Påstående som hävdar någons skuld till brott eller annat klandervärt handlande och som framförs inför en domstol eller annan myndighet.

Ett hebreiskt ord som återges med ”anklagelse” (sitnạh) kommer från verbroten satạn, som betyder ”motstå”, ”vara (verka som) en motståndare”. (Esr 4:6; jfr Sak 3:1.) Det vanligaste grekiska ordet för ”anklaga” är katēgorẹō, som innehåller tanken på att ”tala emot” någon, oftast i juridisk eller rättslig bemärkelse. (Mk 3:2; Lu 6:7) Det grekiska ordet diabạllō, som i Lukas 16:1 har återgetts med ”anklaga”, kan också översättas med ”baktala (förtala)”. (Int) Det är besläktat med diạbolos (baktalare, förtalare), som ordet ”djävul” kommer från.

Det grekiska ord som i Lukas 3:14 har översatts med ”rikta falska anklagelser mot” (sykofantẹō) har i Lukas 19:8 återgetts med ”utpressa genom falska anklagelser” och betyder ordagrant ”ta genom att (på)visa fikon”. Det finns flera olika förklaringar till detta ords ursprung. En av dem går ut på att det i det gamla Athen var förbjudet att exportera fikon från provinsen. En som anklagade andra för att försöka exportera fikon kallades ”fikon(på)visare (fikonangivare)”. Detta uttryck kom att beteckna en ondskefull angivare, en person som anklagade andra i syfte att uppnå personliga fördelar, en falsk anklagare, en utpressare.

Det kan hända att någon blir beskylld för en överträdelse och ställs till svars men är helt oskyldig, ett offer för en falsk anklagelse. Under den mosaiska lagen var alla i nationen förpliktade att ange överträdare, men samtidigt gav lagen de anklagade fullgott skydd. Några exempel från lagen belyser dessa principer. Om någon hade kännedom om ett brott skulle han rapportera detta till behöriga myndighetspersoner. (3Mo 5:1; 24:11–14) Dessa i sin tur skulle ”undersöka saken, höra efter och grundligt utforska den” för att avgöra om anklagelserna var befogade innan de dömde den anklagade till ett straff. (5Mo 13:12–14) Ett vittne till en förbrytelse fick inte dölja något eller underlåta att framföra en anklagelse mot en överträdare, inte ens om personen i fråga var en nära släkting, till exempel en bror, en son, en dotter eller en äktenskapspartner. (5Mo 13:6–8; 21:18–20; Sak 13:3) Två eller tre personers vittnesmål krävdes; det räckte inte med en enda anklagares ord. (4Mo 35:30; 5Mo 17:6; 19:15; Joh 8:17; Heb 10:28)

Den mosaiska lagen gav också den anklagade rätt att möta sin anklagare inför rätta, för att det skulle kunna avgöras om beskyllningarna var sanna. (5Mo 19:16–19; 25:1) Ett klassiskt exempel på detta är fallet med de två prostituerade kvinnorna som vände sig till den vise kung Salomo för att han skulle avgöra vem av dem som var mor till det barn de hade med sig. (1Ku 3:16–27)

Även romersk lag krävde att anklagarna skulle inställa sig i rätten. När Paulus, som var romersk medborgare, stod anklagad inför ståthållarna Felix och Festus, blev därför också hans anklagare ålagda att inställa sig. (Apg 22:30; 23:30, 35; 24:2, 8, 13, 19; 25:5, 11, 16, 18) När Paulus däremot ställdes inför kejsaren i Rom, var det för att han själv hade vädjat till kejsaren om frikännande och inte för att han hade något att anklaga sin egen nation för. (Apg 28:19) Det var inte Paulus, och inte heller Jesus, utan Mose som genom sitt levnadssätt och genom det han skrev anklagade den judiska nationen för överträdelse. (Joh 5:45)

Tre hebréer blev anklagade för att inte tillbe Nebukadnessars gyllene bildstod och kastades därför i en eldsugn. Anklagelsen var sann, men den baserades på en felaktig lag. De tre männen hade emellertid inte gjort sig skyldiga till något orätt, och efter en vädjan till den himmelska högsta domstolen frikändes de genom Jehovas ingripande. (Dan 3:8–25) Också Daniel befriades från döden,  och anklagarna som hade anstiftat komplotten mot honom kastades för lejonen. (Dan 6:24) Ordet ”anklaga” i dessa båda berättelser är en översättning av ett arameiskt uttryck som bokstavligen betyder ”äta stycken [dvs. köttstycken som slitits ur kroppen]”, och det kan också återges med ”baktala”, ”förtala”, ”ange”. (Dan 3:8; 6:24; noter) De som var emot att templet i Jerusalem blev återuppbyggt skrev ett brev och anklagade byggnadsarbetarna för att överträda lagen, och på grund av denna falska anklagelse blev arbetet förbjudet. Senare visade det sig emellertid att förbudet var olagligt. (Esr 4:6–6:12) På liknande sätt sökte de religiösa ledarna efter möjligheter att anklaga Jesus för lagöverträdelse. (Mt 12:10; Lu 6:7) De lyckades till slut få den oskyldige, rättfärdige Jesus arresterad, och under rättegången riktade de hetsigt falska anklagelser mot honom. (Mt 27:12; Mk 15:3; Lu 23:2, 10; Joh 18:29) Dessa exempel visar hur orätt det är att rikta falska anklagelser mot andra, i synnerhet om anklagarna har en maktställning. (Lu 3:14; 19:8)

Det grekiska ordet aitịa, som i Apostlagärningarna 25:18 har återgetts med ”anklagelse”, kan också återges med ”giltigt skäl”, ”grund”. (Apg 13:28; Mt 19:3) Samma grekiska ord använde Pilatus när han förhörde Jesus på grund av de anklagelser som judarna hade riktat mot honom. När Pilatus inte fann några bevis för att Jesus hade gjort sig skyldig till något orätt, sade han tre gånger till judarna: ”Jag finner honom inte skyldig [aitịan] till något.” (Joh 18:38; 19:4, 6)

Tillsyningsmän och biträdande tjänare i den kristna församlingen måste inte bara avhålla sig från att framföra falskt vittnesbörd mot andra, utan måste också själva vara fria från anklagelse. (1Ti 3:10; Tit 1:6) När anklagelser riktas mot en äldste, krävs det därför att två eller tre vittnen intygar riktigheten av anklagelserna. (Mt 18:16; 2Kor 13:1; 1Ti 5:19) Alla församlingens medlemmar måste vara fria från anklagelse (1Kor 1:8; Kol 1:22), men det betyder inte att det aldrig kommer att riktas falska anklagelser mot dem, eftersom den store motståndaren, Satan, Djävulen, är ”våra bröders anklagare ... som anklagar dem dag och natt inför vår Gud” (Upp 12:10).