Byggnadskonst. Bibeln visar att det redan tidigt i människans historia, under de 1 656 åren före den stora översvämningen på Noas tid, fanns olika slags bostäder och boendeformer. Det sägs att Kain efter mordet på Abel ”bosatte sig” i en viss trakt, och där ”satte han i gång med att bygga en stad”. (1Mo 4:16, 17) En av hans avkomlingar, Jabal, blev emellertid ”stamfar till dem som bor i tält och har boskap”. En annan ”smidde alla slags verktyg av koppar och järn”. (1Mo 4:20, 22) Kains avkomlingar dog, om inte förr, så allra senast i den stora översvämningen, men kunskapen om hur man byggde och använde verktyg dog inte ut med dem.

Det mest utmärkande byggnadsverket under perioden före översvämningen utfördes av avkomlingar av Set, nämligen Noa och hans söner, som byggde arken. Även om Gud gav Noa måtten och de grundläggande byggnadsbeskrivningarna, måste Noa som den jordiske arbetsledaren ha haft ett visst byggnadskunnande. Arken var 300 alnar lång, 50 alnar bred och 30 alnar hög (133,5 m × 22,3 m × 13,4 m), och den kan ha haft en sammanlagd golvyta på drygt 8 900 m². De tre våningarna och den stora takytan krävde utan tvivel att det förutom rumsavgränsningar fanns träpelare och bjälkar som  bar upp vikten och gav nödvändig stabilitet åt konstruktionen. Arken beströks med jordbeck, men timmerstockarna måste också passas ihop noga för att den skulle bli tillräckligt vattentät. (1Mo 6:13–16; se ARK nr 1.)

Byggande efter översvämningen. Under perioden efter den stora översvämningen omnämns Nimrod som en framträdande byggare som grundlade flera städer. (1Mo 10:8–12) Ett annat stort byggnadsprojekt som nu sattes i gång var Babels torn – ett projekt som misshagade Gud. I förbindelse med detta nämns nya byggnadsmaterial: ugnsbränt tegel och även asfalt, som tjänade som murbruk. Det var meningen att tornet skulle bli den högsta byggnad som dittills hade uppförts. (1Mo 11:3, 4)

Abraham, israeliternas förfader, såg utan tvivel exempel på ganska avancerad arkitektur i kaldéernas Ur. (1Mo 11:31) Utgrävningar vittnar om att staden hade anlagda gator, tvåvåningshus med tegeltrappor och tempel- och palatsanläggningar, och man menar att alltsammans härrör från 2000-talet f.v.t. I Ur har man också funnit några av de äldsta exemplen på överkragade valv eller bågar (dessa byggdes genom att man lät varje sten i en muröppning skjuta lite längre ut än den underliggande stenen tills de översta möttes) och kilstensvalv (äkta valv) med slutsten.

När Abraham längre fram uppehöll sig i Egypten (1Mo 12:10) såg han säkert några av det landets arkitektoniska mästerverk. Kung Djosers trappstegspyramid vid Sakkara, som antas härröra från 2000-talet f.v.t., är ett av de äldsta bevarade exemplen på större byggnadsverk av huggen sten. (BILD, bd 1, sid. 530) Den stora Cheopspyramiden, som byggdes något senare i Giza, har en enorm grundyta på 5,3 hektar och har byggts av ca 2 300 000 kalkstensblock med en genomsnittsvikt på 2,3 ton. Den var ursprungligen 147 m hög. Inte bara storleken, utan också den precision som arbetet har utförts med, får till och med vår tids ingenjörer att häpna. I Karnak, längre upp längs Nilen, uppförde egyptierna några hundra år senare det största kända tempel som någonsin har byggts. Taket över den stora hallen vilade på 134 kolossala kolonner, var och en med en diameter på ca 3 m, dekorerade med färgrika reliefer.

Israelitisk arkitektur. När israeliterna var slavar i Egypten utförde de mycket byggnadsarbete under egyptiska arbetsledare. (2Mo 1:11–14) Senare, när de befann sig i vildmarken, gav Jehova dem noggranna anvisningar om hur de skulle bygga tältboningen med väggramar, socklar med tapphål, tvärstänger och stolpar; en uppgift som krävde betydande byggnadstekniskt kunnande. (2Mo 25:9, 40; 26:15–37; Heb 8:5) De flesta av dem som utförde sådant arbete (och som hade utfört byggnadsarbete i Egypten) dog innan de kom fram till det utlovade landet, men de överlevande överförde säkert kunskap om olika byggmetoder och om hur olika verktyg skulle användas. (Jfr 5Mo 27:5.) Den mosaiska lagen innehåller minst en byggnadsföreskrift. (5Mo 22:8) När israeliterna erövrade landet övertog de naturligtvis hela städer och byar med färdiga byggnader, men de byggde också själva. (4Mo 32:16; 5Mo 6:10, 11; 8:12) Det fanns många befästa städer i Kanaans land vid tiden för deras intåg 1473 f.v.t. (4Mo 13:28)

