Det hebreiska ordet zẹra‛ och det grekiska ordet spẹrma, som båda återges med ”avkomma” och ”säd”, förekommer många gånger i Bibeln och används 1) i botaniska sammanhang (säd, frö), 2) i fysiologiska sammanhang (säd) eller 3) bokstavligt och bildligt om avkomma.

Botanisk. Israels ekonomi grundade sig huvudsakligen på lantbruk. Därför talas det i Bibeln mycket om att så, plantera och skörda, och ordet zẹra‛ används ofta i betydelsen ”frö” eller ”säd”. Första exemplet på det är i skildringen av den tredje skapelsedagen. Jehova gav befallningen: ”Må jorden få gräs att spira upp, fröbärande växter, fruktträd som enligt sina arter ger frukt som har frö i sig – på jorden.” (1Mo 1:11, 12, 29) Här visade Skaparen att han hade för avsikt att klä jorden med växter genom en fortplantningsprocess med frön, och de olika skapade arterna skulle hållas isär så att var och en förökade sig ”enligt sin art” genom sina egna särskilda frön.

Fysiologisk. Det hebreiska ordet zẹra‛ används i fysiologisk betydelse i 3 Moseboken 15:16–18 och 18:20 (not), där det talas om sädesuttömning. I 3 Moseboken 12:2 har den kausativa (förorsakande) formen av verbet zarạ‛ (”att så”) återgetts med sådana uttryck som ”bli havande”, ”befruktas” eller ”befruktas med säd”. I 4 Moseboken 5:28 förekommer en passiv form av verbet zarạ‛ tillsammans med zẹra‛ i ett uttryck som kan återges ”bli havande genom mannens säd” (NV), ”ta emot mannens säd” (2000) eller ”befruktas” (Åk).

Bokstavlig och bildlig. I de flesta fall där ordet zẹra‛ förekommer i Bibeln används det i betydelsen avkomma eller efterkommande. I Första Moseboken 7:3 används det om djurs avkomma. I Första Moseboken 9:9 avser det Noas avkomma, och i 1 Moseboken 16:10 används det om kvinnan Hagars avkomma. Gud befallde att Abram och hans köttsliga ”avkomma” skulle omskäras som ett tecken på det förbund Gud ingick med dem. (1Mo 17:7–11)

Det grekiska ordet spẹrma används i samma betydelser som det hebreiska zẹra‛. (Jfr Mt 13:24; 1Kor 15:38; Heb 11:11; Joh 7:42.) I den liknelse där Jesus Kristus låter ”utsäde” symbolisera Guds ord används det besläktade ordet spọros (det som har såtts). (Lu 8:11)

En helig hemlighet. När Gud avkunnade domen över Adam och Eva uttalade han en profetia som gav deras avkomlingar ett hopp. Han sade till ormen: ”Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma och hennes avkomma. Han skall krossa huvudet på dig, och du skall krossa hälen på honom.” (1Mo 3:15) Vem som skulle bli den utlovade ”avkomman” var från början en helig hemlighet som bara Gud kände till.

Det profetiska uttalandet visade att det skulle komma en befriare som skulle tillintetgöra den som ormen representerade, nämligen den store ormen, Guds ärkefiende – Satan, Djävulen. (Upp 12:9) Profetian visade också att Djävulen skulle ha en ”avkomma”. Det behövdes naturligtvis tid för att de två avkommorna skulle kunna frambringas och för att det skulle kunna utvecklas en fiendskap mellan dem.

