Skapelseberättelsen i Första Mosebokens första kapitel visar att Jehova Gud skapade växterna och djuren på jorden enligt deras ”arter”. (1Mo 1:11, not) I slutet av den sjätte skapelsedagen var jorden fylld av en stor mångfald av skapade ”arter”, däribland några mycket komplicerade livsformer. Dessa hade förmågan att föröka sig inom bestämda gränser, ”enligt sina arter”. (1Mo 1:12, 21, 22, 24, 25; 1Kor 14:33)

Uttrycket ”art” så som det används i Bibeln verkar avse en grupp livsformer som kan reproducera sig med varandra. Gränsen mellan dessa ”arter” måste i så fall dras där fortplantning inte längre är möjlig.

I dag används ordet ”art” även på andra sätt. Enligt det biologiska artbegreppet är individer som tillsammans kan alstra fertil avkomma  en art, men inom vetenskapen används begreppet ibland också om en grupp djur eller växter som kan fortplanta sig med varandra och som har ett eller flera karakteristiska särdrag som inte delas med någon annan grupp. Det kan alltså finnas många arter eller underarter inom en grupp som i Första Moseboken kallas ”art”.

Bibelns skapelseberättelse och de fysiska lagar som Jehova Gud har nedlagt i sina skapelser ger rum för stor variation inom de skapade ”arterna”, men det finns inget stöd för de teorier som hävdar att nya ”arter” har uppkommit efter skapelsen. Den oföränderliga regeln att individer ur olika ”arter” inte kan korsas med varandra är en biologisk princip som aldrig har kunnat motbevisas. Inte ens med hjälp av modern laboratorieteknik och genmanipulation har man kunnat skapa nya ”arter” enligt den bibliska definitionen. En korsning av de skapade ”arterna” skulle dessutom gå stick i stäv mot Guds avsikt, som var att det skulle vara skillnad mellan dessa grupper av skapelser, och det skulle göra att de olika livsformerna förlorade sin egenart. På grund av de skarpa gränser som finns mellan de skapade ”arterna” står därför var och en av dessa huvudgrupper som en ”art” för sig, åtskild från de andra ”arterna”.

Alla iakttagelser människan har gjort och nedtecknat ända från tidernas begynnelse och fram till i dag visar att hundar fortsätter att vara hundar, att katter fortsätter att vara katter och att elefanter är och förblir elefanter. Den reproduktiva barriären är fortfarande en avgörande faktor när det gäller att beskriva vad som utgör en ”art”. Detta förhållande gör det möjligt att bestämma gränserna för alla de ”arter” som finns i dag. Genom detta naturliga test av möjligheten till fortplantning kan man komma fram till vilken ursprunglig ”art” de olika formerna av djur- och växtlivet hör till. När det gäller fortplantning finns det en oöverstiglig klyfta mellan till exempel människor och djur. Avelsexperiment har visat att utseendemässig likhet inte är något kriterium. Människan och schimpansen kan i viss grad likna varandra, till exempel när det gäller muskler och benstomme. Men det är fullständigt omöjligt att korsa människor och apor, och detta visar att det handlar om två olika skapelser som inte tillhör samma ”art”.

Man hoppades tidigare att det med hjälp av olika korsningsförsök skulle bli möjligt att frambringa nya ”arter”, men i alla de undersökta fallen har både hanen och honan varit av samma ”art”, till exempel när häst parats med åsna, som båda hör till familjen hästdjur. Förutom i mycket sällsynta fall blir mulan eller mulåsnan, som avkomman kallas, steril och oförmögen att föra varieteten vidare på naturlig väg. Till och med Charles Darwin blev tvungen att medge att ”det faktum att de specifika formerna är distinkt olika varandra och inte smälter samman inbördes genom otaliga övergångsformer” är ”en mycket stor svårighet”. (Om arternas uppkomst, 1976, sid. 213) Detta gäller fortfarande.

De egentliga skapade ”arterna” utgör kanske bara några hundra, men det finns naturligtvis många fler varieteter och underarter på jorden. Nutida forskning har kunnat visa att det kan finnas hundratusentals olika växter inom samma huvudgrupp eller familj. Också i djurvärlden är det så – det finns många olika arter i familjen kattdjur, men de hör alla till samma ”art” i biblisk mening. Detsamma gäller nötboskap och hunddjur, och inom var och en av dessa ”arter” finns det rum för stor variation. Men faktum kvarstår att oavsett hur många underarter det kan förekomma inom varje ”art”, så kan inte dessa ”arter” blanda sig genetiskt med varandra på naturlig väg.

Geologiska undersökningar visar tydligt att fossil som antas representera några av de äldsta exemplaren av en viss skapelse i hög grad liknar deras nu levande avkomlingar. Fossila kackerlackor som man menar är bland de äldsta fossila insekter som hittats är i stort sett identiska med nutida kackerlackor. ”Broar” mellan ”arterna” saknas helt bland fossilen. Hästar, ekar, örnar, elefanter, valnötter, ormbunkar osv. – alla fortsätter att hålla sig inom sin egen ”art” och utvecklas inte till andra ”arter”. Fossilens vittnesbörd stämmer alltså helt med Bibelns skapelseberättelse, som visar att Jehova skapade jordens alla levande organismer i stort antal och ”efter deras arter” under de sista skapelsedagarna. (1Mo 1:20–25)

Av det som nämnts här framgår det klart att Noa kunde få plats i arken med alla de djur som skulle bevaras genom den stora översvämningen. Bibeln säger inte att han var tvungen att se till att varje underart bland djuren bevarades. Däremot står det: ”Av de flygande skapelserna enligt deras arter och av husdjuren enligt deras arter, av  alla andra djur som rör sig på marken enligt deras arter, skall två av varje gå dit in till dig för att bevaras vid liv.” (1Mo 6:20; 7:14, 15) Jehova Gud visste att det bara behövdes några individer av var och en av de olika ”arterna”, eftersom de skulle föröka sig och ge upphov till många underarter efter översvämningen. (Se ARK nr 1.)

Sedan den stora översvämningens vattenmassor hade sjunkit undan kom dessa representanter för de förhållandevis få djurarterna ut ur arken och spred sig ut över hela jordens yta, och med tiden uppstod nya underarter inom varje ”art”. Efter den stora översvämningen har det alltså uppstått många underarter, men de ”arter” som överlevde översvämningen har förblivit avgränsade, i överensstämmelse med Jehova Guds oföränderliga ord. (Jes 55:8–11)