Det är sant att det inte finns kvar några stora byggnadsverk som vittnar om att israeliterna hade en egen byggnadsstil eller nyskapande förmågor när det gäller arkitektur, men detta utesluter inte att de hade sådana färdigheter. Till skillnad från de hedniska nationerna reste israeliterna inga stora monument till ära för politiska härskare eller militära hjältar. Det enda tempel som uppfördes fanns i Jerusalem (även om det i förbindelse med avfällighet uppstod kultplatser). Ingenting finns kvar vare sig av det första templet eller av det som ersatte det. Bland de mer imponerande ruiner som har frilagts är de identiska stadsportarna i Megiddo, Hasor och Geser, som anses vara byggda under Salomos tid. (1Ku 9:15) Varje portbyggnad bestod av en 20 m lång yttermur med noggrant uthuggna stenar. Inne i själva genomgången fanns det tre par väggpelare eller utskjutande partier på vardera sidan, och dessa bildade sex kamrar där man kunde göra affärer eller postera soldater som kunde angripa fientliga trupper som försökte tränga sig in genom porten. (Se PORT.) I Megiddo och Samaria har man funnit exempel på mästerligt murarbete. Stenarna är noggrant uthuggna och lagda med sådan precision att det i några fall inte ens går att få in ett tunt knivblad mellan dem. Arbetet på Salomos tempel höll utan tvivel samma höga kvalitet. (1Ku 5:17; 6:7)

Arkeologiska undersökningar tyder på att israeliterna i allmänhet bodde i mycket anspråkslösa hus; en del forskare menar att husen rentav var primitiva. Dessa uppfattningar bygger dock på ett mycket magert underlag. Följande sägs i The Interpreter’s  Dictionary of the Bible (utgiven av G. A. Buttrick, 1962, bd 1, sid. 209): ”Vår kunskap om ämnet är begränsad både därför att dåtidens skribenter inte lade så stor vikt vid arkitektoniska detaljer och därför att det bara finns sparsamma rester kvar av själva byggnaderna, som för det mesta har blivit fullständigt ödelagda av tidens tand och av efterföljande generationers byggnadsarbetare.” Det är därför sällan man finner mer än en eller två rader murverk på resterna av husgrunder i Palestina. Logiskt sett var det dessutom de bättre husen som blev mest ödelagda, både av fiender och av dem som senare sökte efter material att bygga av.

Byggnadsmaterial och byggmetoder. Från äldsta tider har det varit vanligt med stengrunder. De kunde vara av ohuggen sten, men de lades i rak linje med hörnstenarna och hölls ihop av dessa, som var noggrant avjämnade och inpassade. (Jfr Ps 118:22; Jes 28:16.) Enligt 3 Moseboken 14:40–48 kunde de israelitiska stenhusen vara putsade invändigt med lerbruk. Om inte hela huset byggdes av natursten använde man ofta soltorkat eller ugnsbränt tegel. (Jfr Jes 9:10.) Ibland satte man in trä mellan tegelstenarna. Vilka material som användes berodde huvudsakligen på vad som fanns att tillgå på platsen. I södra Mesopotamien var tillgången på trä och sten dålig, så de flesta byggnaderna uppfördes av lertegel, men i Palestina fanns det vanligtvis gott om kalksten eller annan sten. En tidig och billig metod som användes för att uppföra väggar var lerklining (flätverksteknik). Man stack ner käppar i marken och flätade in vass eller grenar horisontellt mellan dem, så att det bildades ett flätverk som kunde bestrykas med lera. Leran torkade och hårdnade i solen. Med jämna mellanrum putsades sedan väggarna med bruk för att skydda dem mot väder och vind. (Se MURAR, VÄGGAR.)

