Ordet ta‛ạv (avsky) och det besläktade tō‛evạh (avskyvärdhet) förekommer omkring 140 gånger i Bibelns hebreiska skrifter. Som orden används där betecknar de en stark motvilja mot eller förkastande av någon eller något som kränker vissa principer eller inte uppfyller vissa normer som man själv håller fast vid.

I Första Moseboken 43:32 läser vi således att det var ”något avskyvärt” (”en styggelse”, 1917; ”anstötligt”, 2000) för egyptierna att äta med hebréer, och i 1 Moseboken 46:34 står det att ”varje fåraherde är ... något avskyvärt [”en styggelse”, 1917; ”något orent”, 2000] för Egypten”. Enligt G. Rawlinson (Egypt and Babylon From Sacred and Profane Sources, 1885, sid. 182) berodde denna avsky på egyptiernas förakt för utlänningar i allmänhet och herdar i synnerhet. Mose, som var väl medveten om att egyptierna höll vissa djur (och särskilt kon) för heliga, insisterade på att farao skulle låta israeliterna gå ut i vildmarken för att offra där, eftersom deras offer skulle vara ”något som är avskyvärt för egyptierna”. (2Mo 8:25–27) Egyptiernas normer var naturligtvis inte fastställda eller godkända av Jehova Gud. (Se MOTBJUDANDE, NÅGOT.)

Det är Guds egna uttalade normer, principer och krav som är den rättmätiga grunden för att känna avsky. (3Mo 18:1–5; 5Mo 23:7) Därför heter det i Psalm 14:1: ”Den oförståndige säger i sitt hjärta: ’Det finns ingen Jehova.’  De handlar fördärvligt, de handlar avskyvärt [en form av ta‛ạv] i sina gärningar. Det finns ingen som gör det goda.” En granskning av de bibelställen där orden ta‛ạv och tō‛evạh förekommer ger därför en inblick i hur Gud betraktar saker och ting. Det hjälper en också att förstå varför det är en sådan stor skillnad eller klar motsättning mellan inställningen hos dem som följer Guds ord och dem som ignorerar eller förkastar det till förmån för sina egna eller andras normer. (Ord 29:27)

Bland kanaanéerna. Innan israeliterna gick in i Kanaan gjorde Jehova klart för dem vilka av kanaanéernas seder och bruk som var avskyvärda för honom och som de skulle avsky. (3Mo 18:26–30) Detta gällde särskilt kanaanéernas avgudadyrkan. Gud sade: ”De skulpterade bilderna av deras gudar skall ni bränna upp i eld. Du skall inte ha begär till det silver och det guld som finns på dem och inte ta det för egen del, så att du fångas i en snara; ty det är något som är avskyvärt [thō‛avạth] för Jehova, din Gud. Och du skall inte föra in något avskyvärt [thō‛evạh] i ditt hus och så bli något som är vigt åt tillintetgörelse likt det. Du skall helt och fullt vämjas vid det och fullständigt avsky det [wetha‛ẹv tetha‛avẹnnu], ty det är något som är vigt åt tillintetgörelse.” (5Mo 7:25, 26) Den israelit som gjorde bilder för religiös tillbedjan skulle vara förbannad. (5Mo 27:15) Oavsett vilket konstnärligt värde sådana bilder hade skulle Guds folk betrakta dem som moraliskt motbjudande. (Hes 7:20; jfr Jes 44:18–20.)

Det fanns även annat som kanaanéerna ägnade sig åt och som israeliterna skulle avsky, bland annat spiritism och spiritistiska seanser, att binda andra med trollformler, spådom (5Mo 18:9–12), att offra barn i eld till avgudar (5Mo 12:31; Jer 32:35; 2Ku 16:3), incest, homosexuella handlingar och tidelag (3Mo 18:6, 22–30; 20:13). De homosexuella handlingar som kanaanéerna ägnade sig åt var utan tvivel anledningen till den föreskrift som sade att det var ”avskyvärt” att klä sig som det motsatta könet. (5Mo 22:5) En annan av kanaanéernas sedvänjor var ”helig” prostitution med både manliga och kvinnliga tempelprostituerade, men Jehova förbjöd att man förde in ”en skökas lön eller en hunds pengar” i hans hus, ”ty bådadera är avskyvärda”. (5Mo 23:17, 18; 1Ku 14:24)

På grund av dessa och andra ”avskyvärdheter” befallde Jehova Gud israeliterna att viga kanaanéerna åt tillintetgörelse, så att hans folk inte skulle bli besmittat av falsk religion. (5Mo 20:17, 18) Den israelit som bedrev dessa avskyvärdheter eller som stödde sådan avfällighet skulle få precis samma straff. (5Mo 13:12–15; 17:2–7; Esr 9:1, 11–14)

