Det grekiska ordet apostasịa kommer från verbet afịstēmi, som ordagrant betyder ”stå (ställa sig) på avstånd (borta från)”. Substantivet har också innebörden ”det att överge (avlägsna sig)”, ”desertering”, ”uppror”. (Apg 21:21, not) På klassisk grekiska användes substantivet om politiskt avfall, och verbet används uppenbarligen i den betydelsen i Apostlagärningarna 5:37, där det sägs att galilén Judas ”drog bort (apẹstēse, en form av afịstēmi) folk efter sig”. I den grekiska Septuaginta används verbet i 1 Moseboken 14:4, där det talas om ett sådant uppror. I de kristna grekiska skrifterna används substantivet dock om religiöst avfall, dvs. att man drar sig tillbaka från eller tar avstånd från Guds sanning, tillbedjan och tjänst. Man tar alltså avstånd från det som man tidigare har bekänt sig till och överger fullständigt de principer och den tro man har haft. De religiösa ledarna i Jerusalem anklagade Paulus för ett sådant avfall från den mosaiska lagen.

Det kan med rätta sägas att Guds store motståndare var den förste avfällingen, vilket framgår av namnet Satan. Han fick det första människoparet att avfalla. (1Mo 3:1–15; Joh 8:44) Efter den stora översvämningen gjorde man uppror mot det som Noas Gud hade befallt. (1Mo 11:1–9) Senare blev Job tvungen att försvara sig mot anklagelser för avfällighet som hans tre så kallade tröstare kom med. (Job 8:13; 15:34; 20:5) I sitt försvar visade Job att Gud inte låter någon avfälling komma inför sig (Job 13:16) och att den som avskärs från livet på grund av avfällighet befinner sig i en hopplös situation. (Job 27:8; jfr Elihus uttalanden i Job 34:30; 36:13.) I dessa fall används det hebreiska substantivet chanẹf, som betyder ”[en som är] gudfrånvänd”, dvs. en avfälling. Det besläktade verbet chanẹf betyder ”vara fjärmad från det rätta förhållandet till Gud” eller ”vanhelga/besudla”, ”förleda till avfällighet”. (Lexicon in Veteris Testamenti Libros, L. Koehler och W. Baumgartner, Leiden 1958, sid. 317) Enligt A Hebrew and English Lexicon of the Old Testament (Brown, Driver och Briggs, 1980, sid. 337, 338) kan chanẹf, när det används som adjektiv, betyda ”vanhelgad, irreligiös ..., gudlös” och, som verb, ”vara befläckad, vanhelgad ..., vända sig bort från det som är rätt”. I Bibeln nämns personer som beskrivs som chanẹf parallellt med dem som glömmer Gud (Job 8:13), de ondskefulla (Job 20:5) och ogärningsmän (Jes 9:17) och som kontrast till de rättrådiga och oskyldiga (Job 17:8).

Avfällighet i Israel. De två första buden i den mosaiska lagen fördömde varje form av avfällighet. (2Mo 20:3–6) Innan israeliterna drog in i det utlovade landet varnades de för den allvarliga risken för avfällighet som äktenskap med landets folk skulle innebära. (5Mo 7:3, 4) Även om den som försökte förleda andra till avfall var en nära släkting eller en äktenskapspartner, skulle han dödas för att ha ”manat till uppror mot Jehova”. (5Mo 13:1–15) Rubens, Gads och Manasses stammar var snabba att rentvå sig från en anklagelse för avfällighet som riktades mot dem därför att de hade byggt ett altare. (Jos 22:21–29)

 Många av Israels kungar och Judas kungar var avfälliga, däribland Saul (1Sa 15:11; 28:6, 7), Jerobeam (1Ku 12:28–32), Ahab (1Ku 16:30–33), Ahasja (1Ku 22:51–53), Jehoram (2Kr 21:6–15), Ahas (2Kr 28:1–4) och Amon (2Kr 33:22, 23). Med tiden uppstod det en nation av avfällingar, för folket lyssnade till avfälliga präster och profeter (Jer 23:11, 15) och andra principlösa män som med hala och falska ord förledde dem till tygellösa handlingar, omoral och avfall från Jehova, ”källan med levande vatten”. (Jes 10:6; 32:6, 7; Jer 3:1; 17:13) I Jesaja 24:5 sägs det: ”Själva landet har blivit vanhelgat [chanefạh] under sina invånare, ty de har överträtt lagarna, ändrat förordningen, brutit det förbund som består till oöverskådlig tid.” Det skulle inte visas dem någon barmhärtighet under den förutsagda ödeläggelsen. (Jes 9:17; 33:11–14; Sef 1:4–6)

Hur kan man se skillnad på avfällingar och sanna kristna?

Aposteln Paulus förutsade i 2 Thessalonikerna 2:3 att det skulle komma ett avfall bland dem som bekände sig till kristendomen. Han nämnde några avfällingar vid namn: Hymeneus, Alexander och Filetos. (1Ti 1:19, 20; 2Ti 2:16–19) Några av de orsaker till avfall som apostlarna varnade för var: brist på tro (Heb 3:12), brist på uthållighet under förföljelse (Heb 10:32–39), att man överger rätta moralnormer (2Pe 2:15–22), att man lyssnar till falska lärares ”falska ord” och ”vilseledande inspirerade uttalanden” (2Pe 2:1–3; 1Ti 4:1–3; 2Ti 2:16–19; jfr Ord 11:9) och att man söker bli förklarad rättfärdig ”genom lagen” (Gal 5:2–4). Avfällingar säger sig kanske fortfarande tro på Guds ord, men de tar lätt på det förkunnar- och undervisningsarbete som Jesu efterföljare fick i uppdrag att utföra. (Lu 6:46; Mt 24:14; 28:19, 20) De hävdar kanske också att de tjänar Gud, men de avvisar hans representanter, den synliga delen av hans organisation. (Jud 8, 11; 4Mo 16:19–21) Avfällingar försöker ofta vinna anhängare. (Apg 20:30; 2Pe 2:1, 3) De som på detta sätt med vett och vilja överger den kristna församlingen blir en del av ”antikrist”. (1Jo 2:18, 19) Som i fallet med de avfälliga israeliterna är det också förutsagt att de som avfaller från den kristna församlingen skall bli tillintetgjorda. (2Pe 2:1; Heb 6:4–8; se UMGÄNGE.)

Under den förföljelse som den första kristna församlingen utsattes för från de romerska myndigheternas sida hände det att några av dem som bekände sig till kristendomen förnekade att de var lärjungar till Kristus, och de som gjorde detta måste som tecken på sitt avståndstagande offra rökelse inför en hednisk gud eller offentligt smäda Kristi namn.

Det är tydligt att det är skillnad mellan att falla på grund av svaghet och att avfalla. Det sistnämnda innebär att man med vett och vilja överger rättfärdighetens väg. (1Jo 3:4–8; 5:16, 17) Oavsett om orsaken är av intellektuell, moralisk eller religiös art, är det fråga om ett uppror mot Gud och ett förkastande av hans sanningsord. (2Th 2:3, 4; se LAGLÖSHETENS MÄNNISKA.)