gåvor” som gjorde att de kunde tala främmande språk, profetera, läka och utföra andra gärningar som skulle både främja deras förkunnande av de goda nyheterna och vara bevis för att de var bemyndigade av Gud och hade hans stöd (Rom 15:18, 19; 1Kor 12:4–11; 14:1, 2, 12–16; jfr Jes 59:21; se GÅVOR FRÅN GUD [Andens gåvor]).

Som församlingens tillsyningsman använde Jesus anden i sin ledning av församlingen – den vägledde utväljandet av män som skulle utföra särskilda uppdrag och män som skulle öva tillsyn och undervisa församlingen och föra den till rätta. (Apg 13:2–4; 20:28; Ef 4:11, 12) Genom anden sporrade han sina lärjungar men höll dem också tillbaka för att visa dem var de skulle utföra sitt arbete. (Apg 16:6–10; 20:22) Han satte dem också i stånd att skriva ”brev från Kristus”, inskrivna med ”Guds ande ... på tavlor av kött”, på människors hjärtan. (2Kor 3:2, 3; 1Th 1:5) Anden friskade upp deras minne, stimulerade deras tankeförmåga och gav dem mod att vittna även för styresmän, precis som de hade blivit lovade. (Jfr Mt 10:18–20; Joh 14:26; Apg 4:5–8, 13, 31; 6:8–10.)

Som ”levande stenar” byggdes de upp till ett andligt tempel med Kristus som grund, ett tempel där man skulle frambära ”andliga offer” (1Pe 2:4–6; Rom 15:15, 16) och sjunga andliga sånger (Ef 5:18, 19) och där Gud skulle bo genom ande (1Kor 3:16; 6:19, 20; Ef 2:20–22; jfr Hag 2:5). Guds ande är en oerhört stark förenande kraft, och så länge de kristna lät den flöda fritt bland sig förenades de fridsamt genom band av kärlek till och hängivenhet för Gud, hans Son och varandra. (Ef 4:3–6; 1Jo 3:23, 24; 4:12, 13; jfr 1Kr 12:18.) Andens gåvor gjorde dem inte rustade att utföra hantverk, som fallet var med Besalel och andra som uppförde materiella byggnader och tillverkade föremål, utan den gjorde dem redo att utföra andliga uppgifter som att undervisa, vägleda, ge råd och vara herdar. Det andliga tempel som de utgjorde skulle prydas av Guds andes vackra frukt, som bland annat är ”kärlek, glädje, frid, tålamod, omtänksamhet, godhet, tro”, och denna frukt och andra liknande egenskaper var ett säkert bevis på att Guds ande verkade i dem och bland dem. (Gal 5:22, 23; jfr Lu 10:21; Rom 14:17.) Det var framför allt detta som gjorde att det rådde god ordning bland dem och att de fick god  vägledning. (Gal 5:24–26; 6:1; Apg 6:1–7; jfr Hes 36:26, 27.) De kristna underordnade sig ”andens lag”, som effektivt verkade för rättfärdighet och hjälpte dem att hålla sig borta från det syndiga köttets gärningar. (Rom 8:2; Gal 5:16–21; Jud 19–21) De satte inte sin lit till sin köttsliga förmåga eller bakgrund utan till Guds ande, som verkade på dem. (1Kor 2:1–5; Ef 3:14–17; Flp 3:1–8)

När det uppstod frågor fick de kristna hjälp av den heliga anden att komma fram till beslut, vilket till exempel skedde när kretsen av apostlar och äldste i Jerusalem avgjorde frågan om omskärelsen. Den gången berättade Petrus om att anden hade utgjutits över oomskurna människor av nationerna; Paulus och Barnabas beskrev hur anden hade verkat i samband med deras tjänst bland sådana människor; och Jakob, som utan tvivel fick hjälp av anden att minnas vad som stod i Skrifterna, hänvisade till Amos inspirerade profetia om att folk från alla nationer skulle kallas med Guds namn. Guds heliga andes verksamhet pekade alltså entydigt åt ett håll, och i erkännande av detta skrev apostlarna och de äldste följande i brevet som förmedlade deras beslut: ”Den heliga anden och vi själva har nämligen beslutat att inte lägga någon ytterligare börda på er utöver detta nödvändiga.” (Apg 15:1–29)

