[Ạriel] Betyder ”Guds altarhärd” eller ”Guds lejon”.

1. En moabit vars båda söner dödades av Benaja. (2Sa 23:20; 1Kr 11:22)

2. Ett av de nio överhuvuden som Esra tog hjälp av för att finna kvalificerade ”tjänare till ... Guds hus”. Detta skedde våren 468 f.v.t., strax innan ca 1 500 israelitiska män under Esras ledning började färden från floden Ahava till Jerusalem. (Esr 8:15–17, 31)

3. Ett kryptiskt namn som används i Jesaja 29:1, 2, 7 om Jerusalem. Det var i Jerusalem som Guds tempel låg, och på tempelområdet fanns offeraltaret. Av den anledningen var staden Guds altarhärd. Den skulle också vara centrum för den rena tillbedjan av Jehova. Men budskapet i Jesaja 29:1–4 är olycksbådande och förutsäger den ödeläggelse som skulle drabba Jerusalem genom babylonierna 607 f.v.t. Staden skulle då bli en ”altarhärd” på ett annat sätt – en stad som flöt av utgjutet blod och förtärdes av eld och fylldes av liken av dem som hade drabbats av den brinnande tillintetgörelsen. De bakomliggande orsakerna till den här katastrofen anges i verserna 9–16. Men i Jesaja 29:7, 8 visas det att de nationer som ödelägger staden inte skall nå sina egentliga syften eller mål.