[Bạal] Betyder ”ägare”, ”herre”, ”mästare”.

1. Den fjärde i uppräkningen av benjaminiten Jegiels söner. (1Kr 8:29, 30; 9:35, 36)

2. En rubenit; hans son Beerah var en av dem som fördes i landsflykt av den assyriske kungen Tiglat-Pileser III. (1Kr 5:5, 6, 26)

3. En simeonitisk stad som låg som en enklav i Judas område; uppenbarligen identisk med Baalat-Beer och Rama i söder (el. i Negev). (Jfr 1Kr 4:32, 33 och Jos 19:7–9.)

4. I Bibeln används det hebreiska ordet bạ‛al om 1) en äkta man som sin hustrus ägare (1Mo 20:3); 2) jordägare (Jos 24:11, not); 3) ”nationernas ägare” (Jes 16:8, not); 4) ”bundsförvanter” (ordagr.: ”ägare (herrar) till ett förbund”) (1Mo 14:13, not); 5) ägare till konkreta eller materiella ting (2Mo 21:28, 34; 22:8; 2Ku 1:8, not); 6) personer eller föremål som har något som är karakteristiskt för deras natur, beteende, verksamhet osv.; exempelvis en bågskytt (ordagr.: ”ägare av pilar”) (1Mo 49:23), en ”fordringsägare” (ordagr.: ”ägare av en skuld (ett lån) av hans hand”) (5Mo 15:2), ”någon som är hetlevrad” (ordagr.: ”ägare av vrede”) (Ord 22:24), en ”motpart i rätten” (ordagr.: ”doms (rätts, rättssaks) ägare”) (Jes 50:8, not); 7) Jehova (Hos 2:16); 8) falska gudar (Dom 2:11, 13).

I bestämd form (habBạ‛al) betecknar ordet den falske guden Baal. I plural (habbe‛alịm, baalerna) betecknar det de olika lokala gudar som ansågs äga och utöva inflytande över enskilda platser.

Uttrycket ”Baal” förekommer bara en gång i de kristna grekiska skrifterna, i Romarna 11:4, där det i den grekiska texten föregås av den bestämda artikeln i femininum, hē. I en avhandling om baalsdyrkan skrev John Newton följande om bruket av den bestämda artikeln i femininum före ”Baal” i Septuaginta och i Romarna 11:4: ”Fastän Baal är maskulinum i hebreiskan, ... [habBạ‛al], herren, kallas han i Septuaginta ... [hē Bạal], = frun; Hos ii. 8; Sef i. 4; och i Nya testamentet, Romarna xi. 4. Under den tygellösa dyrkan av denne androgyne eller dubbelkönade gud bar männen vid vissa tillfällen kvinnokläder, medan kvinnorna bar manskläder och svingade vapen.” (Ancient Pagan and Modern Christian Symbolism, T. Inman, 1875, sid. 119)

Flera gånger i Israels historia omtalas Jehova som ”baal” i den betydelsen att han var nationens ägare eller äkta man. (Jes 54:5)  Israeliterna kan också i sin avfällighet ha förknippat Jehova med avguden Baal. Detta tycks framgå av Hoseas profetia, som säger att den tid skulle komma då Israel, efter att ha förts i landsflykt och återvänt därifrån, ångerfullt skulle kalla Jehova ”Min man” och inte längre ”Min ägare” (”min Baal”, 2000). Sammanhanget tyder på att ordet ”Baal” med dess associationer till denne falske gud aldrig mer skulle komma över israeliternas läppar. (Hos 2:9–17) Den negativa bibetydelse som det hebreiska ordet bạ‛al uppenbarligen fick därför att det förbands med den skändliga baalsdyrkan anses av somliga vara orsaken till att den som skrev Andra Samuelsboken använde namnen ”Is-Boset” och ”Mefiboset” (bọsheth betyder skam) i stället för ”Esbaal” och ”Merib-Baal”. (2Sa 2:8; 9:6; 1Kr 8:33, 34; se IS-BOSET.)

Baalsdyrkan. Förutom det som Bibeln nämner om baalsdyrkan var det inte mycket man kände till om den förrän man fann ett stort antal religiösa artefakter och hundratals lertavlor vid utgrävningar i Ugarit (nutida Ras Shamra, som ligger på Syriens kust mitt emot Cyperns nordöstra spets). Många av dessa gamla dokument, i dag kända som Ras Shamra-texterna, anses vara liturgier eller texter som tillbedjarna använde under ritualerna vid de religiösa högtiderna.

