[Ạsa]

1. Den tredje kungen i Juda efter det att nationen hade delats i två riken. Asa var son till Abiam (Abia) och sonson till Rehabeam. Han regerade i 41 år (977–937 f.v.t.). (1Ku 15:8–10)

Asas nitälskan för den rena tillbedjan. Under loppet av de 20 år som hade gått efter det att nationen hade delats i två riken hade avfallet brett ut sig i Juda och Benjamin. Precis som sin förfader David visade Asa nitälskan för den rena tillbedjan och satte modigt i gång med att avlägsna manliga tempelprostituerade och avgudabilder från landet. Han fråntog sin farmor Maaka ställningen som rikets ”första dam”, därför att hon hade gjort ”en vedervärdig avgudabild” åt den heliga pålen, eller asheran, och han brände upp avgudabilden. (1Ku 15:11–13)

I skildringen i 2 Krönikeboken 14:2–5 heter det att Asa ”skaffade bort de utländska altarna och offerhöjderna och bröt sönder de heliga stoderna och högg ner de heliga pålarna”, medan det i 1 Kungaboken 15:14 och 2 Krönikeboken 15:17 sägs att han inte skaffade bort offerhöjderna. Det kan vara så att de offerhöjder som omnämns i den första berättelsen i Andra Krönikeboken var sådana offerhöjder där det utövades hednisk tillbedjan, som hade blivit utbredd i Juda, medan berättelsen i Första Kungaboken omnämner de offerhöjder där folket tillbad Jehova. Även efter det att tältboningen hade rests och templet hade byggts frambars det då och då offer till Jehova på offerhöjder, något som han godtog under särskilda omständigheter, som i fallet med Samuel, David och Elia. (1Sa 9:11–19; 1Kr 21:26–30; 1Ku 18:30–39) Men den fasta, erkända offerplatsen var den som Jehova hade valt ut. (4Mo 33:52; 5Mo 12:2–14; Jos 22:29) Det är möjligt att det längre fram utövades otillbörliga former av tillbedjan på offerhöjderna, även om de hedniska offerhöjderna hade skaffats bort, kanske därför att kungen inte visade samma nit när det gällde att skaffa bort dem som när det gällde att skaffa bort de hedniska offerplatserna. Eller också kan det vara så att Asa skaffade bort alla offerhöjderna men att de med tiden byggdes upp igen och fanns vid slutet av hans regeringstid, så att det blev hans efterträdare, Jehosafat, som fick i uppgift att avlägsna dem.

Asas nitälskan för den sanna tillbedjan ledde till att Jehova välsignade de tio första åren av hans regering med fred. (2Kr 14:1, 6) Längre fram angreps Juda av en styrka på en miljon krigare under ledning av etiopiern Sera. Fastän Asas styrka var mycket mindre drog han ut för att möta invasionsstyrkorna vid Maresa, 38 km västsydväst om Jerusalem, i Judas lågland. I sin innerliga bön före slaget erkände han Jehova Guds makt att befria och bönföll Jehova om hjälp med orden: ”På dig stöder vi oss, och i ditt namn har vi kommit emot denna skara. Jehova, du är vår Gud. Låt inte en dödlig människa hålla stånd mot dig.” Sedan vann han en fullständig seger. (2Kr 14:8–15)

Asa uppsöktes därefter av profeten Asarja, som gav honom denna påminnelse: ”Jehova är med er, så länge ni är med honom, ... men om ni överger honom, kommer han att överge er.” Vidare påminde han Asa om att nationen hade varit med om ödeläggande stridigheter när den fjärmade sig från Jehova, och han uppmanade honom att modigt fortsätta sin verksamhet till förmån för den rena tillbedjan. (2Kr 15:1–7) Asa reagerade genast positivt och styrkte nationen till att tjäna Jehova  i sanning, något som ledde till att ett stort antal människor lämnade det norra riket för att delta i en stor sammankomst i Jerusalem i Asas 15:e regeringsår (963 f.v.t.). Vid denna sammankomst ingicks ett förbund i vilket folket förklarade att det var fast beslutet att söka Jehova, och dessutom blev det fastställt att det skulle vara dödsstraff för dem som inte höll detta förbund. (2Kr 15:8–15)

