Ett semitiskt språk som är nära besläktat med hebreiskan och som ursprungligen talades av araméerna. (Se ARAM nr 5.) Med tiden förgrenade sig språket i flera dialekter (av vilka några räknades som självständiga språk) och fick stor utbredning, i synnerhet i sydvästra Asien. Arameiska talades i synnerhet från och med det andra årtusendet f.v.t. till omkring år 500 v.t. Det är ett av de tre språk som Bibeln ursprungligen skrevs på. Det hebreiska ordet ’aramịth förekommer fem gånger och återges med ”(på) arameiska”. (2Ku 18:26; Jes 36:11; Dan 2:4; Esr 4:7 [2 gånger])

Bibelarameiska, som tidigare betecknades som kaldeiska, finner man i Esra 4:8–6:18; 7:12–26; Jeremia 10:11 och Daniel 2:4b–7:28. Det förekommer också arameiska ord i andra delar av Bibeln, men många av forskarnas försök att finna ursprunget till hebreiska ord i arameiska uttryck är bara gissningar.

Att arameiska uttryck används i Bibeln är på inget sätt förvånande, för hebréerna hade under lång tid nära kontakt med araméerna och det arameiska språket. Några av de tidigaste återgivningarna av Bibelns hebreiska skrifter på andra språk var de arameiska targumerna. Fragment av tidiga targumer till  några av Bibelns böcker har man funnit bland Dödahavsrullarna.

Språket. Både arameiska och hebreiska tillhör den nordvästsemitiska språkgruppen. Även om arameiskan skiljer sig en hel del från hebreiskan, är det tydligt att de två språken är besläktade med varandra. De har samma bokstäver i alfabetet, och namnen på bokstäverna är desamma. Arameiska skrivs i likhet med hebreiska från höger till vänster, och skriften var ursprungligen en konsonantskrift. Den arameiska som används i Bibeln blev emellertid senare, i likhet med hebreiskan, försedd med vokaltecken av masoreterna. Arameiskan har påverkats av kontakten med andra språk. I Bibelns arameiska avsnitt förekommer flera hebreiska, akkadiska och persiska person- och ortnamn. Bibelarameiskan har påverkats av hebreiskan när det gäller religiösa uttryck, av akkadiskan i synnerhet när det gäller politiska och ekonomiska uttryck och av persiskan när det gäller uttryck som har att göra med politiska och juridiska angelägenheter.

Förutom att arameiska och hebreiska använder samma skrift finns det likheter när det gäller böjningen av verb, substantiv och pronomen. Verben har två aspekter: imperfektum (som beskriver en handling som oavslutad) och perfektum (som beskriver en handling som avslutad). Substantiven förekommer i ental, tvåtal (dualis) och flertal, och det finns två genus, maskulinum och femininum. Arameiskan skiljer sig från andra semitiska språk genom att vokalljudet a förekommer mycket ofta och genom att vissa konsonanter ges företräde framför andra – d ges till exempel företräde framför z, och t ges företräde framför sh.

Huvudgrupper. De arameiska dialekterna indelas vanligen i en västlig och en östlig grupp. Historiskt sett känner man emellertid till fyra grupper: fornarameiska, riksarameiska, levantisk arameiska (västarameiska) och östarameiska. Man antar att det under det andra årtusendet f.v.t. talades olika arameiska dialekter i Mesopotamien och i resten av det område som kallas den bördiga halvmånen och i omkringliggande områden. I Första Moseboken 31:47 kan man se en skillnad mellan tidiga former av arameiska och hebreiska. Efter det att Jakob och Laban hade försonats reste de ett stenröse som ett vittne mellan sig. Laban kallade det på arameiska ”Jegar-Sahaduta”, men Jakob kallade det på hebreiska ”Galed”. Båda uttrycken betyder ”vittnesröse” eller ”vittnesbördets röse”.

