De kroppsdelar som människor och djur använder för att gå och för att hålla kroppen uppe. I samband med installationen av prästerskapet i Israel utgjorde installationsbaggens högra bakben, det ”högra lårstycket”, en del av ”viftoffret”. (3Mo 8:22, 25–27) I samband med vissa offer gavs det högra lårstycket som en helig andel åt den präst som frambar offret. (3Mo 7:32–34; 10:12, 14, 15) I 4 Moseboken 6:19 och 5 Moseboken 18:3 nämns också frambenet, ”bogen” (ordagr.: ”armen”), bland det som tillföll prästerna.

Av de ”bevingade ... smådjur som det vimlar av” var insekter med ”hoppben” (hebr.: kera‛ạjim) de enda som enligt den mosaiska lagen var rena och fick ätas. (3Mo 11:21) På andra ställen används samma hebreiska ord om ett djurs ”underben”. (Se UNDERBEN.)

Jehova sade i en profetia till Babylon: ”Ta av dig den böljande kjolen. Blotta benet. Vada över floderna.” (Jes 47:1, 2) Babylon, som hade varit som en bortskämd och uppassad drottning, skulle bildligt talat tvingas blotta sina ben upp till höften för att vada barfota över de floder som hennes besegrare skulle tvinga henne att passera när de förde bort henne i fångenskap.

Benen används också som en bild av styrka eller snabbhet. I Psalm 147:10 sägs det om Jehova: ”Han har inte sin lust i hästens styrka, han finner inte välbehag i mannens snabba ben.” I Ordspråksboken 26:7 används ”den ofärdiges ben” som en symbol för att något är obrukbart eller odugligt.

Det verkar ha varit en romersk sed att ge förbrytare som avrättades genom att hängas på en påle nådastöten genom att slå sönder benen på dem och därigenom förkorta deras lidande. På uppmaning av judarna slog soldaterna sönder benen på de män som hängde på pålar bredvid Jesus Kristus, men när de såg att Jesus redan var död slog de inte sönder benen på honom. Därmed gick profetian i Psalm 34:20 i uppfyllelse. (Joh 19:31–36; jfr 2Mo 12:46; 4Mo 9:12.)