[Ạron]

Son till Amram och Jokebed av Levis stam, född i Egypten 1597 f.v.t. Han var sonsonsson till Levi. (2Mo 6:13, 16–20) Hans syster, Mirjam, var äldre än han, och hans bror, Mose, var tre år yngre. (2Mo 2:1–4; 7:7) Aron gifte sig med Eliseba, dotter till Amminadab, och fick fyra söner: Nadab, Abihu, Eleasar och Itamar. (2Mo 6:23) Han dog 1474 f.v.t. vid 123 års ålder. (4Mo 33:39)

Eftersom Mose tvekade därför att han ansåg sig ha svårt att tala flytande, utsåg Jehova Aron till att tjäna som Moses talesman inför farao, och Jehova sade om Aron: ”Jag vet att han verkligen kan tala.” Aron gav sig av för att möta Mose vid berget Sinai och underrättades om allt som Gud hade för avsikt att göra i förbindelse med Israel och Egypten. Därefter återvände de båda bröderna till Egypten. (2Mo 4:14–16, 27–30)

Aron började nu ”tjäna som mun” för Mose. Han talade på hans vägnar till Israels äldste och utförde övernaturliga tecken som bevis för att deras budskap kom från Gud. När det var dags att inställa sig vid faraos hov, måste den 83-årige Aron i egenskap av Moses talesman träda inför denne högmodige härskare. Jehova sade därefter till Mose: ”Se, jag har gjort dig till Gud för farao, och din bror Aron skall vara din profet.” (2Mo 7:1, 7) Det var  Aron som utförde det första övernaturliga tecknet inför farao och hans magiutövande präster, och senare var det Aron som på Moses befallning räckte ut Moses stav och gav tecken till att de tio plågorna skulle börja. (2Mo 7:9–12, 19, 20) Han fortsatte att arbeta i samverkan med Mose och i lydnad för Gud under de plågor som följde tills befrielsen slutligen kom. I detta var han ett utmärkt föredöme för kristna som tjänar som ”ambassadörer på Kristi vägnar, som om Gud framställde enträgna uppmaningar” genom dem. (2Mo 7:6; 2Kor 5:20)

Under de 40 årens vandring i vildmarken uppträdde Aron tydligen alltmer sällan som Moses talesman, för det verkar som om Mose själv i större utsträckning förde ordet. (2Mo 32:26–30; 34:31–34; 35:1, 4) Dessutom övertog Mose staven igen efter den tredje plågan, och under striden mot amalekiterna bistod Aron Mose endast genom att tillsammans med Hur stödja hans armar. (2Mo 9:23; 17:9, 12) Jehova fortsatte emellertid i allmänhet att vända sig till både Aron och Mose när han gav anvisningar, och enligt berättelsen verkade och talade de tillsammans ända fram till tiden för Arons död. (4Mo 20:6–12)

Som den som var underordnad följde Aron inte med Mose upp till toppen av berget Sinai för att ta emot lagförbundets stadgar, men tillsammans med två av sina söner och 70 av folkets äldste fick han lov att gå upp på berget och se en storslagen syn av Guds härlighet. (2Mo 24:9–15) I lagförbundet omnämndes Aron och hans hus på ett hedervärt sätt, och Gud utsåg Aron till överstepräst. (2Mo 28:1–3)

Överstepräst. Vid en ceremoni som varade i sju dagar blev Aron betrodd med sina heliga plikter av Mose som tjänade som Guds representant, och Arons fyra söner insattes samtidigt som underpräster. Mose satte på Aron vackra kläder som var gjorda av guld, blått garn, purpurrödfärgad ull och kermesrött garn. Till kläderna hörde två axelstycken och ett bröststycke som var prytt med dyrbara ädelstenar i olika färger. På hans huvud sattes en turban av fint lingarn, och på den var fastsatt en plåt av rent guld med inskriften: ”Helighet tillhör Jehova.” (3Mo 8:7–9; 2Mo 28) Aron smordes sedan på det sätt som beskrivs i Psalm 133:2 och kunde därefter kallas mashịach eller messias (khristọs, LXX), dvs. ”den smorde”. (3Mo 4:5, 16; 6:22)

Aron blev inte bara satt över hela prästerskapet utan blev också av Gud utvald till att vara stamfar för den släkt eller det hus varifrån alla framtida överstepräster skulle tas. Aron själv hade emellertid inte fått prästämbetet genom arv, och därför kunde aposteln Paulus säga om honom: ”Ingen tar sig självmant den äran, utan endast när han blir kallad av Gud, alldeles som Aron också blev. Således förhärligade inte heller Kristus sig själv genom att bli överstepräst, utan förhärligades av honom som sade med hänsyftning på honom: ’Du är min son; jag har i dag blivit din fader.’” (Heb 5:4, 5) Paulus visar därefter hur prästämbetet, som Aron var den förste att bekläda, var en förebild till det prästämbete som Kristus Jesus innehar som en högre och himmelsk överstepräst. Detta gör att Arons prästerliga funktioner i ämbetet som överstepräst får en särskild innebörd för oss. (Heb 8:1–6; 9:6–14, 23–28)

