Något som man bär, både i bokstavlig och i bildlig bemärkelse. I Bibeln används flera hebreiska och grekiska ord för att beteckna en ”börda”, ibland om material som bärs, men ofta i överförd bemärkelse om sådant som ansvar, skuld eller ett budskap från Gud. Med ”börda” menas vanligtvis något som är tungt att bära. Ett av de hebreiska rotorden (kavẹdh) har grundbetydelsen ”vara tung”. (Dom 1:35; jfr 1Sa 4:18; 2Mo 10:14.) Ett annat ord, verbet nasạ’, betyder ”lyfta”, ”bära”. (1Mo 45:19, 23) Från denna rot kommer ordet massạ’, som återges med ”börda”, ”något som skall bäras”. (2Kr 35:3; 4Mo 4:15) Verbet savạl, som har översatts med ”bära bördor” i 1 Moseboken 49:15, är besläktat med sabbạl (”bärare” [Neh 4:10]) och sẹvel (”börda” [Neh 4:17]; ”pliktmässig tjänst” [1Ku 11:28]).

I Egypten sattes föreståndare för tvångsarbete över israeliterna ”för att förtrycka dem i deras arbete med att bära bördor” och för att tvinga dem att bära och arbeta med olika byggnadsmaterial, till exempel lerbruk och tegel. (2Mo 1:11–14; 2:11) Men Jehova förde dem ”ut från de bördor som egyptierna” hade lagt på dem. (2Mo 6:6; Ps 81:6) När tältboningen och dess utrustning flyttades från plats till plats hade vissa leviter, nämligen kehatiterna, gersoniterna och merariterna, sina bestämda bördor att bära. (4Mo 4) Senare hade Salomo 70 000 bärare i sin stora arbetsstyrka. (1Ku 5:15; 2Kr 2:18) Det behövdes också bärare när kung Josia reparerade templet (2Kr 34:12, 13) och när man under tillsyn av Nehemja många år senare återuppbyggde Jerusalems mur (Neh 4:17; se PLIKTMÄSSIG TJÄNST).

Djur användes ofta som lastdjur på Bibelns tid, och det sades till israeliterna att om de såg en åsna som tillhörde någon som hatade dem ligga utmattad under sin börda skulle de inte låta den ligga, utan ”ovillkorligen lösgöra den”. (2Mo 23:5) I 2 Kungaboken 5:17 används uttrycket ”så mycket jord som ett par mulor kan bära”, ordagrant: ”ett par mulors last [massạ’]”.

Bildspråk. Det hebreiska ordet massạ’, som ofta används om en bokstavlig börda, kan också beteckna ett ”viktigt budskap”, som det kung Lemuels mor tillrättavisade sin son med. (Ord 31:1) Det kan även avse en proklamation. (Jes 13:1; 14:28; Hes 12:10; Nah 1:1) Vanligtvis är proklamationen ett fördömande av ondska, ett domsbudskap som är som en tung börda.

Den som är trogen mot Jehova Gud kan kasta sin symboliska börda, det som har getts  honom i form av prövningar och bekymmer, på Jehova. David sade därför: ”Kasta din börda på Jehova, han skall stödja dig. Aldrig skall han tillåta att den rättfärdige vacklar.” (Ps 55:22; jfr 1Pe 5:6, 7.) David kände sig också manad att utropa: ”Välsignad vare Jehova, som dag efter dag bär bördan åt oss, den sanne Guden, vår räddnings Gud.” (Ps 68:19)

En ”börda” kan vara en ansvarsbörda som Kristus har lagt på någon. (Upp 2:24) Den heliga anden och den kristna församlingens styrande krets beslöt att inte lägga någon ytterligare ”börda” på de kristna utöver detta nödvändiga: att de skulle avhålla sig ”från det som är offrat åt avgudar och från blod och från köttet av kvävda djur och från otukt”. (Apg 15:28, 29)

Paulus använde ordet i en annan betydelse när han försäkrade korinthierna om att han inte ville bli en börda för dem och att han inte sökte deras ägodelar, utan mycket gärna ville förbruka sina tillgångar och låta sig själv helt förbrukas för deras själar. (2Kor 12:14–18) Som en Kristi apostel hade Paulus med rätta kunnat tillåta sig att bli ”en kostsam börda” för de kristna i Thessalonike. Men han åt inte ens mat gratis hos dem, och han kunde påminna dem om att han och hans medarbetare ”under slit och släp arbetat natt och dag för att inte bli en kostsam börda för någon” av dem – inte för att de saknade rätt till det, utan för att de på det sättet kunde vara exempel för dem att följa. (2Th 3:7–10)

