Namnet på det land som i forna tider omfattade den norra delen av Mesopotamien, dvs. den allra nordligaste delen av det nuvarande Irak. Det låg i stort sett inom den trekant som floderna Tigris och Lilla Zab bildar. Dessa floder bildade i allmänhet landets västra och södra gräns. Bergen i det forntida Armenien utgjorde den norra gränsen, och Zagrosbergen och Medien utgjorde den östra gränsen. Det skall dock sägas att  gränserna inte på något sätt var fasta. När Babylon blev försvagat bredde Assyrien ut sig söder om Lilla Zab, och när Babylon blev starkare och Assyrien svagare flyttades gränsen norrut. Även de andra gränserna varierade, särskilt västgränsen, eftersom Assyrien tidigt började expandera väster om Tigris. Det assyriska världsväldet omfattade naturligtvis ett mycket större område. (KARTA, bd 1, sid. 954)

Det rådde hela tiden ett nära förhållande mellan Assyrien och Babylon. De var grannstater i ett område där det inte fanns några naturliga gränser som skilde dem åt. Men själva Assyrien var i stort sett ett höglandsområde med kuperad terräng och hade ett friskare klimat än Babylonien. Assyrierna var mer energiska och aggressiva än babylonierna. I reliefer framställs de som människor med kraftig kroppsbyggnad, mörk hy, kraftiga ögonbryn, stort skägg och framträdande näsa.

Staden Assur, som låg väster om Tigris, anses ha varit den ursprungliga huvudstaden i området. Senare blev Nineve den viktigaste huvudstaden, men både Kalach och Khorsabad användes under vissa perioder som huvudstäder av assyriska härskare. Genom den nordliga delen av Assyrien gick en handelsväg som ledde till Medelhavet och Mindre Asien, och andra handelsvägar ledde till det forntida Armenien och området kring Urmiasjön. Syftet med många av Assyriens krig var att få eller bevara kontrollen över sådana handelsvägar.

Militarism. Assyrien var först och främst en militärmakt, och den bild historien ger av nationens bedrifter präglas av grymhet och rovgirighet. (BILDER, bd 1, sid. 958) En av krigarkungarna, Assurnasirpal, ger följande beskrivning av hur han straffade flera upproriska städer:

”Jag reste en hög framför hans stadsport, och alla stormän som gjort uppror flådde jag, och jag täckte högen med deras hud; några lade jag in mitt i högen, andra spetsade jag på pålar uppe på högen, ... och jag skar lemmarna av ämbetsmännen, de kungliga ämbetsmän som gjort uppror. ... Många fångar bland dem brände jag upp i eld, och många tog jag till fånga levande. På några av dem skar jag av händerna och fingrarna, på andra skar jag av näsan, öronen och fingrarna (?), på många stack jag ut ögonen. Jag gjorde en hög av de levande och en annan av huvudena, och jag band deras huvuden vid stolpar (trädstammar) runt om staden. Deras unga män och jungfrur brände jag på bål ... Tjugo män tog jag levande till fånga, och jag murade in dem i väggen i hans palats. ... Resten av dem [deras krigare] lät jag törsten förtära i Eufrats öken.” (Ancient Records of Assyria and Babylonia, D. D. Luckenbill, 1926, bd I, sid. 145, 147, 153, 162)

Många reliefer visar hur fångar förs bort i rep med krokar som är stuckna genom näsan eller läpparna och hur fångar får ögonen utstuckna med spjut. Sadistisk tortyr var alltså en ofta förekommande del av assyriernas krigföring, och det var något de skamlöst skröt om och noggrant upptecknade. Att de var kända för att vara grymma gav dem säkert militära fördelar, eftersom de som hotades av ett assyriskt angrepp ofta greps av fruktan och knappt gjorde något motstånd. Profeten Nahum kallade mycket passande Assyriens huvudstad, Nineve, för ”lejonens läger” och ”blodsutgjutelsens stad”. (Nah 2:11, 12; 3:1)

Vilket slags religion utövade assyrierna?