Taket byggdes ofta med hjälp av långa stenar eller träbjälkar som lades på de bärande väggarna. För att få större spännvidd satte man kanske upp stolpar eller pelare. Eftersom överkragade valv och kilstensvalv var kända redan tidigt i historien, är det troligt att man använde valvkonstruktioner i större byggnader för att bära upp platta tak; de kunde nämligen bära en ansenlig vikt. Dessa stora byggnader hade ofta en eller två rader med trä- eller stenpelare som vilade på en sockel eller bas av sten. Några menar att det var sådana pelare som fanns i Dagons hus, som filistéerna förde den blinde Simson till. Förutom de människor som var samlade inne i byggnaden var det omkring 3 000 på taket som såg när Simson rubbade de båda huvudpelarna och fick hela huset att störta samman. (Dom 16:25–30)

Taken på mindre byggnader och bostadshus var ofta av grenar eller vass som bands ihop och lades över bjälkarna och sedan täcktes med lera och jämnades till. Taket fick en svag lutning så att regnvattnet kunde rinna av. Sådana tak kan man se på hus i Jordandalen än i dag.

I Palestina var husen i regel rektangulära. Bostadshus kunde ha flera mindre, rektangulära rum. Det begränsade utrymmet i städerna, som ofta var tättbefolkade, inverkade på husens storlek och form. Om det fanns plats till det hade man kanske en innergård som alla rummen öppnade sig mot, men man hade bara en ingång från gatan. Den rektangulära husformen användes inte bara till vanliga bostadshus, utan också till kungens hus (palatset), förrådshus, samlingshus (synagogor), Guds hus (templet) och de dödas hus (gravar).

Under kungarna i Juda och Israel. Det enda särskilt omnämnda byggnadsverk som uppfördes under kung Davids regering är hans ”hus av cederträ”, som byggdes av material och av hantverkare som Hiram, den feniciske kungen i Tyros, tillhandahöll. (1Kr 14:1; 17:1) Men det uppges att David även byggde andra hus i Jerusalem. (1Kr 15:1) David gjorde också många förberedelser för tempelbygget, som hans son Salomo skulle ta hand om. Han lät hugga ut fyrkantiga stenblock och tillverka järnspikar, och han skaffade fram koppar och cederstockar ”i stor mängd” och dessutom guld, silver, dyrbara stenar och mosaikstenar. (1Kr 22:1–4; 29:1–5) Det var också David som under inspiration fick ”byggnadsplanen” till hela tempelanläggningen och dess utrustning. (1Kr 28:11, 19) Det hebreiska ordet för ”byggnadsplan” (tavnịth) kommer från roten banạh (”bygga”; 1Kr 22:11) och har på andra ställen bland annat återgetts med ”mönsterbild” och ”avbildning” (2Mo 25:9; 1Kr 28:18).

Under Salomo nådde den israelitiska arkitekturen sin höjdpunkt. (2Kr 1:15; Pre 2:4–6) Timret till tempelbygget fälldes visserligen på Libanon av kung Hirams feniciska arbetare, men berättelsen stöder inte den ofta framförda uppfattningen att templet i Jerusalem nästan uteslutande var ett feniciskt verk. Det  sägs att en israelisk-fenicisk man som också hette Hiram var med vid själva byggandet, men han arbetade huvudsakligen med utsmyckning och metallarbete, och det arbetet utfördes efter det att byggnaden hade uppförts och enligt de ritningar som kung David hade tillhandahållit. (1Kr 28:19) Kung Hiram erkände att det också fanns ”kunniga män” bland israeliterna. (1Ku 7:13–40; 2Kr 2:3, 8–16; jfr 1Kr 28:20, 21.) Salomo ledde själv tempelbygget. (1Ku 6:1–38; 2Kr 3:1–4:22) Dessutom byggde han templets förgård, Libanonskogshuset (som utmärkte sig genom sina 45 pelare av cederträ och sina speciella ljusöppningar), en förhall med pelare, en tronhall och ett hus åt sig själv och ett åt faraos dotter, alltsammans av ”dyrbara stenar, huggna efter mått”. (1Ku 7:1–12)

Andra kungar som utmärkte sig som byggherrar var Asa (1Ku 15:23), Basa (1Ku 15:17), Omri (1Ku 16:23, 24), Ahab (1Ku 22:39), Jehosafat (2Kr 17:12), Ussia (2Kr 26:6–10, 15), Jotam (2Kr 27:3, 4) och Hiskia (2Ku 20:20). Siloamtunneln (533 m lång), som tillskrivs Hiskia, och de tunnlar man har funnit i Lakis, Gibeon, Geser och Megiddo är anmärkningsvärda ingenjörsbedrifter.