Vissa inskrifter som man har hittat i norra Syrien och som man menar är från 900-talet till 700-talet f.v.t. är skrivna på fornarameiska. Under det assyriska världsväldets tid var det emellertid en ny arameisk dialekt som efter hand blev lingua franca, dvs. det internationella hjälpspråket, och trängde undan akkadiskan som det språk som användes i den centrala förvaltningens officiella korrespondens med de avlägset belägna provinserna i riket. På grund av detta bruk betecknas den här standardformen av språket som ”riksarameiska”. Den användes också under det babyloniska världsväldet (625–539 f.v.t.) och därefter under det persiska världsväldet (538–331 f.v.t.). I synnerhet under perserriket var denna form av arameiska mycket utbredd. Många arkeologiska fynd bekräftar att den var det officiella förvaltnings- och handelsspråket. Den förekommer till exempel i kilskriftsdokument, på ostraka (lerskärvor), i papyrer, på sigill och mynt och i inskrifter på sten. Dessa fynd har man gjort i sådana områden som Mesopotamien, Persien, Egypten, Anatolien och norra Arabien och dessutom så långt norrut som i Uralbergen och så långt österut som i Kurdistan och Afghanistan. Riksarameiskan användes fortfarande under den hellenistiska tiden (323–30 f.v.t.).

Det förefaller som om det är denna riksarameiska som förekommer i Esras, Jeremias och Daniels böcker. Bibeln innehåller också vittnesbörd om att arameiska var dåtidens internationella hjälpspråk. På 700-talet f.v.t. riktade den judeiske kungen Hiskias talesmän följande uppmaning till Rabsake, som var assyrierkungen Sanheribs representant: ”Var vänlig och tala till dina tjänare på arameiska, för vi förstår det språket; och tala inte till oss på judarnas språk medan folket som är på muren hör på.” (Jes 36:11; 2Ku 18:26) De judiska ämbetsmännen förstod arameiska, men det gjorde uppenbarligen inte den vanlige hebrén som bodde i Jerusalem på den tiden.

Några år efter det att judarna hade återvänt från landsflykten i Babylon läste prästen Esra ur lagboken för de judar som var samlade i Jerusalem, och några leviter förklarade det upplästa för folket. I Nehemja 8:8 står det: ”De läste högt ur boken, ur den sanne Gudens lag, samtidigt som den noggrant förklarades och man angav dess innebörd;  och de fortsatte att göra det upplästa förståeligt.” Denna utläggning eller uttolkning kan ha bestått i att den hebreiska texten återberättades på arameiska. Det är möjligt att hebréerna hade börjat tala arameiska under vistelsen i Babylon. Utläggningen inbegrep säkert också att texten förklarades, så att judarna, även om de kanske förstod hebreiska, också fick tag i den djupare innebörden i det som lästes upp.

Vilket språk talade Jesus? Det råder stor oenighet bland forskarna när det gäller den här frågan. Professor G. Ernest Wright säger emellertid om de språk som användes i Palestina när Jesus var på jorden: ”På gatorna i de större städerna kunde man utan tvivel höra flera olika språk. Grekiska och arameiska var uppenbarligen de vanligaste talade språken, och de flesta som bodde i städerna kunde troligen förstå dem båda, även i så ’moderna’ och ’västliga’ städer som Caesarea och Samaria, där grekiska var det vanligaste språket. Man kunde höra romerska soldater och ämbetsmän samtala på latin, medan ortodoxa judar sinsemellan kan ha talat en sen variant av hebreiska, ett språk som vi vet var varken klassisk hebreiska eller arameiska, trots dess likhet med båda dessa språk.” Professor Wright kommer sedan in på frågan om vilket språk Jesus talade och säger: ”Vilket språk Jesus talade har varit föremål för mycket diskuterande. Vi har ingen möjlighet att med säkerhet fastslå om han kunde grekiska eller latin, men i sin förkunnargärning använde han vanligen antingen arameiska eller ett slags folklig hebreiska som starkt påverkats av arameiskan. När Paulus talade till folkskaran i templet, sägs det att han talade hebreiska. (Apg 21:40) Forskarna menar i allmänhet att detta var arameiska, men det är mycket möjligt att en folklig form av hebreiska vid den tiden var judarnas vardagsspråk.” (Biblical Archaeology, 1962, sid. 243)

