1. Noas ark gjorde det möjligt för förfäderna till alla människor att överleva den stora översvämningen 2370/2369 f.v.t. (Se DEN STORA ÖVERSVÄMNINGEN; NOA.) Jehova gav Noa detaljerade instruktioner om arkens storlek och form, anordningar för ljus och ventilation och vilka material arken skulle byggas av. (1Mo 6:14–16)

Form och storlek. Arken (hebr.: tevạh; grek.: kibōtọs) var en rektangulär lådliknande farkost, troligen med räta vinklar och flat botten. Den behövde ingen rund botten eller spetsig förstäv för att snabbt ta sig fram genom vattnet, och den behövde inte heller någon styranordning. Den skulle bara vara vattentät och hålla sig flytande. En farkost med sådan form är mycket stadig och kantrar inte så lätt, och den kan rymma omkring en tredjedel mer än skepp med traditionell form. På sidan av arken fanns det en dörr där man kunde lasta i och ur.

Arken var 300 alnar lång, 50 alnar bred och 30 alnar hög. Räknar man med en aln på 44,5 cm (en del menar dock att den gamla alnen var 56 eller 61 cm) var arken 133,5 m lång, 22,3 m bred och 13,4 m hög – ungefär hälften så lång som oceanångaren Queen Elizabeth II. Detta förhållande mellan längd och bredd (6 till 1) används även av skeppskonstruktörer i vår tid. Med dessa mått hade arken en total volym på ca 40 000 m³. Det fanns inget fraktfartyg i forntiden som var tillnärmelsevis så stort som arken. Arken var förstärkt invändigt med två extra däck och hade därför tre våningsplan med en sammanlagd golvyta på drygt 8 900 m².

Gud sade till Noa att han skulle ”göra ett tsohar [tak eller fönster] till arken”. (1Mo 6:16) Man vet inte säkert vad detta var eller hur det var konstruerat. En del kännare menar att ordet tsọhar är besläktat med ett ord som har med ljus att göra, och de översätter det därför med ”fönster” (KJ, Åk), ”ljus” (AS, JP), ”ljusglugg” (Hey), ”öppning för ljuset” (SFB, 1917). Andra förbinder emellertid tsọhar med en senare arabisk rot som betyder ”(hand)rygg”, ”(djur)rygg”, ”(skepps)däck” – dvs. den del som är bortvänd från jorden eller vattnet, och de översätter det därför med ”tak”. (AT, JB, RS, 2000) Noa fick veta att detta tsọhar skulle fullbordas ”till en höjd av en aln uppåt”. (1Mo 6:16)

Det är alltså möjligt att detta tsọhar skulle göra att det kom in tillräckligt med ljus och frisk luft och att det därför inte bara var ett ”titthål” som var en kvadrataln stort, utan en öppning som var en aln hög och gick runt hela arken alldeles under taket, så att det blev en öppning på nästan 140 m². En annan förklaring, som också ger rum för att det fanns en sådan öppning för ventilation under taket eller någon annanstans, är att taket kan ha haft sluttande ytor. Angående denna möjlighet skrev James F. Armstrong i Vetus Testamentum (Leiden 1960, sid. 333): ”’Intill en aln uppåt skall du avsluta det’ är svårt att förstå när sohar översätts antingen med ’ljus (= fönster)’ eller med ’(platt) tak’. Men om man föreställer sig ett sadeltak, kan orden ’intill en aln uppåt’ avse taknockens höjd över ytterväggarnas överkant. Med moderna fackuttryck skulle den nämnda alnen vara höjden på de stolpar som nocken läggs på. ... Enligt denna  teori bör taket på Noas ark ha haft en lutning på fyra procent (1 alns höjning, 25 alnar från vägg till nock), vilket var tillräckligt för att regnvattnet skulle kunna rinna av.”

Jehova förklarade också vilket material denna enorma ark skulle byggas av: ”Gör dig en ark av trä från ett kådigt träd [ordagr.: ”av goferträ”].” (1Mo 6:14) Några menar att det kådrika träslag som nämns här var cypress eller något liknande. I den delen av världen fanns det riklig tillgång på det träslag som vi i dag kallar cypress. Fenicierna och Alexander den store föredrog cypressträ när de byggde skepp, och det används det till än i dag. Cypressträ är särskilt vattenbeständigt och hållbart. Dörrar och dörrposter av cypressträ har visat sig kunna hålla i 1 100 år. Noa skulle dessutom täta fogarna och bestryka arken ”invändigt och utvändigt med jordbeck”. (Se ASFALT.)