I Ras Shamra-texterna omtalas Baal (också kallad Alijan [den mäktige] Baal) som ”Sabul [Fursten], jordens herre”, och ”Molnryttaren”. Detta stämmer med en avbildning av Baal där han i högra handen håller en klubba och i den vänstra en stiliserad blixt som har en spjutspets i ena änden och en spirande växt i den andra. På huvudet bär han en hjälm med horn, vilket tyder på ett nära samband med tjuren, som är en fruktbarhetssymbol. (BILD, bd 1, sid. 212)

Normalt faller det väldigt lite regn i Palestina från slutet av april till september. I oktober börjar regntiden, och det fortsätter att falla nederbörd hela vintern, ända fram i april, och detta framkallar en ymnig växtlighet. Denna cykel med årstidernas växlingar ansågs vara en följd av de oupphörliga striderna mellan gudarna. Att regnet upphörde och växtligheten dog togs som ett tecken på att guden Mot (döden och torkan) vann en seger över Baal (regnet och fruktbarheten), som därigenom tvingades dra sig tillbaka till jordens djup. När regntiden började ansågs det vara ett tecken på att Baal hade kommit till liv igen. Detta menade man skedde därför att Baals syster Anat hade besegrat Mot så att Baal kunde återvända till tronen. Baals sexuella förening med sin hustru, förmodligen Ashtoret, ansågs säkerställa fruktbarheten under det kommande året.

Kanaanéerna, som var jordbrukare och boskapsuppfödare, trodde förmodligen att de genom att utföra vissa föreskrivna ritualer, ett slags sympatetisk magi, kunde locka sina gudar att ta efter de handlingar som de själva utförde vid sina religiösa högtider och att dessa ritualer var nödvändiga för att säkerställa markens och boskapens fruktbarhet under det kommande året och avvärja torka, gräshoppsplågor osv. Att Baal hade kommit till liv igen för att bestiga tronen och bli förenad med sin gemål tycks därför ha firats med tygellösa fruktbarhetsriter, som kännetecknades av sexorgier och ohämmade utsvävningar.

Varje kanaaneisk stad hade utan tvivel sitt eget baalstempel som var byggt till ära för den lokale baalsguden, stadens skyddsgud. Präster utsågs till att förestå tillbedjan i dessa tempel och de många helgedomarna på de kringliggande kullarna, de så kallade offerhöjderna. (Jfr 2Ku 17:32.) Inne i dessa helgedomar kan det ha funnits bilder eller avbildningar av Baal. Vid altarna utanför fanns det stenpelare (sannolikt fallossymboler för Baal), heliga pålar, som representerade gudinnan Ashera, och rökelseställ. (Jfr 2Kr 34:4–7; se HELIG PÅLE.) Manliga och kvinnliga prostituerade gjorde tjänst på offerhöjderna, och förutom ceremoniell prostitution förekom det också barnoffer. (Jfr 1Ku 14:23, 24; Hos 4:13, 14; Jes 57:5; Jer 7:31; 19:5.) Baalsdyrkan utövades till och med på hustaken, och man kunde ofta se offerrök stiga upp därifrån. (Jer 32:29)

Mycket tyder på att Baal och andra gudar och gudinnor i den kanaaneiska gudavärlden förbands med vissa himlakroppar. I en av Ras Shamra-texterna nämns det till exempel om ett offer till ”furstinnan Shapshu [Solen], och till de orörliga stjärnorna”. (Kanaaneiska myter och legender, O. Wikander, 2003, sid. 175) I en annan text talas det om ”solens här och dagens härskara”.

Det är därför värt att notera att Bibeln flera gånger nämner himlakropparna i samband med baalsdyrkan. I en beskrivning av de avfälliga invånarna i Israels rike heter det: ”De övergav Jehovas, sin Guds, alla bud ... , och de böjde sig ner för himlens hela här och tjänade Baal.” (2Ku 17:16) Om Judas rike berättas det att till och med i Jehovas tempel fanns det ”redskap som var gjorda åt Baal och åt den  heliga pålen och åt himlens hela här” och att folket i Juda ”frambar rökoffer åt Baal, åt solen och åt månen och åt djurkretsens stjärnbilder och åt himlens hela här”. (2Ku 23:4, 5; 2Kr 33:3; se också Sef 1:4, 5.)