Smörjer, pånyttföder, ger andligt liv. Liksom Gud hade smort Jesus med helig ande vid dopet (Mk 1:10; Lu 3:22; 4:18; Apg 10:38) smorde han nu också Jesu lärjungar. Att de blev smorda med anden var ett ”förskott” på det himmelska arv som de nu var kallade till (2Kor 1:21, 22; 5:1, 5; Ef 1:13, 14), och det var ett vittnesbörd om att Gud hade pånyttfött eller frambringat dem till att vara hans söner med löfte om andligt liv i himlen (Joh 3:5–8; Rom 8:14–17, 23; Tit 3:5; Heb 6:4, 5). De tvättades rena, helgades och förklarades rättfärdiga ”i vår Herre Jesu Kristi namn och med vår Guds ande”, den ande genom vilken Jesus hade blivit kvalificerad att tillhandahålla lösenoffret och bli Guds överstepräst. (1Kor 6:11; 2Th 2:13; Heb 9:14; 1Pe 1:1, 2)

Tack vare denna himmelska kallelse och detta himmelska arv hade Jesu med anden smorda efterföljare ett andligt liv fastän de fortfarande levde på jorden som ofullkomliga, köttsliga skapelser. Det var tydligtvis det aposteln Paulus syftade på när han jämförde jordiska fäder med Jehova Gud, ”vårt andliga livs Fader [ordagr.: ”andarnas Fader”]”. (Heb 12:9; jfr v. 23.) Som Kristi medarvingar skall de uppväckas från de döda i en andlig kropp och bära bilden av den himmelske Kristus. När de är på jorden bör de därför leva som ”en enda ande” i gemenskap med honom som sitt huvud och inte låta köttets lustar eller omoraliska böjelser vara den kraft som styr dem, vilket skulle kunna leda till att de blev ”ett kött” med en sköka. (1Kor 6:15–18; 15:44–49; Rom 8:5–17)

Hur man får Guds ande och har den kvar. Den heliga anden är Guds ”fria gåva”, som han med glädje ger åt dem som uppriktigt söker den och ber om den. (Apg 2:38; Lu 11:9–13) Det viktigaste är att man har en rätt hjärteinställning (Apg 15:8), men det är också nödvändigt att man har kunskap om Guds krav och rättar sig efter dem (jfr Apg 5:32; 19:2–6). När man har fått Guds ande får man inte ”bedröva” den genom att förakta den (Ef 4:30; jfr Jes 63:10), något man skulle göra om man handlade på ett sätt som är i strid med dess ledning, inriktade hjärtat på andra mål än det som anden manar en till eller förkastade Guds inspirerade ord och dess vägledning (Apg 7:51–53; 1Th 4:8; jfr Jes 30:1, 2). Genom att hyckla kan man ”försöka lura” den heliga anden, som Jesus använder till att leda församlingen, och de som på det viset ”sätter Jehovas ande på prov” kommer att drabbas av olycka. (Apg 5:1–11; jfr Rom 9:1.) Att medvetet göra motstånd eller uppror mot Guds andes tydliga verkan kan vara liktydigt med hädelse mot anden, vilket är en oförlåtlig synd. (Mt 12:31, 32; Mk 3:29, 30; jfr Heb 10:26–31.)

Andedräkt; livets andedräkt; livskraft. I berättelsen om människans skapelse sägs det att Gud formade människan av stoft från marken och sedan grep sig an med att ”blåsa [form av nafạch] in livets andedräkt [form av neshamạh] i hennes näsborrar, och människan blev en levande själ [nẹfesh]”. (1Mo 2:7; se SJÄL.) Nẹfesh kan ordagrant återges med ”en som andas”, antingen en människa eller ett djur. Även neshamạh används i betydelsen ”något (någon) som andas” och används då i stort sett synonymt med nẹfesh, ”själ”. (Jfr 5Mo 20:16; Jos 10:39, 40; 11:11; 1Ku 15:29.) I Första Moseboken 2:7 används neshamạh för att beskriva hur Gud gav Adams kropp liv, så att människan blev ”en levande själ”. Men andra bibelverser visar att detta innebar något mer än att andningen sattes i gång, dvs. något mer än att människan fick luft i lungorna och sedan andades ut den igen. I exempelvis  1 Moseboken 7:22 sägs det om den tillintetgörelse som drabbade människorna och djuren utanför arken när den stora översvämningen kom: ”Allt som hade livskraftens [el.: ”livets andes (rụach)”] andedräkt [form av neshamạh] verksam i sina näsborrar, ja allt som var på torra marken, dog.” Neshamạh, ”andedräkt”, blir i det här fallet direkt förbundet med rụach, som här betecknar den ande eller livskraft som är verksam i alla levande skapelser – människosjälar och djursjälar.