Ormens avkomma. När det i Bibeln talas om ”avkomma” i bildlig bemärkelse avser det inte bokstavliga barn eller avkomlingar, utan sådana som följer sin symboliske ”fars” mönster, sådana som har samma ande eller inställning som han. Adams och Evas förste son, Kain, är ett exempel på en som tillhörde ormens avkomma. Aposteln Johannes gav upplysningar om detta: ”Så blir det uppenbart vilka som är Guds barn och vilka som är Djävulens barn: Var och en som inte utövar rättfärdighet är inte av Gud, inte heller den som inte älskar sin broder. Detta är nämligen det budskap som ni har hört från början, att vi skall älska varandra; inte vara som Kain, som var av den onde och slog ihjäl sin bror. Och varför slog han ihjäl honom? Därför att hans egna gärningar var onda, men hans brors rättfärdiga.” (1Jo 3:10–12; jfr Joh 8:44.)

Ormens avkomma består alltså av dem som under århundradenas gång har haft Djävulens ande, som har hatat Gud och stridit mot hans folk. Till dessa hör i synnerhet religiösa människor som har påstått sig tjäna Gud men som i själva verket har varit falska och hycklande. Jesus visade att de religiösa ledarna på hans tid var en del av ormens avkomma när han sade till dem: ”Ormar, huggormsyngel [”-yngel”: grek.: gennẹ̄mata, ”de avlade”], hur skall ni kunna fly från Gehennas dom?” (Mt 23:33, Int)

De olika sidorna av Guds hemlighet om kvinnans utlovade ”avkomma” uppenbarades gradvis. Frågorna som skulle besvaras var: Skulle avkomman vara himmelsk eller jordisk? Om den var andlig eller himmelsk, skulle den ändå komma i en jordisk släktlinje? Skulle avkomman bestå av en eller många? Hur skulle den tillintetgöra ormen och befria mänskligheten?

Som framgår av ovanstående var det inte till den bokstavliga, jordiska ormen som Jehova  riktade sina ord i 1 Moseboken 3:15. Den kunde givetvis inte förstå den stridsfråga som väcktes om det rättmätiga i Jehovas suveränitet. Som den senare händelseutvecklingen visade talade Gud till en förnuftsbegåvad varelse, nämligen sin ärkefiende, Satan, Djävulen. Jobs bok ger oss upplysningar om detta när den beskriver hur Satan anklagade Job och ifrågasatte hans ostrafflighet mot Jehova i syfte att underbygga sitt angrepp mot Guds suveränitet. (Job 1:6–12; 2:1–5) ”Fadern” till ormens avkomma är därför inte en bokstavlig orm utan en andevarelse, Satan, Djävulen.

Kvinnans ”avkomma” är andlig. Oavsett vilken uppfattning forntida trogna män och kvinnor hade framgår det således tydligt i ljuset av de kristna grekiska skrifterna att kvinnans utlovade ”avkomma” måste vara mer än en människa för att kunna ”krossa huvudet” på Djävulen, som är en andevarelse från andevärlden. ”Avkomman” måste vara en mäktig andevarelse. Var skulle han komma ifrån, och vem skulle vara hans moder, ”kvinnan”?

Den utlovade ”avkomman” nämns för andra gången i Bibeln i samband med Abraham, en trogen man som levde över 2 000 år längre fram i tiden. Abraham var född i Sems släktlinje, och i en tidigare profetia hade Noa talat om Jehova som ”Sems Gud”. (1Mo 9:26) Detta visade att Sem hade Guds ynnest. På Abrahams tid blev det förutsagt att den utlovade ”avkomman” skulle komma genom Abraham. (1Mo 15:5; 22:15–18) Detta bekräftades ytterligare när prästen Melkisedek välsignade Abraham. (1Mo 14:18–20) Förutom att Guds ord till Abraham visade att han skulle få avkomlingar, visade de också att den utlovade ”avkomman”, som enligt profetian skulle ge befrielse, skulle komma i en jordisk släktlinje.