Som överstepräst hade Aron ansvaret att leda alla delar av tillbedjan vid tältboningen och öva tillsyn över det arbete som utfördes av de tusentals leviterna som tjänade där. (4Mo 3:5–10) På den årliga försoningsdagen var det han som frambar syndoffer för prästerskapet och leviterna och för Israels folk, och det var bara han som fick gå in i det allra heligaste i tältboningen med offerdjurens blod. (3Mo 16) Många delar av tillbedjan, till exempel frambärandet av det dagliga rökelseoffret och av förstlingen av spannmålsskörden, fick bara utföras av Aron och hans söner, prästerna. (2Mo 30:7, 8; Lu 1:8–11; 3Mo 23:4–11) Vid sin smörjelse blev Aron emellertid inte bara helgad till att frambära offer för folket utan också till att utföra andra plikter. Han hade ansvaret att undervisa folket i Guds ord. (3Mo 10:8–11; 5Mo 24:8; Mal 2:7) Han och hans efterföljare hade den högsta myndigheten under Jehova, Kungen. Vid mycket högtidliga tillfällen bar han de dyrbara kläderna. Han bar också linneturbanen med den ”glänsande plåten” av guld och bröststycket med urim och tummim, som gjorde att han kunde få Jehovas ”ja” eller ”nej” på frågor som gällde folket – en anordning som dock inte verkar ha använts så mycket under den tid Mose levde och verkade som medlare. (2Mo 28:4, 29, 30, 36; se ÖVERSTEPRÄST.)

Arons hängivenhet för den sanna tillbedjan sattes tidigt på prov när hans söner Nadab och Abihu dog. De dödades av Gud därför att de hade vanhelgat sitt prästämbete. Berättelsen säger: ”Och Aron teg.” När han och hans två kvarvarande söner blev tillsagda att inte sörja de döda överträdarna ”gjorde de enligt Moses ord”. (3Mo 10:1–11)

 I närmare 40 år representerade Aron de 12 stammarna inför Jehova i egenskap av överstepräst. Under vandringen i vildmarken utbröt ett allvarligt uppror mot Moses och Arons myndighet. Det leddes av en levit vid namn Kora och av rubeniterna Datan, Abiram och On, vilka klagade på deras ledarskap. Jehova lät jorden öppna sig under de tält som tillhörde Kora, Datan och Abiram, så att de och deras hushåll uppslukades, med undantag av Kora själv och 250 av hans medkonspiratörer, vilka förtärdes av eld. (4Mo 16:1–35) Hela menigheten började nu knota mot Mose och Aron, och under den plåga som Gud då sände visade Aron stark tro och stort mod genom att i lydnad gå ut med sitt fyrfat och bringa försoning för folket, medan han ”blev stående mellan de döda och de levande” tills hemsökelsen hejdades. (4Mo 16:46–50)

Gud befallde nu att 12 stavar, en stav för var och en av de 12 stammarna, skulle läggas i tältboningen, och på staven för Levis stam skrevs Arons namn. (4Mo 17:1–4) Dagen därpå gick Mose in i Vittnesbördets tält och såg att Arons stav hade skjutit skott, blommade och bar mogna mandlar. (4Mo 17:8) Detta fastslog utom allt tvivel att Jehova bland leviterna hade utvalt Arons söner till att tjäna som präster och bemyndigat Aron att tjäna som överstepräst. Efter detta blev det aldrig mer på allvar ifrågasatt om Arons hus hade rätt till prästadömet. Arons stav, som hade knoppats, lades i förbundsarken som ”ett tecken för de upproriska sönerna”. Sedan dessa upproriska israeliter hade dött och folket hade kommit in i det utlovade landet verkar det emellertid som om staven togs bort, eftersom den då hade tjänat sitt syfte. (4Mo 17:10; Heb 9:4; 2Kr 5:10; 1Ku 8:9)

Varför blev inte Aron straffad för att han gjorde guldkalven?

Även om Aron hade en privilegierad ställning begick han fel och misstag. Under Moses första, 40 dagar långa, vistelse på berget Sinai samlades folket kring Aron och sade till honom: ”Kom, gör oss en gud som kan gå framför oss, för vad den där Mose angår, den man som förde oss upp från Egyptens land, vet vi inte vad som har hänt honom.” (2Mo 32:1) Aron gick med på detta och gjorde tillsammans med dessa israeliter en bildstod av guld i form av en kalv. (2Mo 32:2–6) När Mose senare avkrävde honom en förklaring kom han med en lam ursäkt. (2Mo 32:22–24) Jehova utpekade honom emellertid inte som den främste överträdaren, utan sade till Mose: ”Så låt mig nu vara, så att min vrede kan flamma upp mot dem och jag kan utrota dem.” (2Mo 32:10) Mose vädjade till Jehova för folket, och specifikt för Aron, och förde sedan saken till ett avgörande när han ropade: ”Vem är på Jehovas sida? Kom till mig!” (2Mo 32:11, 26; 5Mo 9:20) Alla Levis söner, utan tvivel också Aron, lydde uppmaningen. Dessa dödade tre tusen avgudadyrkare, som förmodligen var initiativtagare till upproret. (2Mo 32:28) Dagen därpå påminde Mose emellertid resten av folket om att de också var skyldiga. (2Mo 32:30) Så Aron var inte den ende som blev föremål för Guds barmhärtighet. Hans följande handlingar vittnar om att han innerst inne inte hade stött det avgudiska upproret utan helt enkelt gett efter för upprorsmakarnas påtryckningar. (2Mo 32:35) Genom att hålla fast vid utnämningen av Aron till överstepräst visade Jehova att Aron hade fått hans förlåtelse. (2Mo 40:12, 13)

