Begravningen av en död människa var en betydelsefull händelse på Bibelns tid. Abraham, den förste som uttryckligen sägs utföra en begravning, var villig att betala en ansenlig summa för en lämplig gravplats. (Se HANDEL.) Hettiterna (Hets söner), som han köpte platsen av, hade sina egna utvalda gravplatser. (1Mo 23:3–20) Den grotta Abraham köpte blev en familjegrav. Hans hustru Sara begravdes där och senare även han själv, Isak, Rebecka, Lea och Jakob. (1Mo 25:9; 49:29–32) Jakob var mycket angelägen om att han inte skulle bli begravd i Egypten utan hos sina förfäder. (1Mo 47:29–31) Det blev därför nödvändigt att balsamera hans kropp, så att den inte skulle ruttna i värmen under den långa resan från Egypten till grottan i Makpela. (1Mo 50:1–3, 13) Josef uttryckte en liknande önskan, och även hans kropp blev balsamerad och sedan lagd i en kista i väntan på uttåget ur Egypten. (1Mo 50:24–26; Jos 24:32) Denna önskan berodde utan tvivel på deras tro på Guds löften, och den var ett uttryck för deras övertygelse om att löftena till slut skulle uppfyllas. (Heb 11:13–22, 39)

I likhet med Abraham tycks många ha föredragit att ha en familjegrav. (2Sa 19:34–37) Det sägs om Gideon, Simson och Asael att de blev begravda ”på sin fars gravplats”. (Dom 8:32; 16:31; 2Sa 2:32) Uttrycket ”gå till vila hos sina förfäder” behöver dock inte betyda att man blev begravd på samma gravplats som sina förfäder, för det används också om män som uppenbart inte blev det. (1Mo 15:15; 5Mo 31:16; 32:50; 1Ku 2:10; Apg 13:36) Det måste därför syfta på att man i likhet med sina förfäder kom till Sheol (Hades), mänsklighetens gemensamma grav, som även kallades ”huset där alla levande möts”. (Job 30:23)

Att begrava en död betraktades som ett uttryck för kärleksfull omtanke. Männen från Jabesh-Gilead riskerade livet för att begrava Saul och hans söner. (1Sa 31:11–13; 2Sa 2:4–6) Att inte få en begravning räknades som olycka för en (Jer 14:16) och som ett uttryck för att man hade blivit förkastad av Gud för sitt orätta handlingssätt (Jer 8:1, 2; 9:22; 25:32, 33; Jes 14:19, 20; jfr Upp 11:7–9). Den döda kroppen kunde därmed bli till mat åt asätande fåglar och andra djur. (Ps 79:1–3; Jer 16:4) Den rörande bilden av Rispa, en kvinna som vägrade överge sina döda söners kroppar, kanske i flera månader, tills de slutligen fick en begravning, visar hur viktigt det var att de döda blev lagda i en grav. (2Sa 21:9–14)

Den lag Jehova gav Mose föreskrev att även förbrytare skulle begravas. (5Mo 21:23; jfr Jos 8:29.) Ahitofel blev begravd trots att han hade begått självmord. (2Sa 17:23) När Salomo gav order om att Joab skulle avrättas gav han samtidigt instruktioner om att han skulle begravas. (1Ku 2:31) Jehu tänkte ge den onda Isebel en begravning av hänsyn till att hon var ”en kungs dotter” men hindrades genom att Jehovas profetia om att hon skulle bli ”till gödsel på marken” uppfylldes. (2Ku 9:10, 34–37; jfr 2Kr 22:8, 9.)

Det normala var uppenbarligen att israeliterna begravde de döda samma dag som de dog; det som skedde med Jakob och Josef var undantag. Orsaken till att man behövde begrava de döda så snart som möjligt var att förruttnelsen började snabbt i det varma klimatet. Lögnaren Ananias blev begravd inom omkring tre timmar efter sin död. (Apg 5:5–10) Enligt Moses lag var det dessutom så att den som rörde vid en död kropp räknades som oren i sju dagar. Bakgrunden till den bestämmelsen var utan tvivel att döden är en följd av synd och ofullkomlighet, men samtidigt var bestämmelsen till nytta genom att den bidrog till god hygien och till att förhindra spridningen av sjukdomar. Den som underlät att följa den föreskrivna reningsproceduren straffades med döden. (4Mo 19:11–20; jfr 5Mo 21:22, 23.) Josia använde benen av avgudadyrkare till att göra deras altaren otjänliga för tillbedjan, och han skändade också deras gravplatser. (2Ku 23:14–16; 2Kr 34:4, 5)

Med tanke på den bibliska inställningen till döda kroppar är det uppenbart att man inte vördade de döda kropparna av framträdande tjänare åt Gud eller tolererade en sådan sedvänja. Moses kropp blev begravd på en okänd plats av Gud själv, vilket gjorde det omöjligt för någon att senare vallfärda till hans grav. (5Mo 34:5, 6; jfr Jud 9.)