En person förutsagd. När Abrahams och andras avkomma omtalas står det hebreiska och det grekiska ordet i singular och syftar i regel på avkomma i kollektiv bemärkelse. Det tycks finnas goda skäl till att det kollektiva uttrycket zẹra‛, ”avkomma”, användes så ofta om Abrahams efterkommande i stället för det plurala ordet banịm, ”söner” (sing.: ben). Aposteln Paulus framhåller detta när han förklarar att Gud först och främst hade en person, nämligen Kristus, i tankarna när han talade om välsignelserna som skulle komma genom Abrahams avkomma. Paulus säger: ”Nu uttalades löftena till Abraham och till hans avkomma. Det sägs [el.: ”Han säger”] inte: ’Och åt dina avkomlingar [grek.: spẹrmasin]’, som när det är många sådana, utan som när det är en enda: ’Och åt din avkomma [grek.: spẹrmati]’, som är Kristus.” (Gal 3:16, not)

En del kännare har gjort invändningar mot det Paulus sade om hur ordet för ”avkomma” används i singular och plural. De påpekar att det hebreiska ordet zẹra‛ aldrig ändrar form när det används i betydelsen ”avkomma”, ”efterkommande” (något som i vissa avseenden kan jämföras med att det svenska ordet ”avkomma” har samma form oavsett om det avser en eller flera avkomlingar). De tillhörande verben och adjektiven visar inte heller om ordet skall uppfattas som singular eller plural. Allt detta är riktigt, men det finns en annan omständighet som visar att Paulus förklaring är korrekt såväl grammatiskt som läromässigt. Den omständigheten förklaras i M’Clintock och Strongs Cyclopædia (1894, bd IX, sid. 506): ”När det gäller pronomen skiljer sig konstruktionen helt från de två föregående [dvs. verb och adjektiv som används tillsammans med ordet för ”avkomma”]. Ett pronomen i singular [som syftar på zẹra‛ ] betecknar en enskild person eller en av många, medan ett pronomen i plural betecknar alla avkomlingarna. Denna regel följs konsekvent i Sept[uaginta]. ... Petrus förstod denna konstruktion, för i hans tal till judarna i staden Jerusalem före Paulus omvändelse (Apg iii, 26) finner vi att han av 1Mo xxii, 17, 18 drog slutsatsen att avkomman är en enda person i likhet med vad David hade gjort tusen år tidigare (Ps lxxii, 17).”

I uppslagsverket sägs det vidare: ”Paulus framhåller inte skillnaden mellan en avkomma och en annan, utan mellan en avkomma och många; och om vi tar i betraktande att han citerar samma avsnitt som Petrus [som nämndes tidigare], förstår vi att hans argument är väl underbyggt av att pronomenet i uttrycket ’sina fiender’ står i singular [i grundtexten, dvs. hans fiender, inte deras]. Avkomma med ett pronomen i singular är en exakt motsvarighet till son.”

Detta kan man belysa med att det svenska uttrycket ”min avkomma” skulle kunna avse en eller många. Men om man därefter omtalar avkomman som ”han” är det tydligt att man avser en enskild son eller en enskild avkomling.

Löftet till Abraham om att alla jordens släkter skulle välsigna sig genom hans ”avkomma” kan inte ha avsett alla hans avkomlingar, eftersom hans avkomlingar genom sonen Ismael och genom de söner han fick med  Ketura inte användes till att välsigna mänskligheten. Välsignelsens avkomma kom genom Isak. ”Det är genom Isak som det som skall kallas din avkomma skall komma”, sade Jehova. (1Mo 21:12; Heb 11:18) Löftet avgränsades ytterligare när en av Isaks två söner, Jakob, fick en särskild välsignelse. (1Mo 25:23, 31–34; 27:18–29, 37; 28:14) Därefter avgränsade Jakob det ännu mer genom att visa att folken skulle samlas kring Silo (”han vilkens det (den) är”, ”han som det (den) tillhör”), som skulle komma från Judas stam. (1Mo 49:10) Senare angavs det att avkomman skulle framträda i Davids släktlinje. (2Sa 7:12–16) Judarna i det första århundradet v.t. kände till denna avgränsning, för de väntade sig endast en person som Messias (Kristus), deras befriare (Joh 1:25; 7:41, 42), även om de också menade att de, som Abrahams efterkommande eller avkomma, skulle vara ett särskilt gynnat folk och, som sådant, Guds barn. (Joh 8:39–41)

