Det här uttrycket betyder ”mot (el. i stället för) Kristus”. Det förekommer sammanlagt fem gånger, både i singular och i plural, i två av Johannes brev.

Ämnet var inte nytt bland de kristna när Johannes skrev sina brev (ca år 98). I Första Johannes 2:18 står det: ”Barn, det är den sista timmen, och alldeles som ni har hört att antikrist [grek.: antịkhristos] skall komma, så har det redan nu framträtt många antikrister; av detta inser vi att det är den sista timmen.” Johannes uttalande visar att det finns många antikrister, som tillsammans ändå kan sägas utgöra en sammansatt person som kallas ”antikrist”. (2Jo 7) På andra ställen i Johannes skrifter finns det exempel på att det grekiska ord som här har återgetts med ”timme” och som också kan återges med ”stund” avser en period som är antingen förhållandevis kort eller av obestämd längd. (Se Joh 2:4; 4:21–23; 5:25, 28; 7:30; 8:20; 12:23, 27.) Han begränsade alltså inte antikrists framträdande, existens och verksamhet till en period i framtiden utan visade att antikrist redan hade kommit och skulle fortsätta att finnas till. (1Jo 4:3)

Vem det är. Genom åren har många försökt att förknippa ”antikrist” med en enskild person, till exempel Pompejus, Nero och Muhammed (den sistnämnde pekades ut av påven Innocentius III år 1213), eller med en bestämd organisation, som påvedömet, enligt en protestantisk uppfattning. Men Johannes inspirerade uttalanden visar att uttrycket har en bred tillämpning och omfattar alla som förnekar att ”Jesus är Kristus” och att Jesus är Guds Son som har ”kommit i köttet”. (1Jo 2:22; 4:2, 3; 2Jo 7; jfr Joh 8:42, 48, 49; 9:22.)

Till dem som förnekar att Jesus är Kristus och Guds Son hör oundvikligen alla som förnekar något eller allt av det Bibeln lär om honom: hans ursprung, hans plats i Guds anordning, hans tjänst, hans läror, hans profetior och att han uppfyllde de hebreiska skrifternas profetior om den utlovade Messias. Till dessa hör också alla som motarbetar honom eller som försöker ersätta honom som Guds förordnade överstepräst och kung. Detta framgår av andra bibelställen som uttrycker i stort sett samma tanke utan att använda uttrycket ”antikrist”. Jesus sade till exempel: ”Den som inte är med mig, han är emot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar.” (Lu 11:23) Andra Johannes 7 visar att sådana kan agera som bedragare. Därför måste ”antikrist” också inbegripa ”falska messiasgestalter” och ”falska profeter” och alla dem som utför kraftgärningar i Jesu namn men som Jesus ändå räknar som sådana ”som utövar laglöshet”. (Mt 24:24; 7:15, 22, 23)

Med tanke på Jesu princip om att det som görs mot hans sanna efterföljare också görs mot honom (Mt 25:40, 45; Apg 9:5) måste uttrycket omfatta dem som förföljer hans lärjungar, vilket betyder att det omfattar det symboliska ”stora Babylon”. (Lu 21:12; Upp 17:5, 6)

Johannes riktar särskild uppmärksamhet på att avfällingar tillhör dem som utgör antikrist genom att han nämner dem som ”har utgått från oss” och alltså har övergett den kristna församlingen. (1Jo 2:18, 19) Antikrist inbegriper därför ”laglöshetens människa”, eller ”tillintetgörelsens son”, som Paulus nämner, och de ”falska lärare” som Petrus fördömer för att de har bildat fördärvbringande sekter och som till och med förnekar ”den ägare som har köpt dem”. (2Th 2:3–5; 2Pe 2:1; se LAGLÖSHETENS MÄNNISKA.)

Av den symboliska beskrivningen i Uppenbarelseboken 17:8–15; 19:19–21 framgår det att riken, nationer och organisationer också är en del av antikrist. (Jfr Ps 2:1, 2.)

I alla ovanstående fall visar Bibeln att de som utgör antikrist går sin undergång till mötes på grund av att de har motarbetat Kristus.