De hebreiska och grekiska uttrycken för barn förmedlar många upplysande detaljer. Det vanliga hebreiska ordet för barn är jẹledh. (1Mo 21:8) Det besläktade ordet jaldạh betyder ”flicka”. (Joel 3:3; 1Mo 34:4; Sak 8:5) Båda orden kommer från verbroten jalạdh, som betyder ”föda”. Två andra hebreiska ord för barn (‛ōlẹl och ‛ōlạl) kommer från verbroten ‛ul, som betyder ”ge di”. (1Sa 22:19; Jer 6:11; 1Mo 33:13) Det vanliga hebreiska ordet för pojke eller ung man är nạ‛ar. (1Mo 19:4; Dom 8:20) Det ordet används emellertid också om spädbarn, till exempel om Mose när han var tre månader gammal. (2Mo 2:6; jfr 2Sa 12:16.) Det hebreiska taf (små barn) är besläktat med uttrycket ”gå med trippande steg”. (1Mo 43:8; 45:19; Jes 3:16) Bland grekiska ord för barn märks tẹknon (barn), teknịon (litet barn), paidịon (litet barn) och ạrsēn (gossebarn). (Mt 10:21; Joh 13:33; Heb 11:23; Upp 12:13) Ordet nẹ̄pios betecknar ett ”spädbarn” (1Kor 3:1), och ordet brẹfos åsyftar ett ”nyfött barn” eller ett foster. (Lu 1:41, not; 2:12) De hebreiska och grekiska orden för ”son” återges ibland med ”barn”. (1Mo 3:16; Lu 20:34; se SON.)

Skaparen, Jehova, sörjde för att människorna skulle kunna föröka sig. De skulle föda barn som i sin tur skulle växa upp och med tiden själva bli föräldrar. I Första Moseboken 1:28 finner vi uppmaningen att människorna skulle uppfylla jorden med sina avkomlingar. Människan har en naturlig önskan att få barn. De forntida israeliterna var särskilt angelägna om att sätta barn till världen, eftersom Gud hade lovat att göra dem till en mäktig nation och eftersom Abrahams  avkomma, genom vilken alla jordens släkter skulle välsigna sig, skulle komma genom dem. (1Mo 28:14) Att ha många barn betraktades som en välsignelse från Gud. (Ps 127:3–5; 128:3–6) Ofruktsamhet ansågs vara en skam. (1Mo 30:23)

Även om föräldrar på Bibelns tid tyckte lika mycket om sina döttrar som om sina söner, blev det i regel större glädje vid en pojkes födelse än vid en flickas. Orsaken till detta var att en pojke säkrade släktens och släktnamnets fortbestånd och att familjens egendom därigenom förblev i dess ägo. Att det manliga könet hade företräde framgår också av att den föreskrivna reningsperioden var dubbelt så lång efter en dotters födelse som efter en sons. (3Mo 12:2–5) Den förstfödde sonen tillhörde Jehova och skulle friköpas genom ett djuroffer. (2Mo 13:12, 13; 4Mo 18:15)

I forna tider tvättades ett nyfött barn först med vatten och gneds sedan in med salt för att huden skulle stärkas och dras samman. (Hes 16:4) Därefter lindades barnet ganska hårt med tygremsor. (Job 38:9; Lu 2:12) Modern ammade barnet i två och ett halvt till tre år eller ännu längre. Under speciella omständigheter, till exempel om modern dog eller inte hade tillräckligt med mjölk, anlitade man en amma.

Till att börja med fick barnen namn vid födelsen, antingen av fadern (1Mo 5:29; 16:15; 21:3; 35:18) eller av modern (1Mo 4:25; 29:32; 1Sa 1:20), men senare fick israelitiska pojkar sitt namn vid omskärelsen, som ägde rum på åttonde dagen (Lu 1:59; 2:21). En pojke kunde få sin fars namn, men det var vanligare att han fick ett namn som antingen hade anknytning till omständigheter före eller i samband med födelsen eller var bildat som en sammansättning med namnet Jehova. Med tiden blev vissa namn rent traditionella och hade ingenting med den ursprungliga innebörden att göra.