En utvidgning. När Jehovas ängel hade hindrat Abraham från att offra sin son Isak ropade ängeln till Abraham: ”’Jag svär härmed vid mig själv’, lyder Jehovas uttalande, ’att eftersom du har gjort detta och inte har undanhållit din son, din ende, skall jag helt visst välsigna dig och helt visst göra din avkomma talrik som himlens stjärnor och som sandkornen på havets strand; och din avkomma skall ta sina fienders port i besittning. Och genom din avkomma skall alla jordens nationer välsigna sig.’” (1Mo 22:16–18)

Om det här löftet från Gud skulle få en uppfyllelse på en andlig avkomma, måste andra fogas till den som i första hand utgjorde avkomman. Aposteln Paulus förklarar att det förhåller sig just så. Han framhåller att Abraham fick arvet genom ett löfte och inte genom lag. Lagen blev tillagd för att göra överträdelserna påtagliga ”tills den avkomma som löftet hade getts åt kom”. (Gal 3:19) Löftet var följaktligen säkert för hela Abrahams avkomma, ”inte bara för den som håller sig till lagen, utan också för den som håller sig till Abrahams tro”. (Rom 4:16) Jesus Kristus sade till dem som motarbetade honom: ”Om ni är Abrahams barn, gör då Abrahams gärningar.” (Joh 8:39) De orden tyder på att det inte är de som i köttet härstammar från Abraham utan de som har Abrahams tro som Gud räknar som Abrahams avkomma. (Joh 8:39) Aposteln Paulus gör detta mycket klart när han säger: ”Dessutom, om ni tillhör Kristus, då är ni verkligen Abrahams avkomma, arvingar enligt ett löfte.” (Gal 3:29; Rom 9:7, 8)

Guds löfte: ”[Jag skall] helt visst göra din avkomma talrik som himlens stjärnor och som sandkornen på havets strand”, får alltså en andlig uppfyllelse och innebär att andra, nämligen de som ”tillhör Kristus”, fogas till som en del av Abrahams avkomma. (1Mo 22:17; Mk 9:41; 1Kor 15:23) Gud avslöjade inte hur många det skulle röra sig om, utan lät antalet vara lika obestämt för människor som antalet stjärnor och sandkorn. Det var först omkring 96 v.t., i den uppenbarelse som aposteln Johannes fick, som Gud angav att antalet andliga israeliter, de som blir ”märkta” med Guds ande ”som med ett sigill”, vilket är ett förskott på deras himmelska arv, skulle vara 144 000. (Ef 1:13, 14; Upp 7:4–8; 2Kor 1:22; 5:5)

Dessa 144 000 sägs stå på Sions berg tillsammans med Lammet. ”Dessa har blivit köpta från människorna som en förstling åt Gud och åt Lammet.” (Upp 14:1, 4) Jesus Kristus har gett sitt liv för dem, och på det sättet ”tar [han] sig an Abrahams avkomma” som deras store överstepräst. (Heb 2:14–18) Gud, Fadern, ger i sin godhet denna församling, denna ”brud”, till sin Son. (Joh 10:27–29; 2Kor 11:2; Ef 5:21–32; Upp 19:7, 8; 21:2, 12) De 144 000 blir kungar och präster, och Jesus låter dem få del av den härlighet och det rike som Fadern har gett honom. (Lu 22:28–30; Upp 20:4–6) Den heliga hemligheten om avkomman är dock bara en sida av den stora heliga hemligheten om Guds messianska rike. (Ef 1:9, 10; se HELIG HEMLIGHET.)