Assyrierna hade övertagit de flesta av sina religiösa föreställningar från babylonierna, och även om de betraktade sin egen nationalgud, Assur, som den högste guden, såg de Babylon som det främsta religiösa centrumet. Den assyriske kungen var Assurs överstepräst. På ett sigill som A. H. Layard fann i ruinerna av ett assyriskt palats och som nu finns på British Museum är guden Assur avbildad med tre huvuden. Tron på triader av gudar och även på en grupp av fem gudar var framträdande i den assyriska gudsdyrkan. Den främsta triaden bestod av Anu, som representerade himlen, Bel, som representerade det område som bebos av människor, djur och fåglar, och Ea, som representerade vattnet på jorden och under jorden. Därefter kom en triad som var sammansatt av månguden Sin, solguden Shamash och stormguden Ramman, vars plats ofta fylldes av Ishtar, stjärnornas drottning. (Jfr 2Ku 23:5, 11.) Sedan följde gruppen av fem gudar, som representerade fem planeter. I ett bibliskt uppslagsverk sägs det följande om de gudar som utgjorde treenigheterna: ”Dessa gudar åkallas ibland var för sig med formuleringar som i tur och ordning tycks ge dem en överlägsen ställning i förhållande till de andra.” (Unger’s Bible Dictionary, 1965, sid. 102) Men assyriernas  gudavärld omfattade också otaliga andra, mindre gudomligheter. Många av dessa tjänade som skyddsgudar för olika städer. I Bibeln nämns Nisrok, som Sanherib tillbad när han blev mördad. (Jes 37:37, 38)

Den religion som assyrierna utövade i förbindelse med dessa gudomligheter var animistisk, dvs. de trodde att alla föremål och naturfenomen hade en själ eller ande. Men deras religion skilde sig från de former av naturdyrkan som var vanliga i de kringliggande nationerna på så sätt att krigföring ansågs vara det uppriktigaste sättet att utöva nationalreligionen. (BILD, bd 1, sid. 956) Tiglat-Pileser I säger därför om sina krig: ”Min herre ASSUR manade på mig.” Assurbanipal säger i sina annaler: ”På befallning av ASSUR, SIN och SHAMASH, de stora gudar, mina herrar, som beskyddade mig, gick jag in i Minni och marscherade segerrikt.” (Records of the Past: Assyrian and Egyptian Monuments, London 1875, bd V, sid. 18; 1877, bd IX, sid. 43) Sargon bad ofta gudinnan Ishtar om hjälp innan han drog ut i krig. Härarna marscherade bakom gudarnas standar, som troligen var trä- eller metallsymboler fästa på stänger. Man lade stor vikt vid omen, som man tog reda på genom att undersöka levern på offrade djur, lägga märke till hur fåglarna flög och studera planeternas position. I boken Ancient Cities sägs det: ”Krig var nationens främsta sysselsättning, och prästerna var ständiga tillskyndare av krig. De fick i huvudsak sitt uppehälle från krigsbyte, av vilket en fastställd del utan undantag tillföll dem innan de andra fick sin andel, ty detta plundrarsläkte var ytterligt religiöst.” (W. B. Wright, 1886, sid. 25)

Kultur, litteratur och lagar. Assyrierna byggde imponerande palats och utsmyckade väggarna med reliefplattor som tämligen realistiskt skildrade scener från tider av krig och fred. Ingångarna pryddes av tjurar som hade vingar och människohuvud. Tjurarna var uthuggna ur ett enda kalkstensblock som kunde väga hela 36 ton. På cylindersigillen kan man se detaljrika ingraveringar. (Se ARKEOLOGI.) Deras metallarbeten vittnar om att de hade en hel del kunskap om metallurgi. Några av kungarna byggde akvedukter och utvecklade bevattningssystem, och de anlade botaniska och zoologiska trädgårdar med växter och djur från många olika länder.  Många av palatsen hade välgenomtänkta avloppssystem och relativt god sanitär utrustning.

Särskilt intressanta är de stora bibliotek som vissa assyriska härskare byggde upp. Dessa innehåller tiotusentals lertavlor, prismor och cylindrar med kilskriftstexter som handlar om viktiga historiska händelser, religion, lagar och handel. En del lagar som daterar sig från en bestämd period av assyriernas historia illustrerar dock återigen den brutalitet som ofta kännetecknade nationen. Vissa lagöverträdelser straffades med stympning. En slavflicka fick exempelvis inte bära slöja offentligt, och om hon överträdde den lagen fick hon öronen avhuggna. Följande lag visar vilket dåligt rättsskydd en gift kvinna hade: ”Förutom de straff som står skrivna på tavlan och som gäller för en gift kvinna kan en man piska sin hustru, slita av henne håret, dela och skada hennes öron. Det är inget brottsligt (förbundet) med det.” (Everyday Life in Babylonia and Assyria, H. W. F. Saggs, 1965, sid. 152)

Biblisk och profan historia. Första gången Assyrien nämns i Bibeln är i 1 Moseboken 2:14, där Mose säger att floden Hiddekel (Tigris) – som ursprungligen var en av de fyra huvudfloderna som kom från den flod som ”gick ut från Eden” – på hans tid gick ”öster om Assyrien”. (1Mo 2:10)