Varje plats hade sin egen baalsgud, och ofta var den lokale guden uppkallad efter den plats som han var förbunden med. Baal-Peor, som dyrkades av moabiter och midjaniter, var till exempel uppkallad efter berget Peor. (4Mo 25:1–3, 6) Namnen på dessa lokala baalsgudar överfördes senare på själva platserna, så att man fick sådana ortnamn som Baal-Hermon, Baal-Hasor, Baal-Sefon och Bamot-Baal. Men även om det förekom många lokala baalsgudar trodde kanaanéerna i grund och botten att det bara fanns en enda Baal.

Hur påverkade baalsdyrkan Israel?

Redan tidigt i Bibelns historia finner man spår av baalsdyrkan, men på patriarkernas tid var den uppenbarligen inte lika depraverad som när israeliterna drog in i Kanaan. (Jfr 1Mo 15:16; 1Ku 21:26.) Den första antydan om baalsdyrkan finns i omnämnandet av staden Ashterot-Karnajim, som möjligen var uppkallad efter Baals gemål Ashtoret. (1Mo 14:5) Innan israeliterna gick över Röda havet hade de platsen Baal-Sefon i vildmarken inom synhåll. (2Mo 14:2, 9) På berget Sinai blev Mose uttryckligen varnad för Kanaans invånare och fick befallningen att riva ner deras altaren, slå sönder deras heliga stoder och hugga ner deras heliga pålar. (2Mo 34:12–14) Följaktligen skulle allt som hade med baalsdyrkan att göra utrotas ur det utlovade landet.

När israeliterna låg lägrade på Moabs slätter förde kung Balak upp profeten Bileam till Bamot-Baal (som betyder ”Baals (offer)höjder”), så att han kunde se den väldiga folkskaran. (4Mo 22:41) När Bileam inte lyckades uttala en förbannelse över israeliterna rådde han Balak att förleda dem till avgudadyrkan genom att locka dem att begå omoraliska handlingar med de kvinnor som tillbad Baal-Peor. Tusentals israeliter dukade under för denna frestelse och miste livet. (4Mo 22:1–25:18; Upp 2:14)

Trots denna bittra erfarenhet och de tydliga varningar som Mose och Josua hade gett (5Mo 7:25, 26; Jos 24:15, 19, 20) började israeliterna, sedan de hade bosatt sig i landet, efterlikna de kvarvarande kanaanéerna, uppenbarligen för att försäkra sig om fruktbarhet för sin boskap och sina åkrar. Samtidigt utgav de sig för att tillbe Jehova. Efter Josuas död bredde avfallet ut sig mer och mer. (Dom 2:11–13; 3:5–8) På åkrarna hade folket altaren, heliga pålar och andra föremål som hörde till baalskulten, och de lät tydligen sina kanaaneiska grannar lära dem hur de skulle behaga varje åkerstyckes ”ägare”, eller Baal. Israeliterna lät sig också snärjas av de omoraliska sedvänjor som var förbundna med baalsdyrkan. Jehova överlämnade dem därför åt deras fiender.

När israeliterna vände tillbaka till Jehova var han emellertid barmhärtig mot dem och befriade dem genom att uppresa domare, sådana som Gideon, vars namn ändrades till Jerubbaal, som betyder ”må Baal försvara sin sak (strida)”. (Dom 6:25–32; 1Sa 12:9–11) Man genomförde dock inga varaktiga reformer. (Dom  8:33; 10:6) Baalsdyrkan levde kvar också efter Samuels tid, även om det berättas att folket på hans enträgna uppmaning gjorde sig av med baalsgudarna och ashtoretbilderna och började tjäna endast Jehova. (1Sa 7:3, 4)

Det nämns ingenting mer om baalsdyrkan förrän mot slutet av Salomos regering, men den kan ha levt kvar i några områden av riket. Många olika former av baalsdyrkan infördes i landet när Salomo tog sig många hedniska hustrur, som förledde både honom och sina barn att tjäna andra gudar och gudinnor, till exempel Ashtoret och Molek, som var förknippade med baalsdyrkan. (1Ku 11:4, 5, 33; Jer 32:35)

Efter rikets delning 997 f.v.t. införde Jerobeam kalvdyrkan i Betel och Dan i nordriket Israel. Kalvdyrkan och den inhemska baalsdyrkan florerade sida vid sida, liksom man i Juda utövade en form av sann tillbedjan i Jerusalem samtidigt som baalsdyrkan var mycket utbredd i landet. (1Ku 14:22–24)

På kung Ahabs tid (ca 940–920 f.v.t.) infördes en annan baalskult i Israel, nämligen dyrkan av Melkart, Tyros baalsgud. (BILD, bd 2, sid. 532) Ahab gifte sig med Isebel, dottern till den tyriske kungen Etbaal (betyder ”med Baal”), och hon förde med sig denna mer dynamiska kult till Israel tillsammans med många präster och tjänare. (1Ku 16:31–33) Detta kulminerade i den berömda kraftmätningen mellan Jehova och Baal på berget Karmel.