Paulus belyser Guds handlingssätt genom att nämna Abraham, Abrahams fria hustru (Sara) och Isak, löftets son. ”Jerusalem där ovan”, som han kallar ”vår [dvs. de av anden pånyttfödda kristnas] moder”, jämför han med Sara. Dessa kristna, som är söner till denna ”moder”, jämför han med Isak. (Gal 4:22–31)

”Avkomman” framträder. Som redan har visats är Jesus den som i första hand utgör ”avkomman”. Men han var inte kvinnans ”avkomma” (dvs. avkomma av ”Jerusalem där ovan”) när han föddes som människa. Hans härstamning var naturligtvis den rätta; genom sin mor, Maria, härstammade han biologiskt sett från Abraham och tillhörde Judas stam, och både köttsligt sett (genom Maria) och juridiskt sett (genom sin adoptivfar Josef) var han född i Davids släktlinje. (Mt 1:1, 16; Lu 3:23, 31, 33, 34) Jesus uppfyllde alltså de profetiska kriterierna.

Men det var först när Jesus blev pånyttfödd av Guds heliga ande som han blev kvinnans ”avkomma” och  den avkomma som skulle välsigna alla nationer. Detta skedde i samband med att han blev döpt av Johannes i Jordanfloden år 29. Jesus var då omkring 30 år. Johannes såg den heliga anden komma ner över Jesus i form av en duva, och samtidigt erkände Gud själv Jesus som sin Son. (Mt 3:13–17; Lu 3:21–23; Joh 3:3)

Andrahandsdelen av ”avkomman”, den kristna församlingen, började fogas till när den heliga anden utgöts på pingstdagen år 33. Jesus hade stigit upp till himlen, till sin Faders närhet, och hade sänt ut den heliga anden till sina första efterföljare, däribland de 12 apostlarna. (Apg 2:1–4, 32, 33) Som överstepräst efter Melkisedeks sätt tog han sig här an andrahandsdelen av Abrahams avkomma. (Heb 2:16)

Fiendskapen mellan de två avkommorna. Den store ormen, Satan, Djävulen, har frambringat en ”avkomma” som har visat en hätsk fientlighet mot dem som har tjänat Gud med en tro som Abrahams, vilket Bibelns skildring ger många vittnesbörd om. Satan har försökt hindra kvinnans avkomma från att växa fram. (Jfr Mt 13:24–30.) Fientligheten har emellertid nått sin kulmen i och med förföljelsen av den andliga avkomman, i synnerhet förföljelsen av Jesus Kristus. (Apg 3:13–15) För att belysa detta hänvisar Paulus till ett profetiskt drama: ”Alldeles som på den tiden den som var född på köttets sätt [Ismael] började förfölja den som var född på andens sätt [Isak], så är det också nu.” (Gal 4:29) En senare skildring, som i själva verket är en profetia, beskriver hur Guds kungarike upprättas i himlen och Djävulen slungas ner från himlen till jorden, där han bara har en kort tid på sig att fortsätta sin fientliga verksamhet. Skildringen avslutas: ”Och draken blev vred på kvinnan och gick bort för att föra krig mot de övriga av hennes avkomma, mot dem som håller Guds bud och har arbetet att vittna om Jesus.” (Upp 12:7–13, 17) Det här kriget mot dem som är kvar av kvinnans avkomma upphör när Satan krossas under deras fötter. (Rom 16:20)

Alla jordens släkter välsignas. Jesus Kristus, Avkomman, har redan gett rättsinniga människor stora välsignelser genom sin undervisning och genom den vägledning han har gett sin församling sedan pingstdagen. Men när hans tusenåriga styre börjar kommer hans andliga ”bröder”, som då har blivit uppväckta, att regera tillsammans med honom och även tjäna som underpräster under honom. (Upp 20:4–6) Under den tid då ”de döda, de stora och de små”, står inför tronen för att bli dömda kommer de som visar tro och lydnad att ”välsigna sig” genom att de med hjälp av Abrahams avkomma griper tag i livet. (Upp 20:11–13; 1Mo 22:18) Detta kommer att betyda evigt liv och lycka för dem. (Joh 17:3; jfr Upp 21:1–4.)