Mödrar använde sig av olika metoder för att bära med sig sina små barn. Ibland bars barnet i ett knyte på ryggen eller på axlarna. Genom sin profet Jesaja anspelar Jehova på mödrar som går med sina barn i famnen, lyfter upp dem på axlarna eller bär dem på höften. (Jes 49:22; 66:12) Ett uttalande av Mose visar också att det var vanligt att barn bars i famnen. (4Mo 11:12)

Pojkar sköttes huvudsakligen av modern tills de var omkring fem år gamla. Fadern hade dock huvudansvaret för att tillsammans med modern undervisa dem i Skrifterna från deras tidiga barndom. (5Mo 6:7; Ord 1:8; Ef 6:4; 2Ti 3:15) När de blev äldre fick de praktisk utbildning av fadern i jordbruk, boskapsskötsel eller något yrke, till exempel snickaryrket. Både Josef och David var herdar i unga år. (1Mo 37:2; 1Sa 16:11)

Flickor stod direkt under moderns vård, men givetvis under faderns överinseende. I hemmet fick de lära sig att utföra olika hushållsgöromål, något som de hade stor nytta av när de blev vuxna. Rakel var herdinna. (1Mo 29:6–9) Unga kvinnor arbetade på åkrarna under skördetiden (Rut 2:5–9), och flickan från Shulem sattes av sina bröder till att vakta vingårdarna (HV 1:6).

Barnen i Israel kunde också glädja sig åt nöjen och avkoppling. Ibland lekte de på torgen och härmade sådant som de sett de vuxna göra. (Mt 11:16, 17; Sak 8:5)

Barn och ungdomar som hade fått en god fostran tänkte emellertid också på sin Skapare i sin ungdom, och somliga utförde särskild tjänst för honom. Samuel tjänade Jehova i tältboningen som barn. (1Sa 2:11) Jesus var helt inriktad på att tjäna sin Fader redan som tolvåring och försökte lära sig så mycket som möjligt genom att tala med lärarna i templet. (Lu 2:41–49) Det var en liten hebreisk flicka med stark tro på Jehova och på hans profet Elisa som gav förslaget att Naaman skulle bege sig till Elisa för att bli botad från sin spetälska. (2Ku 5:2, 3) I Psalm 148:12, 13 uppmanas både pojkar och flickor att lovprisa Jehova. Tack vare den undervisning de hade fått i Skrifterna kunde pojkar som såg Jesus i templet ropa: ”Ge räddning, ber vi, åt Davids Son!” Jesus berömde dem för detta. (Mt 21:15, 16)

Föräldrarna hade ansvar för barnens utbildning och fostran. De skulle själva ge dem undervisning och vägledning, både genom sina ord och genom sitt goda exempel. Utbildningen omfattade följande punkter: 1) Barnen fick lära sig att frukta Jehova. (Ps 34:11; Ord 9:10) 2) De förmanades att ära sin far och sin mor. (2Mo 20:12; 3Mo 19:3; 5Mo 27:16) 3) Lagens bud och läror samt Jehovas gärningar och uppenbarade sanningar blev noga inskärpta i de ungas mottagliga sinnen. (5Mo 4:5, 9; 6:7–21; Ps 78:5) 4) Respekten för de äldre betonades. (3Mo 19:32) 5) Vikten av lydnad inpräglades noga i de ungas medvetande. (Ord 4:1; 19:20; 23:22–25) 6) Stor vikt lades vid praktisk undervisning för vuxenlivet – flickorna fick lära  sig hushållsgöromål, och pojkarna fick lära sig sin fars yrke eller något annat hantverk. 7) Barnen fick lära sig att läsa och skriva.

Efter landsflykten i Babylon fanns det synagogor i de flesta städer, och med tiden kom pojkarna att undervisas av lärare där. Barnen fick också religiös undervisning när föräldrarna tog med dem till de sammankomster som hölls i syfte att tillbe och lovprisa Jehova. (5Mo 31:12, 13; Neh 12:43) Jesus fick följa med sina föräldrar till Jerusalem för att fira påskhögtiden. När de på tillbakavägen saknade honom och började leta efter honom, ”fann de honom i templet, där han satt mitt ibland lärarna och lyssnade till dem och frågade ut dem”. (Lu 2:41–50; se UTBILDNING, FOSTRAN.)

Om en son blev upprorisk och inte bättrade sig trots upprepade varningar och nödvändig tuktan vidtogs strängare åtgärder. Han fördes till de äldste i staden, och sedan föräldrarna hade vittnat om att han var en oförbätterlig lagöverträdare blev han stenad till döds. Denna bestämmelse gällde uppenbarligen en son som var så gammal att han inte längre räknades som barn, eftersom Bibeln omnämner honom som ”en frossare och en drinkare”. (5Mo 21:18–21) Den som slog sin far eller mor eller nedkallade ont över dem straffades med döden. Sådana stränga åtgärder vidtogs för att nationen skulle skaffa bort det som var ont ur sin mitt och för att ”hela Israel [skulle] ... höra det och frukta”. Straffen för sådana överträdelser stävjade på ett effektivt sätt varje tendens till ungdomsbrottslighet och bristande respekt för föräldramyndigheten. (2Mo 21:15, 17; Mt 15:4; Mk 7:10)