När någon hade dött tvättade man vanligtvis kroppen (Apg 9:37) och smorde in den med aromatiska oljor och salvor, men även om man skulle kunna betrakta detta som ett slags balsamering var det något helt annat än den balsamering som egyptierna utförde (jfr Mk 14:3–8; Joh 12:3, 7). Kroppen sveptes sedan in i tyg, vanligtvis linne. (Mt 27:59; Joh 11:44) Mellan linnebindlarna brukade man lägga sådana kryddor som myrra och aloe. (Joh 19:39, 40) Den döde kunde också bli lagd i olja och salvor, som kung Asa. (2Kr 16:14) Den stora ”begravningsbränning” som nämns i samband med Asas död var tydligen  en bränning av kryddor som avgav en väldoftande rök. Den dödes huvud kunde vara täckt med en separat duk. (Joh 20:7)

Att några kvinnor gick till Jesu grav på tredje dagen för att smörja in honom med olja och kryddor berodde kanske på att Jesus hade blivit begravd i all hast och att de ville göra ett mer grundligt arbete för att hans kropp skulle bevaras längre. (Mk 16:1; Lu 23:55, 56)

Den döde bars ofta till gravplatsen på en likbår, kanske av flätverk, och gravföljet kunde vara stort och inbegripa musiker som spelade sorgemusik. (Lu 7:12–14; Mt 9:23) Vid graven hände det att man uttalade några ord om den döde medan de närvarande grät. (2Sa 3:31–34; 2Kr 35:23–25)

Allteftersom gravarna ökade i antal ordnade man större begravningsplatser, som vanligtvis låg utanför stadsmurarna. Kungarna i Juda begravdes emellertid i ”Davidsstaden”, och Israels kungar begravdes i Nordrikets huvudstad. (1Sa 25:1; 1Ku 22:37; 2Kr 9:31; 24:15, 16) I boken Digging Up Biblical History skriver J. G. Duncan: ”Även om hebréerna ibland begravde någon innanför stadsmurarna högg de i regel ut sina klippgravar i en sluttning i närheten av staden. Att det finns gravkamrar i en sluttning är ofta ett säkert tecken på att höjden mitt emot eller i närheten har varit bebyggd, men om det saknas gravplatser är det ett säkert tecken på att platsen var obebodd.” (1931, bd II, sid. 186) På höjderna kring Jerusalem finns det många gravplatser. (Jfr Jes 22:16.) ”Folkets söners begravningsplats” (”de fattigas begravningsplats”, 2000) i Kidrondalen antas ha varit en gravplats för den fattigare klassen. (Jer 26:23; 2Ku 23:6) Dessutom nämns ”krukmakaråkern”, som användes som begravningsplats för främlingar. (Mt 27:7; se AKELDAMA.)

Kremering, som var vanligt bland de senare babylonierna och bland grekerna och romarna, var sällsynt bland judarna. Sauls och hans söners kroppar brändes, men deras ben blev begravda. (1Sa 31:8–13; se också Am 6:9, 10.)

I de hebreiska skrifterna skiljer sig orden qẹver (”gravplats”, 1Mo 23:4) och qevurạh (”grav”, 1Mo 35:20) betydelsemässigt från she’ọ̄l, som inte betecknar en enskild gravplats utan graven i allmänhet, mänsklighetens gemensamma grav. I de kristna grekiska skrifterna skiljer sig orden tạfos (”grav”, Mt 27:61), mnẹ̄ma och mnēmeion (”minnesgrav”, Mk 15:46; Lu 23:55) på samma sätt från ordet haidēs, som motsvarar det hebreiska she’ọ̄l. (Se GRAV, GRAVPLATS; HADES; MINNESGRAV; SHEOL.)