”Avkommans” uppståndelse. Aposteln Petrus skriver om Avkommans, Jesu Kristi, uppståndelse och förklarar att han ”dödades i köttet men gjordes levande i anden”. (1Pe 3:18) När aposteln Paulus behandlar den uppståndelse som de övriga medlemmarna av ”avkomman” får använder han en bild från jordbruket. Han säger: ”Vad du sår görs inte levande om det inte först dör; och vad det som du sår beträffar, så sår du inte den kropp som skall bli till, utan ett naket korn, det kan vara av vete eller av något av de övriga sädesslagen; men Gud ger det en kropp, alldeles som det har behagat honom, och åt vart och ett av fröna dess egen kropp. ... Så är det också med de dödas uppståndelse. Det sås i förgänglighet, det uppväcks i oförgänglighet. Det sås i vanära, det uppväcks i härlighet. ... Det sås en själisk kropp, det uppväcks en andlig kropp.” (1Kor 15:36–44) De som utgör kvinnans ”avkomma”, ”Abrahams avkomma”, dör alltså och ger upp sin jordiska, köttsliga, förgängliga kropp och blir sedan uppväckta med en härlig, oförgänglig kropp.

Oförgänglig säd. Aposteln Petrus nämner för sina andliga bröder att de har fått ”en ny födelse till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda, till ett oförgängligt och obefläckat och aldrig förbleknande arv”. Han säger: ”Det är förvarat i himlarna åt er.” Han uppmärksammar dem på att det inte är med förgängliga ting som silver och guld som de har blivit befriade, utan med Kristi blod. Därefter säger han: ”Ni har nämligen fått en ny födelse, inte genom förgänglig säd, utan genom oförgänglig, genom den levande och bestående Gudens ord.” Ordet ”säd” är här en återgivning av det grekiska ordet sporạ, som betecknar utsäde eller sädeskorn som har såtts och som alltså kan bära frukt. (1Pe 1:3, 4, 18, 19, 23)

På det här sättet påminner Petrus sina bröder om det förhållande de har som söner, inte till en jordisk far som dör och som varken kan ge dem oförgänglighet eller evigt liv, utan till den ”levande och bestående” Guden. Den oförgängliga säd varigenom de får denna nya födelse är Guds heliga ande, hans verksamma kraft, som verkar tillsammans med Guds  bestående ord, som är inspirerat av denna ande. Aposteln Johannes säger om dessa som är pånyttfödda av anden: ”Var och en som är född av Gud utövar inte synd, eftersom Hans säd förblir i honom, och han kan inte bedriva synd, eftersom han är född av Gud.” (1Jo 3:9)

Denna ande verkar på ett sådant sätt i dem att de föds på nytt som Guds söner. Den är en kraft som främjar renhet, och den frambringar andens frukt, inte köttets fördärvade gärningar. Den som har den här oförgängliga säden i sig ägnar sig därför inte åt köttets gärningar. Aposteln Paulus säger om detta: ”Gud har ju inte kallat oss med tillåtelse till orenhet, utan i förbindelse med helighet. Alltså: den som visar förakt, han föraktar inte en människa, utan Gud, som ger sin heliga ande i er.” (1Th 4:7, 8)

Om någon av dem som är pånyttfödda av anden håller i med att motarbeta anden eller bedröva den, dvs. vållar den sorg eller sårar den, kommer Gud till slut att dra tillbaka anden från honom. (Ef 4:30, not; jfr Jes 63:10.) Personen går kanske så långt att han hädar anden, vilket skulle vara förödande för honom. (Mt 12:31, 32; Lu 12:10) Petrus och Johannes betonar därför vikten av att man bevarar sin helighet och sin kärlek till Gud, att man älskar sina bröder av hjärtat och att man underordnar sig Guds andes ledning och därigenom visar sig vara en sann, lojal son till Gud. (1Pe 1:14–16, 22; 1Jo 2:18, 19; 3:10, 14)