Intriger och krig mot Basa. Kung Basa i Israel sökte nu hindra människor att återvända till Juda genom att befästa gränsstaden Rama, som låg vid huvudvägen till Jerusalem, bara ett litet stycke norr om staden. Eftersom Asa följde ett mänskligt resonemang eller lyssnade till ett dåligt råd, underlät han att helt och fullt förlita sig på Jehova och försökte avvärja detta hot genom diplomati och sammansvärjning. Han tog skatterna från templet och från kungens hus och sände dem till den arameiske kungen Ben-Hadad I för att muta honom att avleda Basas uppmärksamhet genom att angripa Israels nordgräns. Ben-Hadad gick med på detta, och hans angrepp på städerna i norra Israel fick Basa att avbryta byggnadsarbetet och dra tillbaka sina styrkor från Rama. Asa mobiliserade nu all tillgänglig arbetskraft i hela Judas rike och lät bära bort allt av Basas byggnadsmaterial, som sedan användes till att befästa städerna Geba och Mispa. (1Ku 15:16–22; 2Kr 16:1–6)

På grund av detta uppsöktes Asa av siaren Hanani, som påpekade hur inkonsekvent Asa hade handlat genom att inte stödja sig på den Gud som hade befriat honom från den stora etiopiska hären. Han påminde Asa om att ”vad Jehova angår, sveper hans ögon över hela jorden, för att han skall kunna visa sin styrka till nytta för dem som med odelat hjärta håller sig till honom”. Till följd av sin dårskap skulle Asa nu fortsätta att utsättas för krig. Asa, som blev rasande över att bli tillrättavisad, kastade med orätt Hanani i fängelse och började också förtrycka andra av folket. (2Kr 16:7–11)

Upplysningen i 2 Krönikeboken 16:1 att Basa drog upp mot Juda ”under det trettiosjätte året av Asas regering” har väckt en del frågor, eftersom Basas regeringstid, som började i Asas tredje regeringsår och bara varade i 24 år, hade nått sitt slut omkring 10 år före Asas 36:e regeringsår. (1Ku 15:33) Några menar att det rör sig om ett avskrivningsfel och att det skulle ha stått det 16:e eller 26:e året av Asas regering, men det är inte nödvändigt att förutsätta ett sådant fel för att få berättelserna att stämma överens. Judiska kommentatorer citerar den hebreiska krönikan Seder Olam, där det heter att det 36:e året räknades från det år då Judas rike upprättades (997 f.v.t.) och motsvarade Asas 16:e regeringsår (eftersom Rehabeam hade regerat i 17 år, Abia i 3 år och Asa nu regerade under sitt 16:e år). (The Soncino Books of the Bible, London 1952, not till 2Kr 16:1) Ärkebiskop James Ussher var av samma uppfattning. Och den här skenbara bristande överensstämmelsen mellan 2 Krönikeboken 15:19, där det sägs att ”det förekom inget krig fram till det trettiofemte [i själva verket det femtonde] året av Asas regering”, och 1 Kungaboken 15:16, där det sägs att ”krig förekom mellan Asa och Basa, Israels kung, alla deras dagar”, kan förklaras med att när konflikterna mellan de två kungarna väl hade börjat höll de i sig, som Hanani hade förutsagt. (2Kr 16:9)

Sjukdom och död. De tre sista åren Asa levde led han av en sjukdom i fötterna (kanske gikt), och han valde oförståndigt nog fysiskt botande framför andligt botande. När han dog fick han en ärofull begravning och lades i den grav som han hade låtit göra i ordning åt sig i Davidsstaden. (1Ku 15:23, 24; 2Kr 16:12–14)

Även om Asa ibland visade brist på vishet och andlig insikt, uppvägdes tydligtvis hans fel av hans goda egenskaper och av att han höll fast vid den sanna tillbedjan, och han räknas som en av de trogna kungarna i Judas släktlinje. (2Kr 15:17) Under loppet av sina 41 år på tronen regerade Asa samtidigt med åtta kungar i Israel: Jerobeam, Nadab, Basa, Elah, Simri, Omri, Tibni (som härskade över en del av Israel som rivaliserande kung till Omri) och Ahab. (1Ku 15:9, 25, 33; 16:8, 15, 16, 21, 23, 29) När Asa dog blev hans son Jehosafat kung. (1Ku 15:24)

2. Son till leviten Elkana; far till Berekja, som enligt uppteckningarna ”bodde i netofatiternas bosättningar” efter hemkomsten från landsflykten i Babylon. (1Kr 9:16)