FORNTIDENS Jerusalem hade verkligen en särställning – det var den enda staden på jorden som Jehova hade fäst sitt namn vid. (1Ku 11:36) Staden var också centrum för den rena tillbedjan av Jehova. Här byggdes Jehovas tempel, och Jerusalem kunde därför kallas hans ”viloställe”. (Ps 132:13, 14; 135:21) Dessutom var Jerusalem den stad där kungarna i Davids släktlinje satt på ”Jehovas tron” och representerade honom genom att upprätthålla hans lag. (1Kr 29:23)

Det forntida Babylon däremot var det centrum varifrån falsk religion spred sig över hela jorden. Det hade därför en särskild innebörd att Jehova lät Babylon ödelägga det otrogna Jerusalem. År 620 f.v.t. tog Babylon herraväldet över Jerusalem. (2Ku 24:1) Tre år senare, 617 f.v.t., förde babylonierna bort många av stadens invånare – ädlingarna, de väldiga männen och hantverkarna – och plundrade staden på dess skatter. (2Kr 36:5–10) Till sist ödelades staden och templet, och tusentals judar fördes i landsflykt. (2Kr 36:17–20)

Det var år 607 f.v.t. som Jerusalem blev ödelagt, ett mycket viktigt årtal när det gäller Bibelns profetior. Även om många bibelkommentatorer anger ett annat årtal för Jerusalems ödeläggande, använder vi år 607 konsekvent i det här uppslagsverket. Varför det? Därför att vi lägger större vikt vid Bibelns vittnesbörd än vid slutsatser som forskare har kommit fram till med hjälp av de ofullständiga historiska uppteckningar som finns på kilskriftstavlor.