En grupp småpojkar uppförde sig mycket respektlöst mot Guds förordnade profet Elisa genom att hånfullt ropa: ”Gå upp, flintskalle! Gå upp, flintskalle!” De ville att Elisa, som bar Elias välbekanta ämbetsklädnad, skulle dra vidare upp till Betel eller att han skulle lämna jorden på samma sätt som man antog att Elia hade gjort. (2Ku 2:11) De ville inte ha honom i närheten. Till slut vände sig Elisa om och nedkallade ont över dem i Jehovas namn. ”Då kom två björnhonor ut ur skogen och slet sönder fyrtiotvå av barnen.” (2Ku 2:23, 24)

Jesus förutsade att valet att bli hans efterföljare skulle leda till motsättningar mellan barn och föräldrar. (Mt 10:21; Mk 13:12) Aposteln Paulus förutsade att ”de sista dagarna” skulle kännetecknas av stora problem, till exempel att barn skulle vara olydiga mot sina föräldrar och att det skulle råda brist på naturlig tillgivenhet. (2Ti 3:1–3)

När aposteln Paulus angav kraven för tillsyningsmän och biträdande tjänare i den kristna församlingen, nämnde han särskilt att de män som utsågs att tjäna i dessa ställningar skulle ha ”troende barn, vilka inte är beskyllda för utsvävningar eller är oregerliga”, och att barnen skulle underordna sig med allt allvar, för, som Paulus sade: ”Om någon inte vet hur han skall presidera i sitt eget hushåll, hur kan han då ta hand om Guds församling?” (Tit 1:6; 1Ti 3:4, 5, 12)

Föräldrarnas myndighet. Föräldrarnas, och i synnerhet faderns, myndighet var omfattande. Så länge fadern levde och kunde förestå hushållet var sönerna underställda honom. Om en son skaffade sig ett eget hem blev han emellertid överhuvud för sitt eget hushåll. En far kunde sälja sina barn som slavar för en viss tid för att betala skulder. (2Mo 21:7; 2Ku 4:1; Mt 18:25) En fars myndighet över sin dotter innebar att han kunde ogiltigförklara ett löfte som hon hade avlagt. Han hade emellertid inte rätt att förbjuda sin dotter att tillbe Jehova eller att hindra henne från att lyda Jehovas bud, eftersom han som medlem av Israels nation själv var överlämnad åt Gud och helt underställd Guds lag. (4Mo 30:3–5, 16) Föräldramyndigheten kom också till uttryck i samband med giftermål, eftersom det var föräldrarna som valde hustru åt sina söner eller arrangerade äktenskapet. (1Mo 21:21; 2Mo 21:8–11; Dom 14:1–3) En änka eller en frånskild kvinna kunde återvända till sin fars hus och återigen bli underställd honom. (1Mo 38:11)

Rätten till arv gick genom fadern. När tvillingar föddes lade man noga märke till vilket barn som kom till världen först (1Mo 38:28), eftersom den förstfödde sonen hade rätt att få två delar av arvet från fadern, medan den andre sonen fick bara en del. (5Mo 21:17; 1Mo 25:1–6) Efter faderns död var det vanligtvis den äldste sonen som tog på sig ansvaret att försörja kvinnorna i familjen. En son som fötts i ett svågeräktenskap betraktades som den döde mannens son och ärvde hans egendom. (5Mo 25:6; Rut 4:10, 17)

Bildspråk. Ordet ”barn” har i bibliskt språkbruk en mycket vidsträckt betydelse. Israels avkomlingar omtalas som ”barnen efter köttet”, och Jesaja kallar dem ”överträdelsens barn” på grund av deras upproriska inställning till Jehova. (Rom 9:8; Jes 57:4)  På apostlarnas tid omtalades onda människor som ”förbannelsens barn” och ”Djävulens barn”. (2Pe 2:14; 1Jo 3:10) Personer som utövar tro på Kristus och blir smorda med Guds ande kallas däremot ”Guds barn”. (Joh 1:12; Rom 8:16) Lärjungar omtalas ofta som barn. (Joh 13:33; Heb 2:13)

De människor som får förmånen att bli uppväckta från de döda kallas ”uppståndelsens barn” (Lu 20:36), och Kristi medarvingar omtalas som ”barnen till följd av löftet” (Rom 9:8) eller ”den fria kvinnans” barn (Gal 4:31). Alla som önskar vinna liv i himlarnas kungarike måste vara som ”små barn” – ödmjuka, mottagliga och tillitsfulla. (Mt 18:2–4) Män och kvinnor som strävar efter att lyda Gud genom att låta sanningens ljus lysa i sitt liv beskrivs som ”lydiga barn” och ”ljusets barn”. (1Pe 1:14; Ef 5:8)

Paulus sade att han talade ”som till barn” när han uppmanade medlemmarna av församlingen i Korinth att ”vidga” sig i sin tillgivenhet. Tidigare hade han förmanat dem att inte bli som ”barn till förståndet”. (2Kor 6:13; 1Kor 14:20)