Under det första århundradet v.t. var det vanligt bland icke-judar att man offrade kött åt avgudar. Vid sådana tillfällen lades en del av offerdjuret på avgudaaltaret, en del gick till prästerna och en del till dem som offrade, som använde det till en måltid eller en fest, antingen i templet eller i hemmet. Men ofta hamnade något av det kött som hade varit offrat åt avgudar även på mạkellon, köttorget, där man sålde det.

Många hade innan de blev kristna varit vana att äta kött som varit offrat åt en avgud, och de hade gjort det med en känsla av vördnad för avguden. (1Kor 8:7) Därigenom hade de då haft gemenskap med den demongud som avguden representerade. (1Kor 10:20) Det var därför mycket passande att den kristna församlingens styrande krets under den heliga andens ledning skrev ett formellt brev från Jerusalem och förbjöd sådant rituellt ätande av kött som varit offrat åt en avgud. På så sätt skyddades de kristna mot denna form av avgudadyrkan. (Apg 15:19–23, 28, 29)

Kristna som bodde bland icke-judar, exempelvis i Korinth, hade en rad frågor som gällde detta. Kunde de med rent samvete gå in i ett avgudatempel och äta kött om de inte avsåg att ära avguden? Fanns det något som hindrade att de på mạkellon köpte kött som hade blivit ceremoniellt offrat åt avgudar? Och hur skulle en kristen reagera om han blev serverad kött när han var gäst hos någon?

Under inspiration gav Paulus de kristna i Korinth aktuell vägledning som skulle hjälpa dem att fatta rätta beslut. Trots att ”ingen enda avgud ... finns till” skulle det vara otillbörligt av en kristen att gå in i ett avgudatempel för att äta kött (även om han inte åt det som en del av en religiös ceremoni), eftersom han på det sättet skulle kunna ge andligt svaga personer som såg detta fel intryck. De skulle kunna dra slutsatsen att den kristne tillbad avguden, och detta skulle kunna få dem att snava. Dessa andligt svaga skulle kunna förledas att delta i en religiös ceremoni där man åt kött som var offrat åt avgudar, vilket skulle vara i direkt strid med den styrande kretsens beslut. Risken fanns också att den kristne som åt köttet skulle gå emot sitt eget samvete och börja ta del i avgudadyrkan. (1Kor 8:1–13)

Det kött som offrades åt en avgud hade emellertid inte genomgått någon förändring vid ceremonin. En kristen kunde därför med rent samvete köpa kött på ett köttorg som fick en del av sitt kött från hedniska tempel. Detta kött var inte längre ”heligt”. Det var precis lika bra som annat kött, och de kristna behövde därför inte fråga var det kött de köpte kom ifrån. (1Kor 10:25, 26)

När en kristen blev inbjuden till en måltid behövde han heller inte fråga var köttet kom ifrån utan kunde äta det med rent samvete. Men om någon som var närvarande vid måltiden skulle nämna att köttet hade varit ”framburet som offer”, skulle den kristne låta bli att äta det för att inte få andra att snava. (1Kor 10:27–29)

De ord som den förhärligade Jesus Kristus riktade till Johannes om de kristna församlingarna i Pergamon och Thyatira tyder på att några inte hade följt apostlarnas förordning om att avhålla sig från det som var offrat åt avgudar. (Upp 2:12, 14, 18, 20)