Tillräcklig lastkapacitet. Arkens passagerarlista var ganska imponerande. Förutom Noa, hans hustru, de tre sönerna och deras hustrur skulle levande skapelser ”av allt slags kött”, ”två av varje”, föras in i arken. ”Hane och hona skall det vara. Av de flygande skapelserna enligt deras arter och av husdjuren enligt deras arter, av alla andra djur som rör sig på marken enligt deras arter, skall två av varje gå dit in till dig för att bevaras vid liv.” Av de rena djuren och fåglarna skulle man ta med sju av varje ”art” (så som ordet används i skapelseberättelsen). Till alla dessa djur behövde man dessutom ta med stora mängder av olika slags foder som skulle räcka i över ett år. (1Mo 6:18–21; 7:2, 3)

De ”arter” av djur som valdes ut avser huvudgrupper med klara och oföränderliga gränser som Skaparen har satt; djuren kan bara fortplanta sig inom dessa gränser, ”enligt deras arter”. Somliga har beräknat att de hundratusentals djurarter som finns i dag kan reduceras till förhållandevis få av de grundläggande ”arter” eller familjer som skapades från början – exempelvis hästdjur och hunddjur, för att nämna bara två. De gränser som Jehova fastställde för ”artens” fortplantning kunde inte överskridas. Mot denna bakgrund har en del forskare sagt att om det så bara fanns 43 ”arter” däggdjur, 74 ”arter” fåglar och 10 ”arter” kräldjur i arken, kan dessa ha frambringat den artrikedom som finns i dag. Andra har beräknat att det som behövdes var 72 ”arter” fyrfotadjur och knappt 200 ”arter” fåglar. Något som stöder tanken att den stora variation av djurliv som finns i dag kan ha uppstått genom korsningar inom så få ”arter” efter den stora översvämningen är den oändliga variationen inom människosläktet – korta, långa, tjocka och smala människor med oräkneliga nyanser i hårfärg, ögonfärg och hudfärg härstammar alla från en enda familj, nämligen Noas.

En del menar att dessa beräkningar är för lågt hållna; i The Encyclopedia Americana anges det till exempel att det finns mer än 1 300 000 djurarter. (1977, bd 1, sid. 859–873) Över 60 procent av dessa är dock insekter. Av de resterande är 24 000 groddjur, kräldjur, fåglar och däggdjur, varav 10 000 är fåglar, 9 000 är kräldjur och groddjur (många av dessa kan ha överlevt utanför arken), och bara 5 000 är däggdjur (däribland valar, som också kunde överleva utanför arken). Andra forskare beräknar att det bland landlevande däggdjur bara finns omkring 290 arter som är större än får och omkring 1 360 som är mindre än råttor. (The Deluge Story in Stone, B. C. Nelson, 1949, sid. 156; The Flood in the Light of the Bible, Geology, and Archaeology, A. M. Rehwinkel, 1957, sid. 69) Även om man utgår från dessa större siffror, fanns det gott om plats i arken för ett par av varje djurart.

Fem månader efter det att översvämningen började ”kom arken till vila på Araratbergen”, men troligen inte på den högsta toppen (nästan 5 165 m över havet), utan i en passande terräng, så att alla i arken kunde ha det bekvämt ombord i ytterligare några månader. Till slut, när det hade gått ett år och tio dagar sedan översvämningen började, öppnades dörren, och alla gick ut ur arken. (1Mo 7:11; 8:4, 14)

Påståenden om att man har funnit rester av arken har ännu inte bekräftats.

2. Den lilla låda eller kista i vilken Jokebed gömde sin son, som var tre månader gammal och som senare fick namnet Mose. Denna ark (hebr.: tevạh), som faraos dotter fann bland vassen vid Nilens strand, var gjord av papyrus och bestruken med asfalt och beck så att den blev vattentät. (2Mo 2:2–4, 10, not; 6:20)

3. Den kista av akacieträ i vilken den andra uppsättningen av stentavlor med lagen som gavs till Mose på berget Sinai tillfälligt förvarades tills Vittnesbördets ark tillverkades några månader senare. (5Mo 10:1–5) Det hebreiska ordet ’arọ̄n, som återges med ”ark” i  5 Moseboken 10:1–5, har på andra ställen återgetts med ”kista”. (1Mo 50:26; 2Ku 12:9, not, 10; 2Kr 24:8, 10, 11)

4. Se FÖRBUNDETS ARK.