I ett bibliskt uppslagsverk sägs det: ”Andedräkten uppfattas bara genom rörelse [exempelvis att bröstkorgen rör sig eller att näsborrarna vidgar sig]. Den är också ett tecken på och en förutsättning för liv, som tycks vara speciellt förbundet med andningen.” (Theologisches Wörterbuch zum Neuen Testament, bd VI, sid. 334) Neshamạh, andedräkten, är därför både en produkt av rụach, livskraften, och ett viktigt medel till att uppehålla den livskraften i levande skapelser. Vetenskapliga studier har visat att det finns liv i var och en av kroppens hundra biljoner celler. Miljarder celler dör varje minut, men det bildas hela tiden nya levande celler. Den livskraft som är verksam i alla de levande cellerna är beroende av det syre som förs in i kroppen genom andningen och som transporteras till alla cellerna via blodomloppet. Utan syre dör vissa celler efter några få minuter medan andra klarar sig något längre. Människan kan överleva i ett antal minuter utan att andas, men om livskraften inte finns i hennes celler är hon död, och ingen människa kan återuppliva henne. I de hebreiska skrifterna, som är inspirerade av människans Skapare, betecknar ordet rụach uppenbarligen denna livskraft som är själva livsprincipen, och neshamạh betecknar andedräkten eller andningen som uppehåller livskraften.

Eftersom andedräkten är så oskiljaktigt förbunden med livet, används neshamạh och rụach parallellt i flera bibelverser. I samband med att Job uttryckte sin beslutsamhet att undvika orättfärdighet sade han: ”Så länge min andedräkt [form av neshamạh] ännu är i mig och Guds ande [rụach] är i mina näsborrar.” (Job 27:3–5) Elihu sade: ”Om han [Gud] ... samlade dennes ande [form av rụach] och andedräkt [form av neshamạh] till sig, skulle allt kött ge upp andan på en gång och jordemänniskan vända åter till stoftet.” (Job 34:14, 15) På liknande sätt sägs det i Psalm 104:29 om jordens skapelser, både människor och djur: ”Du [Gud] tar bort deras ande – de dör och vänder åter till stoft.” I Jesaja 42:5 kallas Jehova ”Han som breder ut jorden och dess avkastning, Han som ger andedräkt åt folket på den och ande åt dem som vandrar på den”. Andedräkten (neshamạh) bidrar till att hålla människan vid liv, och anden (rụach) är livskraften som gör att hon är en levande skapelse som kan röra sig, gå och vara aktiv. (Jfr Apg 17:28.) Hon är inte som de människogjorda, livlösa avgudarna, i vilka det inte finns någon andedräkt. (Ps 135:15, 17; Jer 10:14; 51:17; Hab 2:19)

Även om begreppen neshamạh (andedräkt) och rụach (ande; verksam kraft; livskraft) ibland används parallellt har de inte exakt samma innebörd. ”Anden”, rụach, omtalas visserligen några gånger som om den vore identisk med andningen eller andedräkten (neshamạh), men det tycks helt enkelt bero på att andningen är det främsta synliga tecknet på att livskraften är i kroppen. (Job 9:18; 19:17; 27:3)

