[Bạrnabas] Betyder ”tröstens son”.

En framträdande person i den kristna församlingen i det första århundradet. Första gången han omnämns är av Lukas i Apostlagärningarna 4:34–36. Där berättas det att denne gudhängivne man var levit och född på Cypern men att han när detta skrevs befann sig i Jerusalem. Det var många troende som strax efter pingsten år 33 sålde sina åkrar och hus och gav pengarna till apostlarna för att främja det kristna arbetet, men Barnabas är den ende av dessa som nämns vid namn. Han hette egentligen Josef, men apostlarna hade gett honom tillnamnet Barnabas, som betyder ”tröstens son”. Det var inte ovanligt på den tiden att man gav en person ett tillnamn som stämde med hans egenskaper eller karaktärsdrag.

Barnabas var en mycket varmhjärtad och frikostig person, som utan att tveka villigt gav ut både av sig själv och av sina materiella ägodelar för att främja Rikets intressen. Han hjälpte gärna bröderna (Apg 9:27), och när han vid ett tillfälle var tillsammans med några som nyligen hade kommit till tro ”gladde han sig och började uppmuntra dem alla att med hjärtats föresats förbli i Herren”. Barnabas ”var en god man och fylld av helig ande och av tro”. (Apg 11:23, 24) I Antiokia tjänade han som profet och lärare. (Apg 13:1) Apostlarna betraktade honom och Paulus som sina ”älskade bröder”, som män som hade ”utgett sina själar för vår Herre Jesu Kristi namn”. (Apg 15:25, 26) Fastän Barnabas inte var en av de 12 apostlarna kallades han apostel (Apg 14:14), och det med rätta, för han och Paulus hade ”blivit utsända av den heliga anden” (Apg 13:4, 43).

Barnabas nära förhållande till Paulus, ett förhållande som varade i många år, började när Paulus omkring tre år efter sin omvändelse sökte komma i kontakt med församlingen i Jerusalem. Det sägs ingenting om hur Barnabas träffade Paulus första gången. Men det var Barnabas som hade förmånen att presentera Paulus för Petrus och lärjungen Jakob. (Apg 9:26, 27; Gal 1:18, 19)

Under den här tiden hade grekisktalande judar från Cypern och Kyrene väckt stort intresse för kristendomen i Antiokia i Syrien. Därför beslöt den styrande kretsen i Jerusalem att sända Barnabas till Antiokia för att uppmuntra och bygga upp dessa nya troende. Barnabas var väl lämpad för denna uppgift, eftersom han var från Cypern och talade grekiska. När ”en ansenlig skara fogades till Herren” i Antiokia, gav sig Barnabas genast av till Tarsos och övertalade Paulus att komma och hjälpa honom i förkunnartjänsten. Ungefär vid den här tiden tillkännagavs en gudomlig varning om en kommande hungersnöd. Detta fick bröderna i Antiokia att samla in förnödenheter, som de sedan sände med Barnabas och Paulus till församlingen i Jerusalem. (Apg 11:22–24, 27–30; 12:25)

När Barnabas och Paulus var klara med hjälparbetet återvände de till Antiokia omkring år 47, och därifrån begav de sig sedan ut på en missionsresa under ledning av den heliga anden. Först kom de till Cypern, där de medverkade till att prokonsuln Sergius Paulus fick lära känna Guds sanning. Därifrån reste de vidare genom Mindre Asien. Ibland utsattes de för våldsamma pöbelangrepp. Vid ett tillfälle, när de i Lystra hade botat en man som var kraftlös i fötterna, trodde folkskarorna att Barnabas var guden Zeus och att Paulus, som var ”den som förde ordet”, var guden Hermes, eller Mercurius. Men knappt hade de lyckats ”avhålla folkskarorna från att offra åt dem” förrän judar kom och ”övertalade folkskarorna, och de stenade Paulus och släpade honom ut ur staden”. (Apg 13:1–12; 14:1–20)

Omkring år 49 presenterade Barnabas och Paulus den aktuella frågan om omskärelse av icke-judar för den styrande kretsen i  Jerusalem, och när den frågan var avgjord for de snabbt tillbaka till Antiokia och förberedde sig för nästa missionsresa. (Apg 15:2–36) Men eftersom de inte kunde komma överens om huruvida de skulle ta med sig Johannes Markus eller inte, skildes de åt och reste åt var sitt håll. Barnabas tog med sig sin kusin Markus till Cypern, och Paulus tog med sig Silas och färdades genom Syrien och Kilikien. (Apg 15:37–41) Därefter berättas det inte något mer om Barnabas i Bibeln, bortsett från att han helt kort nämns i några av Paulus brev. (1Kor 9:6; Gal 2:1, 9, 13; Kol 4:10)