Det är möjligt att Jesus och hans första lärjungar, däribland aposteln Petrus, ibland talade galileisk arameiska. Den natt Jesus blev arresterad sades det till Petrus: ”Visst är du också en av dem, ja, din dialekt röjer dig ju.” (Mt 26:73) Detta kan ha sagts till Petrus därför att han vid det här tillfället talade galileisk arameiska. Men det är inte säkert, för han kan också ha talat galileisk hebreiska, en annan dialekt än den man talade i Jerusalem och andra städer i Judeen. När Jesus vid ett tidigare tillfälle kom till Nasaret i Galileen och gick in i synagogan där, läste han högt ur Jesajas profetia, som uppenbarligen var skriven på hebreiska, och sade sedan: ”I dag har detta skriftställe som ni just hörde blivit uppfyllt.” Det sägs inget om att Jesus översatte det han hade läst till arameiska, så det är troligt att de som var närvarande inte hade några problem att förstå bibelhebreiskan. (Lu 4:16–21) Det är också värt att lägga märke till att det i Apostlagärningarna 6:1, där det berättas om tiden strax efter pingsten år 33, talas om grekisktalande och hebreisktalande judar i Jerusalem.

Professor Harris Birkeland påpekar (i The Language of Jesus, Oslo 1954, sid. 10, 11) att arameiskan inte nödvändigtvis behöver ha varit det språk man i allmänhet talade i Palestina på Jesu tid bara därför att det användes som skriftspråk där. Och den omständigheten att Elefantinepapyrerna, som tillhörde en judisk koloni i Egypten, var skrivna på arameiska bevisar inte, enligt professor Birkeland, att arameiskan var huvudspråket i judarnas hemland, för arameiska var då ett internationellt skriftspråk. Det är sant att de kristna grekiska skrifterna innehåller flera arameiska uttryck – Jesus använde till exempel några arameiska ord – men som professor Birkeland framhåller var det kanske så att Jesus vanligtvis talade en folklig hebreiska och bara ibland använde arameiska uttryck.

Birkelands påstående att människor i allmänhet inte kunde läsa och skriva arameiska kan kanske inte bevisas, men när den välutbildade läkaren Lukas berättar att Paulus talade till judarna ”på det hebreiska språket” och att Paulus sade att rösten från himlen talade till honom ”på det hebreiska språket”, förefaller det som om han verkligen menar en form av hebreiska (även om det inte behöver vara gammalhebreiska), och inte arameiska. (Apg 22:2; 26:14)

Något som ytterligare stöder tanken att man talade en form av hebreiska i Palestina på Jesu tid är de tidiga vittnesbörden om att aposteln Matteus först skrev sitt evangelium på hebreiska. Eusebios (som levde på 200- och 300-talet v.t.) säger att ”Matteus sammanställde Jesu ord och gärningar på hebreiska”. (Kyrkohistoria, 1995, sid. 115) Och Hieronymus (som levde på 300- och 400-talet) skriver i sitt verk De viris inlustribus (Om berömda män), kapitel III: ”Matteus, som är densamme som Levi och som från att ha varit tullman blev apostel, författade först ett Evangelium om Kristus i Judeen på det hebreiska  språket och med hebreiska skrifttecken till nytta för dem av omskärelsen som hade blivit troende. ... För övrigt är den hebreiska texten bevarad till denna dag i biblioteket i Caesarea, som martyren Pamfilos så flitigt samlade skrifter till.” (Översättning på grundval av den latinska text som E. C. Richardson har utgett och offentliggjort i serien ”Texte und Untersuchungen zur Geschichte der altchristlichen Literatur”, Leipzig 1896, bd 14, sid. 8, 9.) När Jesus levde som människa på jorden kan han alltså mycket väl ha talat både en form av hebreiska och en arameisk dialekt. (Se HEBREISKA.)