I Hesekiel 37:1–10 beskrivs en symbolisk syn av en dalslätt med förtorkade ben. Benen fogades samman och täcktes av senor, kött och hud, men ”det var ingen andedräkt [rụach] i dem”. Hesekiel blev tillsagd att profetera för ”vinden [harụach]” och säga: ”Kom, du vind, från de fyra vindarna [form av rụach], och blås på dessa dräpta, så att de kan bli levande.” Att det talas om fyra vindar visar att det är rätt att återge rụach med vind i detta fall. Men när denna ”vind”, som ju är luft i rörelse, blåste in i näsborrarna på de döda människorna i synen blev den till ”andedräkt”, som också är luft i rörelse. Därför är det bättre att i vers 10 återge rụach med ”andedräkt” än med ”ande” eller ”livskraft”. Hesekiel kunde också se att kropparna började andas, men han kunde inte se den livskraft, eller ande, som gjorde kropparna levande. Som verserna 11–14 visar var detta en symbolisk syn av ett andligt (inte bokstavligt) återupplivande av israeliterna, som under en period befann sig i ett andligt dött tillstånd på grund av landsflykten i Babylon. Eftersom de fysiskt sett redan var levande och andades, är det logiskt att återge rụach med ”ande” i vers 14, där Gud säger att han skall lägga sin ande i dem så att de i andligt avseende blir levande.

En liknande symbolisk syn beskrivs i Uppenbarelseboken, kapitel 11. Där berättas det om ”två vittnen” som blev dödade, och deras  döda kroppar blev sedan liggande på gatan i tre och en halv dag. Därefter ”kom livsande [el.: ”livets andedräkt”, pneuma] från Gud in i dem, och de reste sig och stod på sina fötter”. (Upp 11:1–11) Även i den här synen används fysiska förhållanden för att illustrera ett andligt återupplivande. Synen visar dessutom att det grekiska ordet pneuma i likhet med det hebreiska rụach kan beteckna den livgivande kraft från Gud som gör människosjälen, eller personen, levande. Det är som det står i Jakob 2:26: ”Kroppen utan ande [pneumatos] är död.”

Det är därför tydligt att när Gud skapade människan i Eden och blåste in ”livets andedräkt [form av neshamạh] i hennes näsborrar”, fyllde han inte bara människans lungor med luft, utan han lät också livskraften, eller anden (rụach), ge liv åt alla cellerna i kroppen. (1Mo 2:7; jfr Ps 104:30; Apg 17:25.)

Den här livskraften förs vidare från föräldrar till barn genom befruktningen. Eftersom människans livskraft ursprungligen kommer från Jehova, som också är upphovsmannen till fortplantningsprocessen, kan man med rätta säga att man har fått livet av honom, även om man inte har fått det direkt av honom utan indirekt genom sina föräldrar. (Jfr Job 10:9–12; Ps 139:13–16; Pre 11:5.)

Livskraften, eller anden, är opersonlig. Som redan nämnts sägs det i Bibeln att rụach, eller livskraften, finns i både människor och djur. (1Mo 6:17; 7:15, 22) I Predikaren 3:18–22 visas det att människor dör på samma sätt som djuren, för ”alla har de samma ande [rụach], så att människan inte har någon fördel framför djuren” i det avseendet att livskraften är densamma hos både människor och djur. Därför är det tydligt att ”anden”, eller livskraften (rụach), i denna betydelse är opersonlig. Man skulle kunna likna den vid en annan osynlig kraft, elektriciteten. Med elektricitet kan man få olika slags apparater att fungera – man kan få ugnar att alstra värme, fläktar att åstadkomma vind, datorer att lösa problem, tv-apparater att återge bilder, röster och andra ljud. Men den elektriska strömmen antar aldrig några av de egenskaper som apparaterna har.

I Psalm 146:3, 4 sägs det därför om en jordemänniskas son: ”Hans ande [form av rụach] går ut, och han vänder åter till jord; på den dagen förgås hans tankar.” Den ande, eller livskraft, som har varit verksam i cellerna i en kropp behåller inte de egenskaper som kännetecknade dessa celler, t.ex. hjärncellerna med den betydelse de har för tankeverksamheten. Om anden, eller livskraften (rụach; pneuma), inte hade varit opersonlig, skulle det betyda att de barn som uppväcktes från de döda av profeterna Elia och Elisa fortsatte en medveten tillvaro någonstans medan de var döda. Detsamma skulle ha gällt Lasarus, som blev uppväckt omkring fyra dagar efter det att han hade dött. (1Ku 17:17–23; 2Ku 4:32–37; Joh 11:38–44) Om så hade varit fallet, skulle de rimligtvis ha kunnat minnas en sådan medveten tillvaro och sedan beskrivit den och berättat om den efter sin uppståndelse. Men det finns inget som tyder på att någon av dem gjorde det. De dödas personlighet bevaras alltså inte i livskraften, eller anden, som slutar verka i cellerna hos dem som dör.

