Sedan 100-talet v.t. titeln på en av Bibelns böcker. Boken redogör huvudsakligen för Petrus och Paulus verksamhet (inte för apostlarnas verksamhet rent allmänt) och innehåller en högst tillförlitlig, uttömmande skildring av den kristna organisationens anmärkningsvärda början och snabba tillväxt, först bland judarna och sedan bland samarierna och de hedniska nationerna.

Bibelns genomgående tema, Jehovas kungarike, präglar också denna bok (Apg 1:3; 8:12; 14:22; 19:8; 20:25; 28:31), och det framhålls gång på gång att apostlarna ”vittnade grundligt” om Messias och Guds kungarike och helt fullgjorde sin tjänst (2:40; 5:42; 8:25; 10:42; 20:21, 24; 23:11; 26:22; 28:23). Boken ger också en utmärkt historisk bakgrund till de inspirerade breven i de kristna grekiska skrifterna.

Skribent. I inledningen till Apostlagärningarna talar skribenten om sin ”första skildring”. Eftersom både Lukasevangeliet och Apostlagärningarna riktas till en man vid namn Theofilos, kan man dra slutsatsen att ”den första skildringen” är Lukasevangeliet och att det också är Lukas som har skrivit Apostlagärningarna, även om han inte nämner sitt namn. (Lu 1:3; Apg 1:1) De två berättelserna har liknande stil och ordval. I det muratoriska fragmentet från senare delen av 100-talet v.t. nämns likaså Lukas som skribenten. Också Irenaeus, Klemens av Alexandria och Tertullianus (kyrkliga författare på 100-talet v.t.) anger Lukas som skribenten, när de citerar ur Apostlagärningarna.

När och var boken skrevs. Boken spänner över en period på omkring 28 år, från Jesu himmelsfärd år 33 till slutet av det andra året av Paulus fängelsevistelse i Rom omkring år 61. Under denna period härskade i tur och ordning följande fyra romerska kejsare: Tiberius, Caligula, Claudius och Nero. Eftersom boken berättar om händelser till och med det andra året av Paulus fångenskap i Rom, kan den inte ha fullbordats före det året. Om berättelsen hade skrivits senare, är det rimligt att tänka sig att Lukas skulle ha tagit med ytterligare upplysningar om Paulus; om den hade skrivits efter år 64, skulle han utan tvivel ha nämnt Neros våldsamma förföljelse, som började det året; och om den hade skrivits efter år 70, som några hävdar, skulle Jerusalems förstöring förmodligen varit omnämnd.

Skribenten Lukas följde ofta med Paulus på hans resor, bland annat på den farofyllda sjöresan till Rom, vilket framgår av att de pronomen som används i Apostlagärningarna 16:10–17; 20:5–15; 21:1–18; 27:1–37; 28:1–16 står i första person plural (”vi”, ”våra” och ”oss”). I de brev som Paulus skrev från Rom nämner  han att också Lukas var där. (Kol 4:14; Flm 24) Apostlagärningarna måste därför ha fullbordats i Rom.

Som redan påpekats var Lukas själv ögonvittne till mycket av det han skrev, och på sina resor kom han i kontakt med andra kristna som antingen hade upplevt eller bevittnat vissa av de händelser han skildrar. Johannes Markus kan till exempel ha berättat för honom om hur Petrus genom ett underverk befriades ur fängelset (Apg 12:12), medan upplysningarna i kapitlen 6 och 8 kan ha kommit från missionären Filippus. Och Paulus kunde naturligtvis berätta många detaljer kring det som inträffade när Lukas inte var tillsammans med honom.

Äkthet. Bokens exakthet har under årens lopp bekräftats av många arkeologiska fynd. I Apostlagärningarna 13:7 sägs det till exempel att Sergius Paulus var prokonsul på Cypern. Man vet nu att Cypern strax före Paulus besök styrdes av en legat (legatus propraetore), men en inskrift som man funnit på Cypern visar att ön därefter kom att sortera under den romerska senaten och styrdes av en provinsståthållare som kallades prokonsul. Det var på liknande sätt med Akaja i Grekland. Under kejsar Augustus regering var Akaja en provins som sorterade under den romerska senaten, men när Tiberius var kejsare var den direkt underställd honom. Senare, under kejsar Claudius, blev Akaja åter en senatsprovins enligt Tacitus. I ett fragment man har funnit, som innehåller en skrivelse från Claudius till grekerna i Delfi, omtalas Gallio som prokonsul. Det är därför korrekt när det i Apostlagärningarna 18:12 sägs att Gallio var ”prokonsul” vid den tid då Paulus vistades i Korinth, Akajas huvudstad. (Se GALLIO.) En inskrift i en valvport i Thessalonike (fragment av inskriften finns på British Museum) visar vidare att Apostlagärningarna 17:8 använder korrekt titel när det talas om ”stadens styresmän” (politạrkhai), även om denna titel inte förekommer i den klassiska litteraturen.

