Av akkadiskan; betyder ”ägare”, ”herre”.

En babylonisk gud som enligt profetian skulle få skämmas vid Babylons fall. (Jes 46:1; Jer 50:2; 51:44)

Titeln Bel användes först om guden Enlil. Bel ingick i den ursprungliga sumeriska triaden av gudar tillsammans med Anu och Enki (Ea). När Marduk (Merodak) blev Babylons huvudgud fick också han namnet Bel. (Se GUDAR OCH GUDINNOR [Babyloniska gudar].)

När man tänker på hur högt aktad Bel var är det lätt att förstå varför Jehovas profeter under inspiration nämnde honom som en av de gudar som skulle bli förödmjukade vid Babylons fall. Nästan 200 år innan Babylon föll för mederna och perserna förutsade Jesaja att Bel skulle bli tvungen att böja sig och Nebo kröka sig av skam över det stora nederlaget. Deras gudabilder skulle bäras bort av vilda djur; hjälplösa skulle de fraktas i väg som packning på lastdjur. Bel och Nebo skulle inte slippa undan. ”Deras själ”, dvs. de själva, skulle gå bort i fångenskap. (Jes 46:1, 2; se också Jer 50:2.) Jehova skulle tvinga Bel att avstå från det han hade slukat med hjälp av sina tillbedjare, som tillskrev honom sina segrar. I synnerhet skulle han bli tvungen att släppa Jehovas landsflyktiga folk och de heliga redskapen från Jehovas tempel. Aldrig mer skulle de nationer som Babylon hade lagt under sig strömma till tillbedjan av Bel eller underkasta sig Bels tillbedjare som om han vore den högste guden i världen. (Jer 51:44; se MERODAK.)