Enligt Predikaren 12:7 återvänder kroppen till jorden när en person dör, och ”anden återvänder till den sanne Guden, som gav den”. Den som dör har aldrig varit i himlen tillsammans med Gud, så det som ”återvänder” till Gud är den livskraft som gjorde det möjligt för personen att leva.

I Psalm 31:5 läser vi Davids ord, som Jesus citerade vid sin död: ”I din hand överlämnar jag min ande.” (Lu 23:46) Med tanke på att den livskraft, eller ande, som finns i människor (och djur) är opersonlig, måste dessa ord vara en uppmaning till Gud att skydda eller värna om livskraften. (Jfr Apg 7:59.) Detta kräver inte nödvändigtvis att någon kraft bokstavligen överförs från jorden till Guds närhet i himlen. Liksom det står att Gud kunde känna ”lukt” av djuroffer (1Mo 8:20, 21) även om den lukten utan tvivel aldrig lämnade jordens atmosfär, kunde han bildligt talat samla till sig eller ta emot anden, eller livskraften, utan att den bokstavligen överfördes från jorden till himlen. (Job 34:14; Lu 23:46) Att man överlämnar sin ande åt Gud betyder därför uppenbarligen att man sätter sitt hopp till att man en gång i framtiden skall få tillbaka denna livskraft av Gud genom en uppståndelse. (Jfr 4Mo 16:22; 27:16; Job 12:10; Ps 104:29, 30.)

Sinnets drivkraft; den sinnesinställning som driver någon att handla. Både rụach och pneuma används för att beteckna den kraft som får en person att visa ett visst sinnelag, en viss inställning eller en viss känsla eller att handla på ett visst sätt eller att slå in på en viss kurs. Den här kraften i en människa är i sig osynlig, men den ger synliga verkningar. Denna användning av det hebreiska och det grekiska ord som återges med  ”ande” och som i första hand avser andedräkt eller luft i rörelse har en viss motsvarighet i svenska uttryck. Man kan säga att man skall göra något ”när andan faller på” och mena att man skall göra det när inspirationen eller lusten vaknar. När det gäller en grupp människor och den dominerande kraft som driver dem kan man tala om ”laganda” eller ”kamratanda”. Man kan också i bildlig bemärkelse tala om ”en atmosfär av samförstånd” eller ”förändringens vindar”. Alla de här uttrycken för tanken till den osynliga drivkraft som verkar i människor och får dem att tala eller handla som de gör.

På liknande sätt sägs det att Esaus giftermål med hettitiska kvinnor blev orsak till ”en bitter ande” hos Isak och Rebecka (1Mo 26:34, 35) och att Ahabs ande var så missmodig att han förlorade matlusten (1Ku 21:5). En ”svartsjukans ande” kunde få en man att misstänka och anklaga sin hustru för otrohet. (4Mo 5:14, 30)

Den grundläggande tanken på en kraft som påverkar och driver någon till att handla och tala framträder också i beskrivningen av Josua som ”en man i vilken ande är” (4Mo 27:18) och av Kaleb som visade ”en annan ande” än flertalet israeliter, som hade låtit sig skrämmas av de tio spejarnas negativa rapport (4Mo 14:24). Elia var en man som visade stor handlingskraft i sin nitiska tjänst för Gud, och hans efterträdare, Elisa, bad att få två andelar av Elias ande. (2Ku 2:9, 15) Johannes döparen var lika handlingskraftig, energisk och ivrig som Elia, och det ledde till att det Johannes sade hade stor inverkan på åhörarna. Därför kunde det sägas att han gick fram ”med Elias ande och kraft”. (Lu 1:17) Salomos rikedom och vishet hade däremot en sådan överväldigande inverkan på drottningen av Saba att det sägs: ”Då visade det sig att ingen andedräkt [rụach] längre var i henne.” (1Ku 10:4, 5, not) Enligt samma grundläggande betydelse sägs det att anden ”uppväcks” (1Kr 5:26; Esr 1:1, 5; Hag 1:14; jfr Pre 10:4), blir ”orolig” eller ”upprörd” (1Mo 41:8; Dan 2:1, 3; Joh 13:21; Apg 17:16), ”stillar sig” (Dom 8:3, not), är i ”trångmål” eller blir ”kraftlös” (Job 7:11; Ps 142:2, 3; jfr Joh 11:33), ”lever upp”, ”återupplivas” eller ”ges ny styrka” (1Mo 45:27, 28; Jes 57:15, 16; 1Kor 16:17, 18; 2Kor 7:13; jfr 2Kor 2:13).

