Det grekiska ordet bạrbaros är ett ljudhärmande (onomatopoetiskt) ord, och upprepningen ”bar bar” förmedlade tanken på stamning, babbel eller obegripligt tal. Ordet ”barbar” var ursprungligen grekernas beteckning för utlänningar, särskilt dem som talade ett annat språk. När man använde ordet på den tiden tänkte man inte på en obildad, rå, ociviliserad människa, och det uttryckte inte någon känsla av fiendskap eller förakt. Det betecknade helt enkelt icke-greker till skillnad från greker, liksom begreppet ”hedningar” betecknade icke-judar till skillnad från judar. Icke-grekerna kände sig inte förnärmade över att bli kallade barbarer. En del judiska skribenter, däribland Josephus, räknade sig själva bland dem som begreppet omfattade. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], XIV, 187 [x, 1]; Contra Apionem [Mot Apion], I, 58 [11]) Romarna kallade sig själva barbarer tills de antog den grekiska kulturen. Det var alltså i denna icke nedsättande betydelse som Paulus i sitt brev till romarna använde det alltomfattande uttrycket ”både till greker och till barbarer”. (Rom 1:14)

Det som framför allt skilde grekerna från ”barbarerna” var deras språk; uttrycket betecknade därför särskilt dem som inte talade grekiska. I förbindelse med ön Maltas invånare, som talade ett språk som inte var besläktat med grekiskan, återger Nya världens översättning därför ordet bạrbaroi med ”folket ... som talade ett främmande språk”. (Apg 28:1, 2, 4) När Paulus skriver om gåvan att tala med tungor kallar han två gånger den som talar ett obegripligt språk för bạrbaros (”en främling”). (1Kor 14:11; se också Kol 3:11, där ordet återges med ”utlänning”.) I Septuaginta förekommer ordet bạrbaros i Psalm 113:1 (114:1 i den hebreiska texten och i svenska biblar) och Hesekiel 21:36 (21:31 i svenska biblar).

Eftersom grekerna ansåg att deras språk och kultur var bättre än alla andras, och även därför att de blev skymfligt behandlade av sina fiender, fick uttrycket ”barbar” med tiden en nedsättande klang.