I Palestina efter landsflykten. Efter landsflykten byggde judarna av allt att döma bara enkla hus. Herodes den store (1:a årh. f.v.t.) och hans efterträdare utförde emellertid stora byggnadsprojekt; dit hörde ombyggnaden av templet i Jerusalem (Mk 13:1, 2; Lu 21:5), hamnen vid Caesarea, den stora viadukten över de centrala delarna av Jerusalem, offentliga byggnader, teatrar, hippodromer och badhus. En mycket anmärkningsvärd bedrift av Herodes var byggandet av fästningen på Masadaklippan mer än 400 m över Döda havet. Förutom fästningsverk byggde han här ett luxuöst palats, som var anlagt på tre terrasser och hade en badanläggning, samt ett annat palats med ett romerskt bad, som hade värmerör i väggarna och ett toalettrum med spolanordning. Han försåg den väldiga klippfästningen med tolv stora cisterner som sammanlagt kunde rymma nästan 40 000 m³ vatten. (BILD, bd 2, sid. 751)

Assyrisk, babylonisk och persisk arkitektur. Sedan nordriket Israel och sydriket Juda hade fallit (740 respektive 607 f.v.t.) fick det judiska folket stifta bekantskap med de assyriska, de babyloniska och de persiska världsväldenas arkitektoniska prakt. Sargon II:s palats i Khorsabad var känt för sin regelbundna, symmetriska uppbyggnad, sina praktfulla reliefer, glaserade tegelstenar och emaljerade kakelmålningar. Sanheribs palats i Nineve var ett stort byggnadsverk som rymde omkring 70 rum, där drygt 3 000 m av väggarna var försedda med reliefplattor. (2Ku 19:36; jfr Jon 3:2, 3.) Sanherib tros även ha byggt den 48 km långa akvedukt som ledde vatten från floden Gomel till Nineves trädgårdar. I Mari vid Eufrat i östra Syrien låg ett enormt palats med 300 rum; komplexet täckte ca 6 hektar. Ruinerna av det gamla Babylon med dess väldiga murar, berömda gator och talrika palats och tempel vittnar också om stor prakt.

Under det persiska styret kan judarna i Susa ha sett Darius I:s praktfulla palats, som invändigt var utsmyckat med vackert målade glaserade tegelstenar. (BILD, bd 2, sid. 330) I Persepolis var prakten kanske ännu större (BILD, bd 2, sid. 329); där fanns Xerxes propyléer, med dess kolossala tjurar, Darius och Xerxes palats och väldiga audienshallar, bland annat en sal med 100 pelare eller kolonner. De persiska kolonnerna var smäckrare än grekernas berömda joniska kolonner. När det gäller kolonnerna i Xerxes hall var förhållandet mellan höjd och diameter 12 till 1, jämfört med högst 10 till 1 för korinthiska kolonner och bara 6 till 1 för egyptiska kolonner. Dessutom var spännvidden mellan kolonnerna i persiska byggnader nästan dubbelt så stor som i grekiska byggnader, vilket skapade en känsla av större rymd.

Grekiska och romerska stilar och metoder. Den grekiska arkitekturens ”guldålder” började på 600-talet f.v.t. och varade fram till 300-talet f.v.t. I Athen uppfördes majestätiska tempel och andra byggnader till ära för de grekiska gudarna och gudinnorna, till exempel Parthenon, Niketemplet och Erechtheion. I Korinth var Apollontemplet och det stora torget (agorạ) framträdande. Byggnadsstilen benämns vanligtvis efter de tre viktigaste grekiska kolonnordningarna: den doriska, den joniska och den korinthiska.

Den romerska byggnadsstilen påverkades mycket av den grekiska. Romerska byggnader var i regel mer funktionella men saknade något av elegansen hos de grekiska. Romarna lärde sig också av etruskerna, som var kända för sina kilstensvalv. På 500-talet f.v.t. användes sådana valvkonstruktioner på ett imponerande sätt vid anläggandet av den  stora avloppsledningen i Rom. Romerska arkitekter utvecklade också konsten att bygga kryssvalv och kupoler, vilket gjorde det möjligt för dem att bygga väldiga rotundor och rymliga hallar utan pelare. Grekiska murare hade uppfört majestätiska byggnader i marmor utan att använda murbruk eller cement; de kunde nämligen tillpassa och sammanfoga marmorblocken med enastående precision. Romerska murare använde en blandning av en vulkanisk jordart och kalk, puzzolan, en hydraulisk cement med stor kohesionskraft. Med puzzolan som murbruk kunde romarna öka valvens spännvidd och uppföra byggnadsverk i flera våningar, till exempel det väldiga fyra våningar höga Colosseum, som byggdes under det första århundradet v.t. och som hade plats för mellan 40 000 och 87 000 åskådare. Något av det mest betydelsefulla som romarna anlade var de stora härvägarna och praktfulla akvedukterna, som huvudsakligen byggdes från 200-talet f.v.t. och framåt. Aposteln Paulus reste mycket på de romerska vägarna, och på sin resa till Rom såg han utan tvivel kejsar Claudius akvedukt vid Via Appia.