Jesus fördömde de skriftlärda och fariséerna med orden: ”De binder ihop tunga bördor och lägger dem på människornas skuldror, men själva vill de inte flytta på dem med sitt finger.” (Mt 23:2, 4) Jesus syftade tydligen på detaljerade regler och betungande traditioner som de lade på vanliga människor och att de inte ville lätta på en enda liten föreskrift för att göra livet enklare för dem. (Mt 23:13, 23, 24)

Jesus däremot befriade människor andligen från sådana tyngande traditioner. (Joh 8:31, 32) Han inbjöd dem som arbetade hårt och var tyngda av bördor att komma till honom, ta på sig hans ok och bli hans lärjungar, för han var mild till sinnes och ödmjuk i hjärtat; så skulle de finna ny styrka för sin själ. Han sade: ”Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.” (Mt 11:28–30) Kristus var inte hård eller förtryckande, utan vänlig, och de som kom till honom skulle behandlas väl. Jämfört med det ok som de traditionsbundna religiösa ledarna hade lagt på folket skulle Kristi ok vara lätt att bära. Jesus kan också ha menat att de som var trötta av att bära den börda som deras egna synder och felsteg utgjorde skulle komma till honom och bli andligen styrkta. Att bära Jesu lätta ”börda” innebar uppenbarligen att känna till och uppfylla Guds krav, något som Jesus gjorde med glädje under sin jordiska tjänst. (Joh 17:3; 4:34) Längre fram liknade Paulus det kristna livet vid ett tävlingslopp och uppmanade sina medtroende att befria sig från tyngande bördor. Han sade: ”Låt oss ... lägga av varje tyngande börda och den synd som lätt snärjer in oss, och låt oss med uthållighet löpa det tävlingslopp som vi har framför oss, medan vi uppmärksamt ser på vår tros främste förmedlare och fullkomnare, Jesus.” (Heb 12:1, 2)

Att bära andras bördor. Aposteln Paulus skrev till galaterna: ”Fortsätt att bära varandras bördor [el.: ”besvärligheter”, ”mödor”; ordagr.: ”tyngder”, ”tunga ting”] och uppfyll på så sätt Kristi lag.” (Gal 6:2, not) För ”bördor” använder aposteln här ordet bạrē (pluralis av bạros), ett grekiskt ord som alltid används för att beteckna något som är besvärligt och tungt. Den synd och därmed den börda en människa tyngs av när hon begår ett ”felsteg” (som det talas om i v. 1) är sannerligen inte lätt att bära; den är tung. Men i vers 5 skriver Paulus: ”Var och en skall nämligen bära sin egen ansvarsbörda.” Här använder han det grekiska ordet fortịon, som avser något som skall bäras, utan att det antyds något om vikten. Han skiljer alltså mellan en (tung) ”börda” och en ”ansvarsbörda” i dessa verser. Detta visar att om en kristen fick andliga svårigheter som var mycket betungande för honom, skulle hans medtroende bistå honom och hjälpa till att bära bördan. På detta sätt skulle de visa kärlek och så uppfylla Kristi lag. (Joh 13:34, 35) Detta stämmer med det som Paulus sade i vers 1 om att söka föra en människa till rätta igen andligt sett, något som kan vara möjligt genom kärlek, vänlighet och bön. (Jfr Jak 5:13–16.) Men som han vidare visar innebär inte förpliktelsen att bära varandras bördor att man skall bära någon annans andliga ansvarsbörda inför Gud. I samma avsnitt klargör han att man bedrar sitt eget sinne om man menar att man är något, när man ingenting är, och han uppmanar varje kristen att ”pröva sin egen gärning”, eftersom man då skall ”ha anledning till triumferande glädje med avseende på sig själv enbart och inte i jämförelse med den andre”.  (Gal 6:3, 4; jfr 2Kor 10:12.) Det är därefter som Paulus säger att ”var och en skall ... bära sin egen ansvarsbörda” inför den högste Domaren, Jehova Gud.