Efter det att Aron lojalt hade stött sin yngre bror i många svåra situationer och strax efter det att han hade blivit insatt som överstepräst av Mose, som var Guds representant, handlade han dåraktigt genom att tillsammans med sin syster Mirjam kritisera Mose för att han hade gift sig med en kushitisk kvinna och ifrågasätta att Mose stod i ett särskilt förhållande till Jehova Gud och hade en särskild ställning inför honom. De sade: ”Är Mose den ende som Jehova har talat genom? Har han inte talat också genom oss?” (4Mo 12:1, 2) Jehova ingrep snabbt och uppmanade alla tre att inställa sig inför honom vid mötestältet och tillrättavisade strängt Aron och Mirjam för deras brist på respekt för den som Jehova hade utvalt. Att det bara var Mirjam som blev angripen av spetälska kan tyda på att det var hon som var upphovet till kritiken och att Aron återigen hade visat svaghet och hade låtit sig övertalas att följa henne. Om också Aron hade blivit angripen av spetälska, skulle det å andra sidan enligt Guds lag ha betytt att han inte längre var lämpad att tjäna som överstepräst. (3Mo 21:21–23) Att han hade rätt hjärteinställning kom till uttryck när han genast erkände att de hade handlat dåraktigt och bad om förlåtelse och när han i sin förtvivlan bad Mose gå i förbön för den spetälska Mirjam. (4Mo 12:10–13)

Aron gjorde sig återigen medskyldig till en orätt handling, när han tillsammans med Mose underlät att helga och ära Gud inför  menigheten i samband med att vatten skulle skaffas fram vid Meriba i Kades. På grund av denna handling bestämde Gud att ingen av dem skulle få privilegiet att föra nationen in i det utlovade landet. (4Mo 20:9–13)

På den första dagen i månaden ab i det 40:e året efter uttåget ur Egypten var israeliterna lägrade framför berget Hor vid gränsen till Edom. Om några månader skulle de gå över Jordan, men utan den 123 år gamle Aron. På Jehovas befallning gick Aron, hans son Eleasar och Mose i hela lägrets åsyn upp på toppen av berget Hor. Där lät Aron Mose ta av honom prästkläderna och sätta dem på Eleasar, Arons son och efterträdare i ämbetet som överstepräst. Därefter dog Aron. Han blev förmodligen begravd där av sin bror och sin son, och Israel sörjde hans död i 30 dagar. (4Mo 20:24–29)

Det är värt att lägga märke till att Aron inte vid något av de tre tillfällen då han gjorde sig skyldig till överträdelse var initiativtagaren till den orätta handlingen, utan snarare tycks ha gett efter för de pressande omständigheterna eller för andras påtryckningar och därigenom låtit sig föras på avvägar. I synnerhet första gången kunde han ha tillämpat principen i befallningen: ”Du skall inte följa mängden för onda syften.” (2Mo 23:2) Inte desto mindre nämns hans namn därefter på ett ärofullt sätt i Bibeln, och när Guds Son var på jorden erkände han det aronitiska prästadömet. (Ps 115:10, 12; 118:3; 133:1, 2; 135:19; Mt 5:17–19; 8:4)

Arons prästerliga avkomlingar. I Bibel 2000 och 1917 års svenska översättning förekommer uttrycket ”Arons släkt” i 1 Krönikeboken 12:27 (i 1917 även i 27:17); i King James Version och i Moffatts engelska översättning används uttrycket ”aroniter” både i 12:27 och i 27:17. I den hebreiska masoretiska texten står det bara ”Aron” på dessa båda ställen. (LXX [Paul de Lagardes utgåva] har ”Arons söner” i 1Kr 12:27.) Det är tydligt att namnet ”Aron” här används i kollektiv betydelse, liksom ofta är fallet med namnet Israel, och står för Arons hus eller hans manliga avkomlingar på Davids tid, vilka var av Levis stam och tjänade som präster. (1Kr 6:48–53) I Första Krönikeboken 12:27 har Nya världens översättning lydelsen: ”Och Jehojada var ledaren för Arons söner, och med honom var det 3 700”, och fotnoten till uttrycket ”Arons söner” anger att i den masoretiska texten står det här bara ”Aron”, inte ”Arons söner”.