De kristnas byggnadsstil. Israels nation var inte känd för en praktfull eller ståtlig byggnadsstil, och de första kristna, det andliga Israel, uppförde inte heller pampiga byggnadsverk. I Unger’s Bible Dictionary (1965, sid. 84, 85) sägs det: ”Redan på 200-talet fanns det byggnader som de hade uppfört, men de var varken gedigna eller påkostade.” Det var först på kejsar Konstantins tid – när de som ville ingå förbindelser med staten uppmuntrades till det – som namnkristna började utveckla en särskild byggnadsstil och uppförde några av de praktfullaste och ståtligaste byggnadsverk man känner till.

I profetior och bildspråk. Det finns många byggnadstermer i Bibelns profetior och bildspråk. Profetiorna om återställelse handlar i stor utsträckning om att Guds folk skall återupprättas och att deras städer skall byggas upp. (Jes 58:12; 60:10; 61:4; Hes 28:26; 36:36) Det förutsägs att Sion skall byggas på stenar som läggs med hårt murbruk, med en grund av safirer, bröstvärn av rubiner och portar av eldröda, gnistrande stenar. (Jes 54:11, 12) Det sägs att visheten bygger sig ett hus (Ord 9:1) och att vishet tillsammans med urskillningsförmåga och kunskap bidrar till att bygga upp ett hushåll (Ord 14:1; 24:3, 4). Jehojakim fördöms för att ha byggt sitt palats med orättfärdighet, eftersom han inte gett arbetarna betalt, och kaldéerna fördöms för att ha byggt en stad med de erövrade folkens blod och mödor. (Jer 22:13–15; Hab 2:12, 13) Falska föreställningar om att man har fred med Gud liknas vid att bygga och putsa en skiljevägg som Jehova i raseri river ner med en stormvind och hagel, så att dess grundval blottläggs. (Hes 13:10–16) Psalmisten försäkrar att ”om inte Jehova bygger huset mödar sig byggarna förgäves”. (Ps 127:1) Innan ”Jehovas stora dag” kommer skall de som ignorerar Gud bygga hus men inte få bo i dem. (Sef 1:12–14; jfr Am 5:11.) Guds tjänare däremot skall ”bygga hus och bo i dem” och ”göra fullt bruk av sina händers verk”. (Jes 65:17–23; jfr Pre 3:3.)

I de kristna grekiska skrifterna framhöll Jesus att det är viktigt att göra en kostnadsberäkning innan man börjar bygga, och genom detta ville han visa sina åhörare att de måste tänka igenom vad det innebär att bli hans efterföljare. (Lu 14:28–30) I flera bildliga framställningar nämns det hur viktigt det är att lägga en fast grund. (Mt 7:24–27; Lu 6:48, 49; 1Ti 6:17–19; 2Ti 2:19; Heb 11:10) Kristus Jesus säger att han skall bygga sin församling på en klippa (pẹtra). (Mt 16:18) Han är själv denna grund, och ”ingen kan ... lägga någon annan grund än den som är lagd”; men ändå är han ”den sten som byggnadsarbetarna förkastade”. (1Kor 3:11; Mt 21:42; Apg 4:11; Ps 118:22) Eftersom han är grundhörnstenen, blir alla de andra ”levande stenarna” i detta tempel uppbyggda på och anpassade efter honom, med rättvisa som ”mätsnöre” och rättfärdighet som ”lodmall”. (Ef 2:20, 21; 1Pe 2:4–8; Jes 28:16, 17) Jesus sade att hans kropps tempel skulle resas upp ”på tre dagar”, men det hade tagit 46 år att bygga det bokstavliga templet i Jerusalem och de byggnader som omgav det, och arbetet pågick fortfarande på hans tid. (Joh 2:18–22) Som en ”kunnig arbetsledare” förmanade Paulus de kristna att bygga på den grund som lagts, Kristus, med eldhärdiga material av hög kvalitet. (1Kor 3:10–17) Kärleken beskrivs som ett av de viktigaste byggnadsmaterialen. (1Kor 8:1; jfr Ps 89:2.) I Johannes syn framställs det nya Jerusalem som en strålande stad byggd av dyrbara stenar och med murar som vilar på grundstenar där namnen på ”Lammets tolv apostlar” är inskrivna. (Upp 21:9–27) Gud själv framställs som den store byggmästaren som har byggt allt och som därför inte bor i hus som har byggts av människor. (Heb 3:4; Apg 7:48–50; 17:24, 25; Jes 66:1)