 Areopagen (Areskullen) i Athen, där Paulus predikade, bär än i denna dag tyst vittnesbörd om Apostlagärningarnas sannfärdighet. (Apg 17:19) De medicinska termer och uttryck som förekommer i Apostlagärningarna överensstämmer med dåtida grekisk medicinsk litteratur. I Mellanöstern färdades man under det första århundradet i huvudsak på de sätt som beskrivs i Apostlagärningarna: över land reste man till fots, på hästryggen eller med häst och vagn (23:24, 31, 32; 8:27–38); till sjöss reste man med fraktskepp (21:1–3; 27:1–5). Dessa fartyg styrdes inte med hjälp av ett enda roder utan av två stora åror, som därför helt riktigt omtalas i flertal. (27:40) Nutida sjömän som är väl förtrogna med området bekräftar att beskrivningen av Paulus sjöresa till Rom – med upplysningar om hur lång tid resan tog, den sträcka som tillryggalades och de platser som anlöptes – är fullständigt pålitlig och trovärdig. (27:1–44)

De som utarbetade förteckningar över Bibelns böcker på 100-talet fram till och med 300-talet v.t. tvivlade aldrig på att Apostlagärningarna var en inspirerad och kanonisk bok. Delar av boken samt fragment av de fyra evangelierna finns i papyrushandskriften Chester Beatty I (P⁴⁵) från 200-talet. Handskriften Michigan 1571 (P³⁸) från 200- eller 300-talet innehåller delar av kapitlen 18 och 19, och en handskrift från 300-talet, Aegyptus 8683 (P⁸), innehåller delar av kapitlen 4–6. Polykarpos av Smyrna citerade ur Apostlagärningarna omkring år 115, Ignatios av Antiokia omkring år 110 och Klemens av Rom kanske så tidigt som år 95. Athanasios, Hieronymus och Augustinus, vilka levde på 300-talet, bekräftar de tidigare förteckningar som inbegriper Apostlagärningarna.

[Ruta på sidan 120]

HUVUDPUNKTER I APOSTLAGÄRNINGARNA

Berättelsen om den kristna församlingens början och nitiska offentliga förkunnande trots hårt motstånd

Omfattar tiden: 33 till ca 61 v.t.

Innan Jesus far upp till himlen ger han sina efterföljare i uppdrag att vara vittnen om honom, Jehovas Messias (1:1–26)

När lärjungarna har fått den heliga anden förkunnar de frimodigt på många språk (2:1–5:42)

Judar som har kommit till Jerusalem från många länder får höra vittnesbördet på sina egna språk; omkring 3 000 blir döpta

Petrus och Johannes grips och förs inför Sanhedrin; förklarar oförskräckt att de inte kommer att sluta predika

Uppfyllda av den heliga anden talar alla lärjungarna Guds ord med frimodighet; skaror kommer till tro

Apostlarna sätts i häkte; en ängel befriar dem; de förs inför Sanhedrin, där de förklarar: ”Vi måste lyda Gud som vår härskare mer än människor”

Förföljelse medför att predikoarbetet utvidgas (6:1–9:43)

Stefanus grips, vittnar oförskräckt och dör som martyr

På grund av förföljelsen skingras alla utom apostlarna; de goda nyheterna förkunnas i Samarien; etiopisk eunuck blir döpt

Jesus visar sig för förföljaren Saul; Saul blir omvänd, blir döpt och börjar sin nitiska tjänst

Under Guds ledning förkunnas de goda nyheterna för oomskurna icke-judar (10:1–12:25)

Petrus predikar för Cornelius, hans familj och hans vänner; de kommer till tro, får den heliga anden och blir döpta

Apostelns rapport om detta leder till ytterligare förkunnande bland nationerna

Paulus missionsresor (13:1–21:26)

Första missionsresan: Till Cypern och Mindre Asien. Frimodigt förkunnar Paulus och Barnabas offentligt och i synagogor; drivs ut ur Antiokia; utsätts för pöbelangrepp i Ikonion; blir först mottagna som gudar i Lystra, därefter blir Paulus stenad

Frågan om omskärelsen avgörs av den styrande kretsen i Jerusalem; Paulus och Barnabas får i uppdrag att underrätta bröderna om att de inte behöver omskäras men att de troende måste avhålla sig från det som är offrat åt avgudar, från blod och från otukt

Andra missionsresan: Genom Mindre Asien till Makedonien och Grekland. Kastas i fängelse i Filippi, men fångvaktaren och hans familj blir döpta; judar orsakar oroligheter i Thessalonike och Berea; i Athen predikar Paulus i synagogan, på torget och på Areopagen; 18 månaders tjänst i Korinth

Tredje missionsresan: Mindre Asien och Grekland. Paulus tjänst i Efesos bär frukt; silversmeder ställer sedan till med tumult; aposteln förmanar de äldste

Paulus grips, förkunnar för myndighetspersoner och förs till Rom (21:27–28:31)

Sedan Paulus anfallits av en pöbelhop i Jerusalem ställs han inför Sanhedrin

Som fånge förkunnar Paulus oförskräckt för Felix, Festus och kung Herodes Agrippa II samt på båten på väg till Rom

Som fånge i Rom fortsätter Paulus att finna sätt att predika om Kristus och Guds kungarike