Baals tillbedjare ansåg att han var himlens ägare och den som gav regn och fruktbarhet, och det var förmodligen därför som Elia i Jehovas namn befallde att det skulle komma en torka. (1Ku 17:1) Efter tre och ett halvt års torka, en torka som Baal inte kunde göra slut på som svar på alla de böner som hans präster och tillbedjare utan tvivel riktade till honom, församlade Elia allt folket på Karmel för att de skulle bevittna det stora provet angående vem som var den sanne Guden. Provet ledde till att baalsdyrkarna blev förödmjukade och 450 baalsprofeter blev dödade. Jehova, och inte Baal, sände sedan regn och fick torkan att upphöra. (1Ku 18:18–46; Jak 5:17)

Ahasja, Ahabs son och efterträdare, fortsatte att tjäna Baal. (1Ku 22:51–53) Jehoram, Ahasjas bror, efterträdde honom på tronen, och det berättas att han skaffade bort den heliga baalsstod som hans far hade gjort men att han höll fast vid kalvdyrkan. (2Ku 3:1–3)

Längre fram (ca 905 f.v.t.) blev Jehu smord till kung. Han hämnades mordet på Jehovas profeter genom att döda Isebel och utrota Ahabs, hennes mans, hus. Därefter kallade han alla baalsdyrkarna till Samaria under förevändning att det skulle hållas ”en högtidssammankomst åt Baal”. På Jehus befallning dödades alla baalsdyrkarna. De heliga stoderna brändes upp, och Baals heliga stod och hans hus revs ner; huset gjordes till offentligt avträde. ”Så förintade Jehu Baal ur Israel.” (2Ku 10:18–28) Därmed hölls baalsdyrkan tillbaka åtminstone för en tid. Dock var det på grund av baalsdyrkan som Jehova till sist lät folket i tiostammarsriket Israel gå i landsflykt. (2Ku 17:16–18)

I Juda behöll baalsdyrkan tydligen sitt fotfäste trots kung Asas ansträngningar att skaffa bort de föremål som var förbundna med den. (2Kr 14:2–5) När Ahab gifte bort sin och Isebels dotter Atalja med Jehoram, den sjunde kungen i Juda, infördes den tyriska baalskulten i den kungliga familjen i Juda genom hennes onda inflytande. Inte ens de reformer som kung Jehoas, Ataljas sonson, genomförde i början av sin regering och de reformer som kung Hiskia senare genomförde kunde avskaffa baalsdyrkan för gott. (2Ku 11:18; 18:4) Manasse, Hiskias son, byggde upp de offerhöjder som hans far hade förstört. (2Ku 21:3) De flesta av kungarna i Juda var uppenbarligen besmittade av baalsdyrkan, men Manasse gick till ytterlighet i att utöva denna depraverade kult. (2Ku 21:9–11) Fastän kung Manasse senare genomförde reformer och hans sonson, kung Josia, företog en grundlig rening, vände folket inte tillbaka till den sanna tillbedjan för gott. Straffet för att man lät sig besmittas i så hög grad av falsk tillbedjan blev att folket fördes i landsflykt och landet lades öde. (2Kr 33:10–17; 2Ku 23:4–27; Jer 32:29)

Jeremia, som verkade som profet från Josias tid och fram till landsflykten i Babylon, fördömde Israel för att nationen hade besmittat sig med baalsdyrkan. Han liknade Israel vid en otrogen hustru som prostituerade sig under varje frodigt träd och på varje hög kulle och som begick äktenskapsbrott med stenar och träd och glömde Jehova, folkets ”äkta man” och ”ägare”. (Jer 2:20–27; 3:9, 14) I Bibeln nämns det inget om någon baalsdyrkan bland israeliterna efter landsflykten i Babylon och återkomsten till Palestina.