Landet fick sitt namn efter Sems son Assur. (1Mo 10:22) Det verkar därför som om landet efter den stora översvämningen först var befolkat av semiter. Men befolkningen blev snart uppblandad, eftersom Hams sonson Nimrod kom till Assyrien och byggde ”Nineve och Rehobot-Ir och Kalach och Resen mellan Nineve och Kalach; detta är den stora staden”. (1Mo 10:11, 12; jfr Mik 5:6.) Det anges inte om detta skedde före eller efter byggandet av Babels torn och den efterföljande språkförbistringen (1Mo 11:1–9), men redan här i det tionde kapitlet i Första Moseboken talas det om flera ”språk”. (1Mo 10:5, 20, 31) Det framgår dock att Nineve, Assyriens huvudstad, uppstod under babyloniskt inflytande, vilket även profanhistorien visar. Senare berättas det om att de stammar som var avkomlingar av Abrahams son Ismael nådde ända till Assyrien under sina nomadiska vandringar. (1Mo 25:18)

Perioden mellan 1100 och 900 f.v.t. (efter Tiglat-Pileser I:s styre) var en tid av tillbakagång för Assyrien. Man har menat att detta gynnade utvidgningen av Israels gränser under Davids regering (1077–1038 f.v.t.) och den fortsatta utvidgningen av landets inflytande under Salomos styre (1037–998 f.v.t.). Israels framgång berodde naturligtvis i första hand på Guds stöd och alltså inte på assyriernas svaghet. (2Sa 8, 10; 1Ku 4:21–24)

Assurnasirpal II och Salmanassar III. Det var under Assurnasirpal II:s regering som assyriernas aggression blev ett hot mot Israel. Denne kung var känd för sina skoningslösa fälttåg och sin grymhet, som redan har nämnts. Inskrifter visar att han korsade Eufrat, erövrade norra Syrien och krävde tribut av städerna i Fenicien. Hans efterträdare, Salmanassar III, är den förste kung som berättar om en direkt kontakt med nordriket Israel. Assyriska uppteckningar visar att Salmanassar trängde fram till Qarqar vid floden Orontes, där han stred mot en koalition av kungar, enligt vad han själv påstår. Slaget slutade oavgjort. På Salmanassars svarta obelisk, som hittades i Nimrud, sägs det att Jehu (ca 904–877 f.v.t.) betalade tribut till honom, och en relief på obelisken visar möjligen hur Jehus sändebud överlämnar tributen till den assyriske härskaren. (Se SALMANASSAR nr 1.)

Adad-nirari III och hans efterträdare. Efter Shamshi-Adad V, Salmanassar III:s efterträdare, besteg Adad-nirari III den assyriska tronen. Inskrifter visar att han angrep Damaskus och mottog tribut av Jehoas, som var kung i Samaria. Det var kanske någon gång i mitten av 800-talet f.v.t. (ca 844) som profeten Jona sändes till den assyriska huvudstaden Nineve för att varna för en kommande ödeläggelse, något som fick hela staden, även kungen, att visa ånger. (Jon 3:2–6) Det kan ha varit Adad-nirari III som var Assyriens kung vid den tiden, men detta är osäkert.

Historiska skildringar visar att några av de kungar som efterträdde Adad-nirari III var Salmanassar IV, Assur-dan III och Assur-nirari V, vilka alla var söner till Adad-nirari III. Detta var en period då assyriernas aggressivitet avtog.

Tiglat-Pileser III. Den förste assyriske kung som nämns vid namn i Bibeln är Tiglat-Pileser III (2Ku 15:29; 16:7, 10), också kallad ”Pul” i 2 Kungaboken 15:19. I Första Krönikeboken 5:26 används båda namnen, och några har därför tidigare menat att det är fråga om två kungar. Men de babyloniska och assyriska kungalistorna använder  båda namnen om samma person. Somliga menar att denne kung ursprungligen hette Pul men att han tog namnet Tiglat-Pileser när han besteg den assyriska tronen.