Israel besmittat. På andra ställen i de hebreiska skrifterna används ta‛ạv och tō‛evạh i samband med affärsbedrägerier (5Mo 25:13–16; Ord 11:1; 20:10, 23), lögn (Ps 5:6; 119:163; Ord 12:19, 22), äktenskapsbrott (Hes 33:26), röveri, girighet, förtryck av fattiga (Hes 18:10–13), stolthet, utgjutande av oskyldigt blod, onda planer, falskt vittnesbörd och orsakande av stridigheter bland bröder; allt sådant betecknas av Gud som ”avskyvärt”. (Ord 3:32; 6:16–19; 11:20; 15:26; 24:9; 26:24–26)

Om man utövar sådant blir ens tillbedjan oacceptabel för Gud, och de offer man frambär och även ens böner blir något ”avskyvärt” för honom. (Ord 15:8, 9; 21:27; 28:9) Av den anledningen kallade Jehova senare de avfälliga israeliternas offer, rökelse, nymånefester och sabbatsfirande för något ”avskyvärt”. (Jes 1:11–17) Han frågade dem: ”Kan ni stjäla, mörda och begå äktenskapsbrott och svära falskt och frambära rökoffer åt Baal och vandra efter andra gudar, som ni inte känner, och sedan komma och stå inför mig i detta hus, som mitt namn har nämnts över, och säga: ’Vi kommer helt visst att bli befriade’ – för att sedan fortsätta att göra alla dessa avskyvärdheter [”styggelser”, 1917]? Har detta hus, som mitt namn har nämnts över, blivit en rövarhåla i era ögon?” (Jer 7:9–11) De kände ingen skam över sina avskyvärda handlingar och fann dem inte förödmjukande. (Jer 6:15; 8:12)

Även om Israels ledare, kungarna och prästerna, gjorde sig skyldiga till dessa handlingar eller översåg med dem (1Ku 21:25, 26; 2Ku 21:2–12; 2Kr 28:1, 3; 33:2–6; 36:8, 14; Hes 8:6–17; 43:7, 8) befallde Jehova Gud sina trogna profeter att upplysa folket om att han avskydde deras upproriska handlingssätt och att varna dem för konsekvenserna (Hes 16:2, 51, 52; 20:4; 22:2; 23:36). Folket uppmanades att sluta med sådana avskyvärdheter och vända tillbaka till Guds stadgar och normer för uppförande. (Hes 14:6) Om de fortsatte att utöva det som Gud avskydde, var det bara ödeläggelse och tillintetgörelse som väntade dem. (Jer 44:4, 22; Hes 6:11; 7:3–9; 11:21; 12:16; 33:29) Efter landsflykten skulle några känna skam över det onda de hade gjort, och Jehova skulle ge dem ”en ny ande”. (Hes 6:9; 11:18–21; 36:31)

Jobs erfarenhet visar att de som håller fast vid Guds normer kan bli förlöjligade (Job 30: 9, 10) och övergivna av tidigare vänner (Job 19:19; Ps 88:8) för att dessa ”hatar ... den som tillrättavisar, och den som talar oklanderligt avskyr de” (Am 5:10). ”För de enfaldiga är det avskyvärt att vända sig bort från det onda.” (Ord 13:19) Men Gud avskyr dem som förvränger hans normer så att de förklarar ”den ondskefulle rättfärdig” och ”den rättfärdige ondskefull”. (Ord 17:15) Han lovar sina tjänare som blir avskydda på det här sättet att de i framtiden skall få uppleva helt motsatta förhållanden. (Jes 49:7; jfr Mt 5:10–12; 1Pe 3:16; 4:1–5; se VÄMJELIGHET.)

När det gäller uppståndelsen kommer den att bli till evig ”avsky” (hebr.: dera’ọ̄n) för dem som visar sig vara onda. Det kommer att vara en uppståndelse till en fällande dom som resulterar i evigt avskärande. (Dan 12:2; Joh 5:28, 29)

I Romarna 12:9 får de kristna uppmaningen: ”Avsky det onda.” Det grekiska ord som här har återgetts med ”avsky” (apostygẹō) är en intensivform av ett grekiskt verb som betyder ”hata”. Uttrycket betyder alltså ordagrant ”hata intensivt”. Om man inte avskyr det onda och inte längre känner vämjelse över det, kan det leda till att man blir föremål för Jehovas avsky.