Gåvor till behövande för att lindra deras nöd. Uttrycket ”barmhärtighetsgåvor” (i några övers. ”allmosor”) används visserligen inte i Bibelns hebreiska skrifter, men lagen innehöll uttryckliga anvisningar till israeliterna om deras förpliktelser mot de fattiga. De fick inte vara snåla mot sina behövande bröder, utan de skulle vara frikostiga mot dem. (5Mo 15:7–10)

Anordningar för de fattiga i Israel. Den mosaiska lagen tillät att man gick in i någon annans vingård eller in på hans åker och åt sig mätt av det som växte där, men man fick inte ta med sig något därifrån. (5Mo 23:24, 25) När israeliterna skördade sina grödor fick de inte skörda ända ut till kanten av sina åkrar, och de fick inte heller samla upp det som blev kvar på åkrarna eller plocka det som blev kvar på olivträden eller i vingårdarna; det skulle lämnas kvar åt den bofaste främlingen, den faderlöse och änkan. (3Mo 19:9, 10; 5Mo 24:19–21)

Vart tredje år skulle israeliterna föra ut hela tiondet av det årets avkastning och lägga upp det inom sina portar. Detta skulle tjäna som underhåll åt leviterna, bofasta främlingar, faderlösa och änkor. (5Mo 14:28, 29; se TIONDE.)

Vart 7:e år och vart 50:e år, jubelåret, skulle landet ligga i träda och få en sabbat med fullständig vila; grödorna skulle inte samlas in som under andra år. Det som växte upp av sig självt skulle tjäna till föda åt de fattiga. Jordägarna och deras slavar och lejda arbetare fick också äta av det, men tydligtvis hade israeliterna i allmänhet lagrat livsmedel som de levde av under sabbatsåret. (2Mo 23:10, 11; 3Mo 25:1–7, 11, 12, 20–22)

Principer som kommer till uttryck i lagen och som gäller israeliternas förpliktelser mot de fattiga upprepas på andra ställen i de hebreiska skrifterna. (Job 31:16–22; Ps 37:21; 112:9; Ord 19:17; Pre 11:1, 2) De som handlar hänsynsfullt mot den ringe prisas lyckliga och försäkras om att de skall bli välsignade. (Ps 41:1, 2; Ord 22:9) På Jesajas tid blev trolösa israeliter uppmanade att dela sitt bröd med de hungriga, att låta hemlösa komma in i deras hus och att klä de nakna; om de gjorde detta skulle de få Guds ynnest. (Jes 58:6, 7) Genom Hesekiel sade Jehova följande om en rättfärdig man: ”Åt den hungrige ger han sitt bröd, och den nakne skyler han med en klädnad.” (Hes 18:7–9)

Det borde egentligen inte ha funnits några fattiga bland israeliterna, för Jehova hade lovat att välsigna sitt folk. För att slippa fattigdom måste de emellertid lyda lagen. Men eftersom israeliterna var ofullkomliga och olydiga mot Guds lag, skulle de alltid ha fattiga ibland sig. (5Mo 15:4, 5, 11) Men tiggeri förekom tydligtvis sällan i det forntida Israel, för en av de olyckor som skulle drabba den ondskefulle var att hans söner skulle bli tvungna att tigga. (Ps 109:10; jfr Ps 37:25; se FATTIGDOM.)

Felaktig syn på givande. Med tiden kom judarna att betrakta givandet av barmhärtighetsgåvor som något förtjänstfullt i sig självt och som något som dessutom kunde ge försoning för synder. Det som sägs i Ordspråksboken 11:4: ”Värdefulla ting är inte till någon nytta på förgrymmelsens dag, men rättfärdighet befriar från döden”, tolkades med tiden på ett sådant sätt att det fick samma innebörd som en uppfattning som framhålls i Talmud: ”Vatten släcker flammande lågor; likaså bringar allmosor försoning för synder.” (The Jewish Encyclopedia, 1976, bd I, sid. 435) När Jesus Kristus var på jorden var det uppenbarligen somliga som skröt med sitt givande, och detta var något som Jesus fördömde i sin bergspredikan. (Mt 6:2–4)