Det var när Menahem var kung (ca 790–781 f.v.t.) i Israel som Tiglat-Pileser III trängde in i landet. Menahem betalade honom 1 000 talenter silver (57 miljoner kr) och fick därmed assyrierna att dra sig tillbaka. (2Ku 15:19, 20) Längre fram allierade sig kung Peka i Israel (ca 778–759 f.v.t.) med den arameiske kungen Resin mot Ahas, kungen i Juda (761–746 f.v.t.). Trots Jesajas profetia om att detta arameisk-israelitiska hot helt säkert skulle avlägsnas av Assyriens kung (Jes 7:1–9, 16, 17; 8:3, 4), valde Ahas oförståndigt nog att muta Tiglat-Pileser att angripa de allierade för att trycket på Juda skulle minska. Den assyriske härskaren intog då en rad städer i den norra delen av Israels rike samt områdena Gilead, Galileen och Naftali. Tiglat-Pileser hade redan tidigare under sin regering börjat förflytta invånare i erövrade områden för att minska risken för framtida uppror, och nu deporterade han även en del israeliter. (1Kr 5:6, 26) Nu befann sig Juda dessutom i en underordnad ställning i förhållande till Assyrien, och kung Ahas reste till Damaskus, som också hade fallit för assyrierna, uppenbarligen för att hylla Tiglat-Pileser. (2Ku 15:29; 16:5–10, 18; 2Kr 28:16, 20, 21; jfr Jes 7:17–20; se PUL nr 1.)

Salmanassar V. Efter Tiglat-Pileser III blev Salmanassar V kung. Hosea (ca 758–740 f.v.t.), som hade tillskansat sig tronen i Israel, fogade sig till en början efter assyriernas krav på tribut. Men längre fram sammansvor han sig med Egypten för att befria Israel från det assyriska oket, och det resulterade i att Salmanassar inledde en belägring av staden Samaria. Staden föll efter tre år (740 f.v.t.), och Israel fördes då i landsflykt. (2Ku 17:1–6; 18:9–11; Hos 7:11; 8:7–10) De flesta uppslagsverk säger att Salmanassar dog innan Samaria intogs och att Sargon II var kung då staden till sist föll. (Se dock SALMANASSAR nr 2; SARGON.)

Sargon II. Sargon berättar att 27 290 israeliter blev deporterade till platser vid Eufrats övre lopp och i Medien. Han beskriver även sitt fälttåg i Filisteen, där han erövrade Gat, Ashdod och Asdudimmu. Det var samtidigt med det här fälttåget som Jesaja fick besked om att varna judarna för hur meningslöst det var att hoppas på att Egypten eller Etiopien skulle skydda dem mot den assyriske angriparen. (Jes 20:1–6) Det var kanske först under Sargons regering som folk från Babylon och Aram flyttades till Samaria för att befolka landet igen. Senare sände den assyriske kungen en israelitisk präst tillbaka från landsflykten för att denne skulle undervisa de nya invånarna om ”hur landets Gud ... [skulle] dyrkas”. (2Ku 17:24–28; se SAMARIA nr 2; SAMARIER.)

Sanherib. Sanherib, Sargon II:s son, angrep Judas rike i Hiskias 14:e år (732 f.v.t.). (2Ku 18:13; Jes 36:1) Hiskia hade gjort uppror mot det assyriska oket, som landet hade hamnat under på grund av det som hans far, Ahas, hade gjort. (2Ku 18:7) Sanherib svarade med att rycka in i Juda, där han enligt sina egna uppgifter erövrade 46 städer. (Jfr Jes 36:1, 2.) Från sitt läger i Lakis krävde han därefter att Hiskia skulle betala 30 talenter guld (ca 100 miljoner kr) och 300 talenter silver (ca 17 miljoner kr). (2Ku 18:14–16; 2Kr 32:1; jfr Jes 8:5–8.) Trots att tributen betalades sände Sanherib sina talesmän till Jerusalem och krävde att staden skulle kapitulera villkorslöst. (2Ku 18:17–19:34; 2Kr 32:2–20) Jehova såg då till att 185 000 av Sanheribs soldater dog på en enda  natt, och därmed blev den skrytsamme assyriern tvungen att dra sig tillbaka och återvända till Nineve. (2Ku 19:35, 36) Där blev han senare lönnmördad av två av sina söner, och han efterträddes på tronen av en tredje son, Esarhaddon. (2Ku 19:37; 2Kr 32:21, 22; Jes 37:36–38) De här händelserna, med undantag av de assyriska soldaternas död, omtalas även på Sanheribs prisma och på ett av Esarhaddons prismor. (BILDER, bd 1, sid. 957)

Esarhaddon. Jehova tillät att assyriska härförare förde kungen i Juda, Manasse (regerade 716–662 f.v.t.), som fånge till Babylon, som då styrdes av Assyrien. (2Kr 33:11) Några menar att detta kan ha inträffat under Esarhaddons segerrika fälttåg i Egypten. I vilket fall som helst är Menasi (Manasse) av Juda omtalad i flera inskrifter bland dem som betalade tribut till Esarhaddon. Manasse kunde längre fram återvända till Jerusalem. (2Kr 33:10–13) Av Esra 4:2 tycks det framgå att man på Esarhaddons tid fortfarande flyttade folk till och från nordriket Israel. Detta kan förklara den period på ”sextiofem år” som nämns i profetian i Jesaja 7:8. (Se AHAS nr 1; ESARHADDON.)