Hjärta och ande. Hjärtat och anden nämns ofta tillsammans, vilket tyder på att de är nära förbundna med varandra. Eftersom det sägs att det bildliga hjärtat har förmåga att tänka och motivera och är nära förbundet med känslor och tillgivenhet (se HJÄRTA), påverkar hjärtat givetvis i hög grad hur den ande (den dominerande sinnesinställning) man har utvecklar sig. I 2 Moseboken 35:21 nämns hjärtat och anden parallellt när det talas om att ”var och en som manades av sitt hjärta” och ”var och en som sporrades av sin ande” gav bidrag åt arbetet på mötestältet. I motsats till detta sägs det om de kanaanéer som fick höra talas om Jehovas mäktiga gärningar: ”Deras hjärtan [började] smälta, och det visade sig att det inte längre fanns något mod [ordagr.: ”någon ande”] i dem.” Med andra ord kände de sig inte manade att ta upp kampen mot israeliterna. (Jos 2:11; 5:1; jfr Hes 21:7.) I Bibeln talas det också om ”smärta i hjärtat” i förbindelse med ”en förkrossad ande” (Jes 65:14), och det finns flera liknande exempel (jfr Ps 34:18; 143:4, 7; Ord 15:13). Paulus tänkte tydligtvis på den kraftfulla verkan som sinnets drivkraft har, när han gav uppmaningen: ”Ni skall förnyas i den kraft som påverkar ert sinne [el.: ”i ert sinnes drivkraft” (form av pneuma)] och skall ta på er den nya personligheten som blev skapad enligt Guds vilja i sann rättfärdighet och lojalitet.” (Ef 4:23, 24)

Det betonas med kraft att man måste kunna behärska sin ande. ”Som en genombruten stad utan mur är den man som inte kan lägga band på sin ande.” (Ord 25:28) Den som blir provocerad kan handla antingen som en enfaldig, som ”släpper lös hela sin ande”, eller som en vis, som ”bevarar den lugn in i det sista”. (Ord 29:11; jfr Ord 14:29, 30.) Mose lät sig provoceras på ett otillbörligt sätt när folket vid ett tillfälle ”gjorde hans ande bitter”, och han ”talade överilat med sina läppar” till skada för sig själv. (Ps 106:32, 33) Därför sägs det: ”Den som är sen till vrede är bättre än en väldig man, och den som behärskar sin ande är bättre än den som intar en stad.” (Ord 16:32) Detta kräver ödmjukhet (Ord 16:18, 19; Pre 7:8, 9), och ”den som är ödmjuk i anden vinner ära”. (Ord 29:23) Kunskap och urskillningsförmåga gör en man ”kall till sin ande”, så att han kan styra sin tunga. (Ord 17:27; 15:4) Jehova ”bedömer anden” och dömer dem som inte tar sig ”i akt med avseende på ... [sin] ande”. (Ord 16:2; Mal 2:14–16)

En ande som präglar en grupp. Precis som enskilda personer kan ha en viss ande kan en grupp människor präglas av en ande eller en dominerande sinnesinställning. (Gal  6:18; 1Th 5:23) Den kristna församlingen skulle vara förenad i ande och återspegla den ande som kännetecknade huvudet, Kristus Jesus. (2Kor 11:4; Flp 1:27; jfr 2Kor 12:18; Flp 2:19–21.)

Paulus nämner ”världens ande” i kontrast till Guds ande. (1Kor 2:12) Den här världen, som kontrolleras av Guds store motståndare (1Jo 5:19), visar en ande som präglas av själviskhet och en benägenhet att tillgodose det fallna köttets begär, något som leder till fiendskap med Gud (Ef 2:1–3; Jak 4:5). Precis som det var bland de otrogna israeliterna främjar världens orena drivkraft både bokstavlig och andlig otukt och avgudadyrkan. (Hos 4:12, 13; 5:4; Sak 13:2; jfr 2Kor 7:1.)