Kristna barmhärtighetsgåvor. De som tillhörde Jesu ”lilla hjord” uppmuntrades att sälja sina tillhörigheter och ”ge barmhärtighetsgåvor”. (Lu 12:32, 33) Jesus gav ett liknande råd till den rike unge styresmannen och tillade: ”Och kom, bli min efterföljare.” (Mt 19:16–22; Lu 18:18–23; se också Joh 13:29.) Jesus framhöll att man skulle ge ”det som är inuti” som barmhärtighetsgåvor. Han kan med detta ha avsett egenskaper i hjärtat, eftersom han direkt efteråt underströk betydelsen av rättvisa och kärlek. (Lu 11:39–42)

Organiserad hjälpverksamhet. Som en följd av att omkring 3 000 judar och proselyter fogades till den kristna församlingen på  pingstdagen och att ytterligare tillväxt följde strax efter uppstod det en speciell situation bland de kristna som gjorde det nödvändigt att de tillfälligt samlade de ekonomiska resurserna. Avsikten med detta var att göra det möjligt för dem som hade kommit till högtiden från länder långt borta att stanna längre än de hade planerat, så att de kunde lära sig mer om sin nya tro. Man sålde därför ägodelar och egendomar och lämnade inkomsterna av försäljningen till apostlarna, så att de kunde fördela pengarna till de behövande. ”Alla som blev troende höll samman och hade allting gemensamt.” Men det hela skulle ske på frivillig basis, vilket tydligt framgår av Petrus fråga till Ananias: ”Förblev det inte ditt så länge du hade det kvar, och hade du inte fortfarande bestämmanderätt över det, sedan det var sålt?” (Apg 2:41–47; 4:4, 34, 35; 5:4)

Det verkar som om behovet av denna hjälp minskade med tiden, men man fortsatte att dela ut mat åt behövande änkor i församlingen. I samband med detta började de grekisktalande judarna knota mot de hebreisktalande, ”därför att deras änkor blev förbisedda vid den dagliga utdelningen”. För att rätta till förhållandena rekommenderade apostlarna att församlingen valde ut sju kvalificerade män, ”fyllda av ande och vishet”, till att dela ut maten. De män som valdes ut ställdes fram inför apostlarna, som efter att ha framburit bön förordnade dem att sköta uppgiften. Arbetet innebar utan tvivel att förvalta tillgångarna, göra inköp och föra anteckningar över utdelningen av maten. (Apg 6:1–6) När Paulus skrev sitt första brev till Timoteus fanns det fortfarande en anordning i gång för att hjälpa änkor; detta framgår av de anvisningar han gav Timoteus om vilka som var berättigade att få sådan ekonomisk hjälp. (1Ti 5:3–16)

Församlingen under det första århundradet sörjde inte bara för änkors behov, utan organiserade också hjälpverksamhet till nytta för andra troende som led nöd. Men också i dessa fall var det helt frivilligt att ge bidrag, även om insamlingarna organiserades och leddes av förordnade män i församlingen. (Apg 11:28–30; Rom 15:25–27; 1Kor 16:1–3; 2Kor 9:5, 7; se UNDERSTÖD.)

Det materiella givandets relativa värde. I de kristna grekiska skrifterna uppmuntras de kristna att vara gästfria och dela med sig åt andra, men dessutom visas det att det är en kristen förpliktelse att sörja för sin egen familj och att hjälpa bröder som lider nöd. (Rom 12:13; 1Ti 5:4, 8; Jak 2:15, 16; 1Jo 3:17, 18) Uppriktig omsorg om de fattiga är något som kännetecknar den sanna religionen. (Jak 1:27; 2:1–4) Jesus sade att ”fåren” skilde sig från ”getterna” genom att de gjorde gott mot ”de minsta av dessa ... [hans] bröder”. (Mt 25:31–46) Men de gör inte detta av ren medmänsklighet, utan därför att de erkänner den ställning Kristi efterföljare har. (Mt 10:40–42)

För att givandet skall leda till verklig lycka för den som ger måste man ge utan att knota, inte missunnsamt eller av tvång. ”Gud älskar en glad givare.” (2Kor 9:7; Apg 20:35; 1Pe 4:9) Och för att få evigt liv räcker det inte med att enbart ge barmhärtighetsgåvor; det var inte sådana gåvor som Jesus Kristus tillmätte störst betydelse. (Joh 17:3; 12:1–8)