I Jesu liknelser om talenterna och minorna talade han om bankirer och om en bank som betalade ränta på de insatta pengarna. (Mt 25:27; Lu 19:23) Det grekiska ord som har översatts med ”bank” (trạpeza) betecknade i bokstavlig bemärkelse ett ”bord”, ofta ett matbord (Mt 15:27), och i förbindelse med penningtransaktioner syftade det på penningväxlarnas bord. (Mt 21:12; Mk 11:15; Joh 2:15) (Det svenska ordet ”bank” kommer ytterst från italienskans banco, banca, som betyder ”bord”, ”bänk”, ”disk”.)

När Jesus talade om ”bankirerna” (grek.: trapezeitēs [sing.]) som tog emot insättningar och betalade ränta, avsåg han en mer omfattande verksamhet än den som bedrevs av en myntväxlare (grek.: kermatistẹ̄s) eller en penningväxlare (kollybistẹ̄s), vars verksamhet huvudsakligen bestod i att mot en viss avgift växla utländsk valuta till inhemsk valuta och mynt av större värde till mynt av mindre värde. (Se PENNINGVÄXLARE.) Några av dessa män kan också ha bedrivit bankverksamhet med inlåning och utlåning, men i andra fall sköttes sådana transaktioner av förmögna män, till exempel köpmän och stora jordägare.

Vittnesbörd om sådan bankverksamhet går tillbaka ända till Abrahams tid, för det sägs att sumererna i Shinars land hade ”ett förvånansvärt komplicerat system för utlåning, inlåning, deposition av pengar och utfärdande av kreditiv”. (The Encyclopedia Americana, 1956, bd III, sid. 152) I Babylon och senare i Grekland var bankverksamheten knuten till templen, vars okränkbara ställning i människors medvetande skyddade dem mot inbrott och plundring.

Eftersom ekonomin i Israels nation främst var baserad på jordbruket, var behovet av penningtransaktioner väsentligt mindre där än i sådana handelscentra som Babylon, Tyros och Sidon. Bestämmelsen i 5 Moseboken 23:19 om att israeliterna inte fick ta ränta på pengar som lånats ut till deras landsmän tycks huvudsakligen ha gällt lån till fattiga och utarmade. (Jfr 2Mo 22:25; 3Mo 25:35–37; 2Ku 4:1–7.) På pengar som lånats ut till icke-israeliter fick man däremot begära ränta. (5Mo 23:20) Några lämnade ibland pengar och värdesaker i förvar hos pålitliga personer (2Mo 22:7), medan andra grävde ner dem i jorden, som den tröge slaven i Jesu liknelse gjorde. (Mt 25:25; jfr Mt 13:44.) Något som vittnar om hur vanligt detta var är de många värdesaker och mynt som både arkeologer och jordbrukare finner i jorden i Bibelns länder.

 Några av de israeliter som återvände från Babylon till Judas land fördömdes för de hårda affärsmetoder de tillämpade gentemot sina nödställda bröder; de krävde deras hus, åkrar, vingårdar, ja till och med deras barn, som pant och begärde en årlig ränta på 12 procent (en hundradel per månad). De som inte uppfyllde sina förpliktelser därför att de inte kunde betala förlorade således sin egendom. (Neh 5:1–11) Men dessa otillbörliga metoder utgjorde inget tillräckligt skäl för ett generellt fördömande av att man tog ränta. Jesus godkände senare indirekt att man investerade kapital för att utöka det. (Se RÄNTA.)