Assurbanipal. Före sin död hade Esarhaddon utnämnt sin son Assurbanipal till Assyriens kronprins och en annan son, Shamash-shum-ukin, till Babyloniens kronprins. Shamash-shum-ukin gjorde senare uppror mot sin bror Assurbanipal, som slog ner upproret och plundrade staden Babylon.

Under Assurbanipal utvidgades världsväldet som mest. Han slog ner ett uppror i Egypten och plundrade staden Thebe (No-Amon). Det assyriska världsväldet omfattade nu Elam och en del av Medien (till Ararat), och det sträckte sig västerut till Kilikien i Mindre Asien och genom Aram och Israel (Jerusalem undantaget) och ner i Egypten, Arabien och Babylonien. Assurbanipal är uppenbarligen ”den store och hedervärde Asenappar” som omtalas i Esra 4:10. (Se ASENAPPAR.)

Världsväldets undergång. En av de babyloniska krönikorna (nr 21901 på British Museum) berättar om hur Assyriens huvudstad, Nineve, föll efter en belägring som den babyloniske kungen Nabopolassar och medern Kyaxares genomförde tillsammans under Nabopolassars 14:e år (632 f.v.t.). I krönikan sägs det: ”[De förvandlade] staden till ruinhögar och hö[gar (av spillror)].” (Ancient Near Eastern Texts, utgiven av J. B. Pritchard, 1974, sid. 305) Det aggressiva assyriska världsväldet fick därmed ett nesligt slut. (Jes 10:12, 24–26; 23:13; 30:30–33; 31:8, 9; Nah 3:1–19; Sef 2:13)

Enligt samma krönika försökte Assur-uballit II i Nabopolassars 14:e år (632 f.v.t.) hålla det assyriska väldet vid liv och gjorde Haran till sin huvudstad. I krönikan sägs det om Nabopolassars 17:e år (629 f.v.t.): ”I månaden duuzu gick Assur-uballit, Assyriens kung, (och) en stor e[gy]ptisk [här som hade kommit till hans hjälp] över floden (Eufrat) och [drog vidare] för att erövra Harran.” (Ancient Near Eastern Texts, sid. 305) I själva verket försökte Assur-uballit återerövra staden efter att ha blivit utdriven därifrån. Denna upplysning stämmer med det som sägs i 2 Kungaboken 23:29 om farao Nekos fälttåg, som medförde att kung Josia i Juda blev dödad (ca 629 f.v.t.). I det bibelstället sägs det att ”farao Neko, Egyptens kung, [drog] upp till Assyriens kung vid floden Eufrat” – uppenbarligen för att hjälpa honom. Den assyriske kung som Neko drog upp till kan mycket väl ha varit Assur-uballit II. Deras fälttåg mot Haran lyckades inte. Det assyriska världsväldet hade fallit.

Titeln ”Assyriens kung” användes om Darius I, den persiske kung som härskade över assyriernas område på den tid då man återuppbyggde templet i Jerusalem (fullbordat 515 f.v.t.). (Esr 6:22)

Assyrien i profetiorna. Assyrien omtalas i en profetia som Bileam uttalade omkring 1473 f.v.t. (4Mo 24:24) I de profetior som Jesaja, Jeremia, Hesekiel, Mika, Nahum, Sefanja och Sakarja nedtecknade nämns Assyrien många gånger, och genom hela Hoseas profetia varnas det för att nordriket Israel skulle bli ödelagt av assyrierna. Upprepade gånger blev de avfälliga invånarna i Israel och Juda fördömda för att de förlitade sig på hedniska nationer och ofta vacklade mellan Egypten och Assyrien som en ”lättrogen duva utan ett förståndigt hjärta”. (Jer 2:18, 36; Klag 5:6; Hes 16:26, 28; 23:5–12; Hos 7:11) De katastrofala följder som det handlingssättet skulle få beskrivs på ett målande sätt. (Hes 23:22–27) Det var också förutsagt att assyrierna skulle bli förödmjukade och att de landsflyktiga israeliterna skulle få återvända till sitt hemland. (Jes 11:11–16; 14:25; Jer 50:17, 18; Hes 32:22; Sak 10:10, 11) Det var till och med förutsagt att det skulle komma en tid då fredliga förhållanden skulle råda mellan Assyrien och Egypten och då dessa länder tillsammans med Israel skulle ha Guds ynnest och vara ”en välsignelse mitt på jorden”. (Jes 19:23–25)